Att förändra genom digitalisering

Kvinnor har sedan filmens födelse i mycket högre utsträckning än män fått kämpa för att få göra film. Och av de som har lyckats har många ändå uteblivit i historieskrivningen. Filmerna har glömts bort eller, ännu värre, inte bevarats. Lova Hagerfors, projektledare på Filmarvet och sammankallande för redaktionsrådet för digitaliseringen, berättar om jämställdhetsarbetet kring digitaliseringen av det svenska filmarvet.

Share

2014 fick Filminstitutet pengar från regeringen för att påbörja digitaliseringen av det svenska filmarvet, som består av 8600 filmer, bevarade i vårt filmarkiv på filmbas. Det rör sig om film från stumfilmstiden fram till idag, dokumentärer och spelfilm, barnfilm och vuxenfilm, lång- och kortfilm. Pengarna fördelas ut under fem år och vi beräknar att de räcker till omkring 500 filmer.

Vi hoppas naturligtvis att vi ska kunna fortsätta arbetet efter 2018 – det är avgörande för att den svenska filmhistorien ska kunna vara tillgänglig för allmänheten i framtiden – men när vi i dagsläget har resurser till att bara digitalisera en del av vårt filmarv blir urvalsarbetet extra viktigt. Ett redaktionsråd bestående av elva personer med olika kompetensområden från fyra olika avdelningar på Filminstitutet arbetar löpande med att välja ut filmer till digitaliseringen. Till rådet har också knutits en referensgrupp med representanter från Stockholms Universitet, Sveriges Förenade Filmstudios, Kungliga Biblioteket och Svenska Filmkritikerförbundet.

En av aspekterna som vi i redaktionsrådet särskilt tar hänsyn till är kvinnliga upphovspersoner. Många filmer av kvinnliga regissörer har tidigare inte varit tillgängliga för biografer, inte varit utgivna på dvd eller funnits på någon video on demand-tjänst. Med digitaliseringen har vi ett unikt tillfälle att åstadkomma en mer rättvisande historieskrivning och samtidigt göra denna filmhistoria tillgänglig.

Det hade såklart varit önskvärt att 50 procent av alla filmer som vi digitaliserar vore regisserade av kvinnor, men då skulle vi tyvärr inte kunna digitalisera särskilt många filmer. Fram till 60-talet var aldrig fler än 3% av filmerna  regisserade av kvinnor. Under 50-talet regisserades endast två filmer av kvinnor, Det är aldrig för sent av Barbro Boman och Rätten att älska av Mimi Pollak. Det skulle med andra ord tyvärr inte bli mycket av en filmhistoria om vi valde att digitalisera lika många – eller lika få – filmer regisserade av män från 50-talet, alltså bara två!

Av de filmer som har digitaliserats under projektets första två år är 19 procent av långfilmerna och 48 procent av kortfilmerna regisserade av kvinnor. Det kan jämföras med att från 1910 till 2015 var knappt 12 procent av alla svenska långfilmer regisserade av kvinnor. Vi har medvetet höjt den procentsatsen. Tyvärr kommer denna procentsats, vartefter digitaliseringen fortgår, med nödvändighet att minska. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många filmer för att hålla siffran uppe över tid. Men vi ska givetvis se till att hitta och lyfta fram alla de filmer som har gjorts av kvinnor.

Och vi är glada över intresset som många av filmerna med kvinnliga regissörer nu väcker, bland biografägare, filmklubbar, dvd-distributörer, vod-tjänster och andra.

I januari 2015 hade vi nypremiär på Marie-Louise Ekmans långfilmsdebut Barnförbjudet på Göteborgs filmfestival. Publiken bestod inte så oväntat till stor del av äldre människor, som troligtvis hade en relation till regissören och filmen när den kom 1979. Men jag slogs också av att den till ganska stor del bestod av unga tjejer – ett exempel på att vi arbetar med filmer som också känns angelägna för en ny publik idag.

Läs mer om digitaliseringen av det svenska filmarvet

  • Author Lova Hagerfors

Search in: database or articles