Agneta Fagerström-Olsson: ”Vi äldre måste dela med oss av erfarenheten!”

FÖRE-BILDEN. Agneta Fagerström-Olsson hämtar sin inspiration från den italienska filmen – och dess stjärna Anna Magnani. ”Hon förkroppsligade en ensam kvinnas kamp mot samhället!”

Share

Vem är din kvinnliga filmförebild/inspiratör?

Jag tänker på Anna Magnani! För att annars tror jag inte ens jag hade börjat med film, om jag inte hade sett hennes filmer. Alltså Pasolinis Mamma Roma eller Rom, öppen stad av Rossellini. Jag tror inte jag hade gjort film om jag inte hade sett dem. Jag tycker att hon är en sådan fantastisk kvinnokaraktär! Hon var ju liten och satt, och såg helt annorlunda ut än alla andra skådespelerskor, den här hesa rösten – och att hon tog sådan plats.

Jag kände igen mig mycket i det här, hon gestaltade liksom alltid en ensam kvinna som slåss mot samhället. Det har följt mig hela tiden, den här människan som hela tiden kämpar för sin överlevnad.

Det är ju en italiensk spelstil. Jag tror det har färgat mig jättemycket när jag har letat skådisar, alltså hennes uttryck. Hennes närhet, för det känns ju på något sätt att hon också är ärlig mot sin bakgrund, eftersom hon är ju uppvuxen i fattigkvarteren i Italien. Och de där gatstenarna lämnar hon aldrig.

Det sättet att gestalta kvinnor, alltså karaktären, och att ensam kämpa mot samhället, och vara den starka kvinnan, det har jag alltid haft med mig, när jag senare bestämde mig för att själv göra film.

Mai Zetterling var någon som jag tyckte var spännande. Hon var intressant. Jag var ju inte så mycket inne i filmbranschen när hon gjorde sina filmer.

I och med att jag var mycket i Frankrike och såg franska filmer, och franska vågen, det var min ingång i filmvärlden. Sen har jag ju alltid inspirerats av den italienska filmen, så har det varit. Så jag har ingen svensk kvinna, som jag har imponerats av direkt.

Jag höll ju också på med massa annat innan jag började med att göra film, jag gjorde ju radio, jag gjorde ju teater, jag gjorde ju allting.

Hur ser du på jämställdheten inom svensk film?

Man blir imponerad, tycker jag, när man tittar på det, att vi är så många! Att det har växt så oerhört på ganska kort tid. Vi planerar en långfilm nu, numera är det jättelätt att få en kvinnlig fotograf, kvinnligt ljud, alltså allt kan besättas av kvinnor. Och det är ju de sista tio åren det hänt. Vi lever i en tid där det kommer hända jättemycket, tror jag, i både berättaruttrycket och vilka historier vi berättar. Det känns hoppfullt.

Jag tycker det har hänt enormt mycket. Det var väldigt ensamt i början, det fanns ingenting att luta sig emot, det fanns inga mentorer direkt att prata med. Och de som fanns då som var aktiva, talade liksom inte samma språk med. Men jag tycker det har hänt jättemycket, de här unga tjejerna som gör film nu, tjejerna tar plats och berättar sina historier.

Sen kan jag sakna de här mångfacetterade historierna, det är fortfarande på något sätt så att det är något slags medelklass som bestämmer utbudet i Sverige. Jag tänker alltid på Seinabo Sey, när hon uppträdde på Grammisgalan, så är hon först ensam på scenen, och sen så kommer alla de här tjejerna, då tänker man ”de vill ju se andra filmer…”. Och de filmerna, de ser vi ju inte riktigt. Så jag tycker vi har mycket kvar att kämpa för.

Hade du själv någon mentor?

På skolan hade jag ju det. På skolan hade vi handledare, och Bo Widerberg som kom på någon kurs. Det var skönt att få in en riktig galning, liksom. Som vände upp och ner på allting, och allt var möjligt. Så det var väldigt lärorikt.

Nu producerar jag också, jag har tillsammans med Annika Hellström producerat, Flocken med Beata Gårdeler, och nu så har vi en långfilm på gång som heter Dröm vidare, med Rojda Sekersöz, som är en ung kurdisk tjej. Så jag tycker nog att jag försöker dela med mig av min erfarenhet.

 

  • Author Nordic Women in Film

Search in: database or articles