Att välja den oväntade vägen

San Francisco, Shanghai och icke minst New Orleans – alla har de sina franska kvarter – färgstarka, bullriga och ofta legendariska. Sedan några år tillbaka kan ett nytt litet tillskott även spanas i… Stockholm. Bara ett drygt stenkast från Fridhemsplan sitter Mathilde Dedye, producent och medgrundare av French Quarter Film AB, och utformar sina egna färgstarka legender. Den senaste, And Then We Danced, en svensk-georgisk samproduktion om förbjuden kärlek på en ärevördig dansskola i Tbilisi, är på god väg att erövra världen, inte utan visst buller.

– Helt enkelt otroligt fort har det gått, är hennes egen beräkning – med betoning på otroligt.

Det har denna förhöstdag 2019 inte gått ett år sedan regissören Levan Akin i mitten av oktober i fjol sa ”Varsågoda att börja” och i slutet av november ”Tack så mycket”. Den 16 maj i år hölls världspremiären i Cannes-sektionen Quinzaine des Réalisateurs, där publik och kritik omfamnade vad som faktiskt var en nätt och jämnt färdigklippt film med ännu inkomplett färggradering och ljudläggning. I juni avslutades efterproduktionen och när Mathilde Dedye tänkte att nu var väl allting på plats och dags att gå vidare, så gick filmen och blev Sveriges Oscarkandidat för 2020.

– Och vi jobbar på att kunna gå hela vägen.  Vi får se… Det händer väldigt mycket nu.

Också på ett personligt plan. Helt nyligen har hon återvänt till Stockholm efter två år i Dalarna, där hennes partner i både liv och bolag, Mattias Sandström, har byggt på sin verksamhet som regissör, filmfotograf och producent och numera även är medicine doktor.

– Mattias har gjort AT-tjänst i Falun. Det var lite kämpigt och det är skönt att vara tillbaka. Jag kände mig inte helt tillräcklig, varken i jobbet eller för familjen, och märkte hur mycket det är som utgår från Stockholm. Mina finansiärer förväntar sig en fysisk närvaro, har jag märkt. Tillhör du något annat filmskrå, till exempel fotograf, så kan du nog rätt lätt bo någon annanstans, som filmproducent är du helt klart mera mötesberoende.

Fördelar fanns också.

– Jag kunde jobba mera intensivt eftersom där inte var några kollegor att störa. Det gick också väldigt fint att kommunicera via Skype med Georgien och köra mötena den vägen. Men trots det har det varit en del dubbellogistik och ganska intensivt.

Fyra långfilmer har det blivit sedan French Quarter såg dagens ljus 2011: Anna Odells Återträffen, Ceremonin och Parning, båda av Lina Maria Mannheimer och nu And Then We Danced. Lägg till detta en god handfull kortfilmer och snart även en tv-serie, Kurs i självutplåning, baserad på Henrik Bromanders seriealbum. För regin står här Isabella Rodriguez, verksam som producent på French Quarter sedan 2015.

– Detta är vårt nya ”ben” i bolaget, nämligen humor. Jag är jättelycklig över det för jag har alltid velat jobba med humor. Jag tycker visserligen att Återträffen egentligen är en ganska rolig film men nu blir det i alla fall på ett mera medvetet plan. Vi vill ju gärna göra smart film, och ändå tillgänglig.

En blick på katalogen tyder på att man är på rätt väg, om än – och kanske just därför – en lite annorlunda sådan.

– Vi går inte nödvändigtvis den stora vägen eller alla andras väg och vi är nog lite oväntade, delvis för att vi gillar att strunta i hur man ”borde” göra.

Det kan kräva sina kringelkrokar men det ger också utdelning. Tillkomsten av And Then We Danced är ett skolexempel, nästan ett prejudikat i filmpolitisk valsdans. Nyckelordet är ”hybrid”, både en välsignelse och lite grann förbannelse.

– Jag har ju jobbat mycket så: med Återträffen, med Ceremonin och även lite med Parning – i inget av fallen bryr man sig egentligen om huruvida det är dokumentärt eller fiktion utan jobbar istället med det man har. Det där presenterar ju en process i sig. Jag å min sida letar pragmatiskt stödmöjligheter och regissören i sin tur – och det gäller i hög grad Levan – kan hitta en ny frihet i sitt skapande, vilket kanske kan låta lite flummigt.

Vilket snart skulle visa sig vid SFI:s skrivbord.

– Att få fäste där var svårt. Först fick vi avslag från spelfilmskonsulenten, till den grad att vi förstod att det inte var någon idé alls att försöka vidare. Men så hade ju Levan ett dokumentärt researchmaterial som han filmat nere i Tbilisi, jättefint och med massor av liv i, faktiskt den direkta anledningen till att jag kom ombord. Detta grundmaterial tog vi avstamp i och gick istället till dokumentärkonsulenten Juan Pablo Libossart, som förstod direkt. Han gillade både formen och innehållet och det gav oss energi att jobba vidare. Det var ju bara det att vi satt här med en slags hybrid. Det slutade med att Juan, som förstod läget fullt ut, presenterade oss för Madeleine Ekman, som just hade tillträtt som spelfilmskonsulent, och nu gick det bättre. Vi fick de pengar vi behövde, och det gick imponerande snabbt.

Skulle hon få önska sig någonting från den svenska stödordningen så är det att ta detta med hybridfilmen på allvar.

– Termen hybrid är väletablerad i filmindustrin men du kan idag inte finansiera en sådan film. Eller kanske… Delvis tack vare And Then We Danced, som jag tror kan vara med och förändra finansieringssystemet. Sedan är det det här med nivåer: man talar hela tiden om Stor Film och Liten Film, på antingen 20 miljoner eller en miljon. Idag tycker jag det är svårt att få göra en film på tio miljoner och det försöker jag förespråka hos SFI.

Och så är det en sak till.

– Jag tycker att vi har ett bra och dynamiskt finansieringssystem i Sverige som ständigt lyssnar och försöker förbättra sig. Min stora frustration är distributionen. Där fungerar varken regler eller system. Det heter: för att få stöd så måste du ha en biodistributör. Det är ju bara det att allt färre går på bio. Då låser sig positionerna eftersom du tvingas jobba efter en icke omvärldsförenlig, ja rent ut sagt perverterad modell. Det där tror jag har skadat vårt filmliv, att i och med detta så har inga nya aktörer kunnat ta sig in utan du måste från början vara erkänd. Industrin blir defensiv och vill inte att folk ser film i sin skärm. Vilket jag själv inte har det minsta problem med; det handlar ju inte om att ändra folk utan att följa med dem.

Under tiden bullrar man vidare i Stockholms eget franska kvarter, som utöver Mathilde Dedeye och Mattias Sandström i dagsläget befolkas av Isabella Rodriguez, producent, Alicia Hansen, juniorproducent och Malin Smedhagen, produktionskoordinator. Namnet är för övrigt direkt inspirerat av New Orleans French Quarters.

– När jag och Mattias valde namn så landade vi där för att vi gillar områdets smältdegelkaraktär och att det finns raffinerad finkultur och en skönt ful sida på samma gång. Du kan beställa friterade ostron med ketchup och det vill vi också servera. Jag tycker att vi har lyckats rätt bra med den saken.

  • Author Jan Lumholdt

Search in:
Professional Directory or Articles