Hon tänker sitt

Erika Wasserman är producenten bakom filmer som Man tänker sitt och Avalon. Här talar hon om sin första amerikanska samproduktion, Bluebird.

Erika Wasserman gav sig själv tio år. Tio år att arbeta med film. Sedan var det dags att ta tag i mer samhällsförändrande frågor igen. Då var hon nyss hemkommen från ett biståndsprojekt som gick ut på att stödja lokalradiostationer i Laos och Östafrika, med en färsk examen i statsvetenskap i ryggen. Men film, något hon dessförinnan prövat på under ett år på produktionsbolag i New York, lockade.

Utåt sett visar producenten bakom hyllade filmer som Avalon och Man tänker sitt inga tecken på att slå av på takten. Den amerikanska samproduktionen Bluebird fick premiär och fina recensioner  på Tribeca Film Festival.

The quiet roar var nästa stora film, ett drama av Henrik Hellström i samarbete med Fredrik Wenzel. Och nu har Axel Peterséns nya film Under pyramiden haft premiär.

Samhällsengagemanget genomsyrade Erikas uppväxt. Hennes mamma arbetade som läkare i Madagaskar, Angola och Grenada. Pappan började som laboratorieassistent men bytte sedan bana och blev dokumentärfilmare. Erika och hennes lillasyster flyttade med. Världen var inte bara något de såg på tv. I filmskapandet är det historierna som driver henne. En längtan efter att se något annat än det hon upplever som den mest typiska svenska berättelsen av i dag: Medelklasshistorier med ena foten i bondelivet.

– Det är så oerhört viktigt vad det är som berättas, att det är fler människor som får synas. Äta sova dö är ett bra exempel, den var fantastisk.

När det gäller dina egna filmer, vilka historier är det som kommer fram där?

Man tänker sitt är en historia om utanförskap i ett konformistiskt samhälle. Avalon är en berättelse som överklassen. De påverkar så mycket i det svenska samhället, men de skildras nästan alltid distanserat, det är sällan man får möta dem som personer.

Får du många manus från hoppfulla filmare? 

– Ganska mycket. Jag kan se snabbt om det är något för mig. Om det är bra är en annan fråga. Men det måste finnas något som jag kan tillföra.

Bluebird utspelar sig i en avfolkningsbygd i Maine i nordöstra USA. En dag inträffar en skolbussolycka, ett barn hamnar i koma. För regin står amerikanska långfilmsdebutanten Lance Edmands, som tidigare jobbat i teamet bakom Lena Dunhams Tiny furniture och Arthur Russell-dokumentären Wild combination. I Sverige har Erika Wasserman ett återkommande samarbete med Henrik Hellström och Fredrik Wenzel. Deras The quiet roar handlar om en äldre döende kvinna (Evabritt Strandberg) som får en chans att gå tillbaka i livet, och ställa saker till rätta.

– Tänk om man inte känner att man är färdig när det är över? Det finns forskning som visar att bara tio procent av alla som ska dö känner frid, de upplever ro inför sin egen bortgång. Filmen är väldigt egen, och gör ett starkt intryck om man är öppen för den typen av frågor.

– Jag ifrågasätter hela tiden vad jag vill göra, särskilt i och med att det bara blir svårare att nå ut med progressiv film. Jag började inte göra film för att 10 000 personer skulle se det, utan för att folk skulle se och diskutera det de ser, säger Erika Wasserman som gärna skulle vilja se ett system som liknar det norska, och ger mer inhemsk film på bio.

 

Tidigare publicerad i Swedish Film # 2 2013

  • Author Jenny Damberg

Search in:
Professional Directory or Articles