Alva gick före och filmtextade

Som den ”enda specialisten på filmvinjetter” i Sverige gav Alva Lundin såväl konstnärligt stuk som humor åt bland andra Mauritz Stillers filmer under 20-talet. Alva Lundin medverkade till över 500 filmer och lade inte ner ritstift och penslar förrän 1960.

Share

Det var först kring år 1919 som den svenska filmindustrin anammade arbetet med att skapa dekorativa och uttrycksfulla text- och förtexter, genom användandet av kreativ typografi, vackra ramar och andra typer av illustrativt konsthantverk, några år efter att det blivit en etablerad praktik i Hollywood. Den svenska publiken var redan bekant med konstnärligt utformade textskyltar (”konstnärliga texter”) från importerad amerikansk film, och introduktionen av denna praktik i svenska filmer svarade mot en önskan om att svensk film skulle anpassas till internationell standard. Det fanns också en föreställning om att de konstnärliga textskyltarna faktiskt bidrog till en films popularitet.

Under 1920-talet var Alva Lundin den mest produktiva formgivaren av textskyltar inom svensk film, hon formgav textskyltar till åtminstone 19 stumfilmer. Det är svårt att fastställa ett exakt antal, dels på grund av att få dokument från Lundins företag finns bevarade, och dels på grund av att Alva Lundin inte började signera sina verk med ”AL” förrän efter 1927. Ett antal av de textskyltar i original som finns bevarade på Svenska Filminstitutet är osignerade, och då Lundins stil och motiv många gånger var ganska allmänt förekommande, är det svårt att slutgiltigt avgöra vem som ligger bakom dem. Dessutom är det så att i flera fall saknas Lundins skyltar i de bevarade filmkopiorna, de kan ha tagits bort vid försök till restaurering, men det är också möjligt att de aldrig inkluderats i filmernas slutgiltiga versioner. Troligen skapade Lundin sina första textskyltar år 1919, men hennes karriär inom filmbranschen fick verklig fart när hennes kreativt konstnärliga textskyltar i Mauritz Stillers komedi Erotikon (1920) rönte uppskattning. Efter övergången till ljudfilmen, skapade Lundin för- och eftertexter till omkring 400 långfilmer, såväl som illustrationer, grafik och typografi till en ännu okänd, men troligen ansenlig, mängd utbildnings- och reklamfilmer. Hon var aktiv som formgivare ända till slutet av 1950-talet.

Viss information om Alva Lundins unga år kan pusslas ihop med hjälp av uppgifter i folkbokföringen och offentliga skatteuppgifter, liksom med privata dokument från hennes efterlevande släktingar. Lundins far avled då hon var mycket ung, varpå hennes mor flyttade till Stockholm med familjen för att i huvudstaden arbeta som föreståndare för ett änkehem. År 1904, vid 15 års ålder, började Lundin studera vid konstskolan Tekniska skolans (föregångare till Konstfack) kvinnliga avdelning. Där utbildades hon under två läsår och tog examen med medelmåttiga betyg. Som historikern Ingrid Ingelman visat, hade svenska konstskolor tagit emot kvinnliga studenter sedan mitten av 1800-talet, och det hade i ökande grad blivit allt mer accepterat för kvinnor att arbeta som konstnärer eller illustratörer, men det var ännu förhållandevis ovanligt. Tekniska skolan hade fokus på att lära ut praktiska konstnärliga tekniker, enligt Lundins diplom studerade hon bland annat skuggtekniker, figur- och landskapsmålning, typografi och kalligrafi.

Det finns ingen dokumentation över vad Lundin arbetade med efter sin examen, men enligt hennes släktingar arbetade hon hos förlaget AB Hasse W. Tullberg i tonåren, förmodligen anställd för sin talang för kalligrafi och illustrationer. Möjligen mötte Alva Lundin sin framtida make, Sven Lundin, under sin tid hos Tullbergs. De gifte sig 1915 och lämnade sedan sina anställningar för att starta upp ett eget företag: Lundins Ritbyrå. En artikel om företaget, publicerat i filmmagasinet Filmnyheter 1924, refererar till både Alva och Sven som ”unga konstnärer”, men hennes släktingar är tydliga med att arbetet var strikt uppdelat mellan de båda: hon var konstnären, han var administratören och direktören.

Företagets huvudsakliga inkomst bestod i att skapa och tillhandahålla typografiska formgivningar för brevhuvuden och diplom. År 1919 hade Lundin uppgiften att formge typografin för och skapa handskrivna textskyltar till Mauritz Stillers Herr Arnes pengar. Detta var förmodligen hennes första uppdrag som textskyltsformgivare, men eftersom det inte finns någon dokumentation om Lundins arbete inom filmbranschen, är det fortfarande oklart hur och när denna alternativa arbetslinje etablerades. Oavsett, torde Stiller och Svensk Filmindustri ha varit nöjda med Lundins prestationer, eftersom hon följande år blev ombedd att skapa än mer omfattande formgivningsuppdrag för filmen Erotikon (1920). Endast ett fåtal svenska filmer hade tidigare uppvisat illustrationer av mer konstnärlig karaktär, och i de fallen hade de oftast haft en enbart dekorativ funktion som knappt bidrog till själva berättandet. Lundins illustrationer fick speciell uppskattning för hur de, lekfullt och begåvat, kommenterade filmens handling och karaktärer, vilket bidrog till åskådarnas fördjupade förståelse av filmen, samtidigt som de utgjorde ett komiskt element.

Bara några år senare, 1924, beskrevs Lundin i en artikel i Filmnyheter som ”den enda specialisten på filmvinjetter” i Sverige . Samma år genomförde Lundin ett tredje och mer ambitiöst samarbete med Stiller. Den här gången hade hon fått i uppdrag att skapa mellan 300 och 400 textskyltar till Gösta Berlings Saga (1924), ett uppdrag som, enligt journalisten, hade ”krävt sin man helt och fullt i flera veckor” – ”mannen” var i detta fall Fru Alva Lundin. Det här är inte den enda artikeln som publicerades om Lundins verk under 1920-talet, där det faktum att hon var en kvinna särskilt kommenterades. Samtidigt som hennes arbete hyllades, uttryckte journalisterna ofta överraskning över hennes könstillhörighet, särskilt vid påpekandet att hon hade både konstnärlig talang och humor. Samma skribent som titulerat henne ”specialist på filmvinjetter” beskrev henne också såhär:

“Fru Lundin är en energisk och uppslagsrik dam, och de filmregissörer, som varit i tillfälle att samarbeta med henne, äro överförtjusta i hennes arbete. Inte undra på, hon har en förmåga att träffa huvudet på spiken, som aldrig sviker. Dessutom har hon humor – vilket ju, enligt gängse fördomar, inte lär vara så vanligt bland damerna.”

Trots att Lundins yrkesval och verk ibland möttes med fördomsfullt höjda ögonbryn, kan hennes karriär ändå sägas vara förhållandevis typisk för kvinnliga konstnärsstudenter vid tiden. Få kvinnor lyckades bli framgångsrika självförsörjande konstnärer; de flesta arbetade antingen som konstlärare eller illustratörer, om de överhuvudtaget fortsatte arbeta efter examen. Som Ingelman har visat, var kvinnliga konstnärer särskilt ofta illustratörer av sagor och barnböcker, förmodligen för att dessa genrer ansågs höra hemma i den ”kvinnliga sfären”. Denna yrkeslinje kan ses som parallell med Lundins karriär inom filmbranschen. Både barnböcker och film har ett förflutet av att anses mindre prestigefyllt jämfört med konst. Kanske gjorde just det att Lundin hade det lättare, som en kvinnlig konstnär, att skapa sig en lång och framgångsrik karriär.

Text: Dr Sofia Bull, lektor i filmvetenskap vid University of Southampton
Översättning: Freya Kilander

  • Author Sofia Bull

Search in: database or articles