Att vaska guld i klipprummet

#Kvinnorna bakom Bergman – Ulla Ryghe arbetade under hela sin filmkarriär med filmens audiovisuella berättande på tre kontinenter och i länder över hela världen. Då hon under 1960-talet klippte åtta av Ingmar Bergmans filmer kände hon sig både bortskämd och professionellt utmanad av dämonregissören. Varje film förde med sig nya insikter och arbetsmetoder i jakten på det filmiska guldet.

Share

Ulla Ryghes karriär spänner långt bortom de åtta Bergman-filmer hon klippte i Sverige mellan åren 1960-1968. Men de låg henne varmt om hjärtat och åren på 60-talet var en enormt lärorik tid: ”I klipprummet var Bergman mer koncentrerad på att göra rätt än att ha rätt. Det var något jag beundrade.”

Hennes väg till att klippa filmer som Tystnaden och Persona blev krokig. Det första mötet med Ingmar Bergman skedde då hon var assistent till ”Bergmans klippare”, Oscar Rosander. Trots att det närapå slutade med bråk mellan Ulla och Bergman skulle hon senare klippa så pass många filmer av Ingmar Bergman att epitetet ”Bergmans klippare” nu kom att användas också om henne – ett epitet hon protesterade emot.

Sin egen klippare
Arbetet som filmklippare, kanske särskilt med Ingmar Bergman, beskrev Ulla Ryghe som att vaska efter guld; ”varje omgång rensar bort mer och mer av stenarna, gruset, och sanden till dess att guldet – om det finns något – glittrar inför dina ögon.”

Ryghe anställdes av Ingmar Bergman som klippare mitt under arbetet med Såsom i en spegel, då Oscar Rosander gjort ändringar i klippningen som Bergman inte godkänt. Innan dess hade hon endast arbetat som sin egen klippare på en filmproduktion. Hennes erfarenheter från samarbetet med Bergman fick henne att se sig som bortskämd, i det att hennes process och arbete var fria från ovälkomna avbrott – det förekom knappt några av de störningsmoment som en klippare annars kan få räkna med. ”Det var inte förrän jag åter kom ut i den ’riktiga’ världen som jag förstod hur bortskämd jag varit –  eftersom effektiv klippning kräver en mycket hög grad av koncentration.” Inte bara möjligheterna till koncentration var utmärkande för arbetet med Bergman, men också att hon som klippare involverades i det dagliga filmandet. Under filminspelningen av Nattvardsgästerna i Dalarna berättar Ryghe att de hade för vana att ta med både klippare och klippbord till varje ny inspelningsplats för att syna dagstagningarna direkt i ett portabelt klipprum, hellre än att som brukligt se dagens filmade material i studions biograf.

Ser det rätt ut, är det rätt”
Men dessa åtgärder för att underlätta och involvera klipparen Ulla Ryghe i processen var förstås kanske mer en tvingande nödvändighet än en önskan att skämma bort en medarbetare. Flera av de filmer Ryghe klippte för Bergman introducerade för dem båda – och eventuellt även för branschen i stort – helt nya tekniker och uttrycksformer, som följaktligen ställde större krav på Ryghes kompetens. Ljudarbetet i Tystnaden blev så påfrestande för Ryghe att hon till slut satte upp en skylt på dörren till sitt klipprum: ”Här inne görs var dag det omöjliga, men var vänlig att observera att mirakel kräver mer tid.” I Nattvardsgästerna fick Ryghe bekanta sig med flera nya grepp, och göra dem till sina.  ”Svävande” överlagringar (superimpositions), när två bilder ligger ovanpå varandra som en tagning, eller en scen som tonas ut/in i nästa scen och på så vis skapar nya bilder, beskrev Ulla Ryghe som att ”filmen blir verktyget som tar oss bortom vår vardagliga verklighet till en drömvärld, som får oss att tro på upplevelser vi inte ännu varit med om.” Just detta grepp skulle Ryghe tillsammans med Ingmar Bergman återanvända och förfina i arbetet med Persona, vilket kom att bli ett av filmens utmärkande drag. Under arbetet med Nattvardsgästerna introducerades Ryghe också för flerkamera-klippning, alltså klippning av scener där ett större antal kameror i olika positioner använts samtidigt. Det visade sig svårt för Ryghes logiskt lagda sinne att hitta en rak väg genom labyrinten av vinklar. Hon berättar: ”Till slut förstod jag att jag var tvungen att släppa all logik och enbart lita på mina egna ögon – ser det rätt ut, är det också rätt.” Inte helt ovanligt för Ryghes arbete med Bergman är just att överge logiken till förmån för intuition och en annan sorts filmisk logik.

Gjorde Bergman nervös
På frågan vilken Bergmanfilm som var hennes favorit brukade Ulla Ryghe tveka, men varje gång återkomma till Persona, både på grund av filmens egna kvaliteter men också mot bakgrund av hennes personliga erfarenheter från den nyskapande klippningen av filmen. Den okonventionella arbetsprocessen bakom Persona var en utmaning för både regissör och klippare. Enligt Ryghe var filmens början, mitt och slut inte utkristalliserade i manuset, utan byggdes under klippningen upp av delar av tagningar från tidigare filmer, samt nya bilder som filmens egen inneboende logik ”föreslog” när den började ta sin form. Det var inte förrän Ulla Ryghe själv fick se tagningarna som hon började förstå vad Bergman var ute efter med Persona, vilket hon var ovan vid då hon annars i manuset brukade se och veta vad regissören ville ha. Så när de började gå igenom det filmade materialet reviderade Ryghe också sin arbetsgång. I vanliga fall brukade hon endast göra noteringar när Bergman själv bad henne om det, vid de tillfällen då han önskade något väldigt specifikt i klippningen. Annars var de så överens att Ryghe alltid visste hur filmen skulle klippas.

Men i arbetet med Persona kunde inget tas för givet – ”jag markerade och antecknade på ett sätt som gjorde Bergman nervös.” Materialet stöttes och blöttes, flyttades runt, slängdes, nya bitar lades till, tills dess att de tre sekvenserna ”kändes rätt”. När filmen sedan mötte sin publik på bio fick de en lika oväntad som irriterande överraskning. En av filmens ikoniska bilder är den där själva celluloidremsam, den fysiska filmen, brinner som om den fastnat i projektorn, vilket ledde till att intet ont anande biografmaskinister trodde att filmen faktiskt brann “på riktigt” och genast avbröt visningen. För att råda bot på denna företeelse började man sätta varningsetiketter på den aktuella filmrullen.

Om Ingmar Bergman som filmskapare – och om hans renommé i hemlandet – konstaterar Ulla Ryghe:
”Det är så synd att publiken, i stor utsträckning, har slagit sig till ro med kritikernas utlåtanden att Bergmans filmer är ’svåra’ filmer. De är både allvarliga och väldigt känslosamma – men det gör dem inte nödvändigtvis svåra att förstå eller relatera till.”

“Det hade varit roligt att få sitta ned och byta erfarenheter med de klippare som arbetade med en yngre Bergman, men även utan det vet jag att ’min’ Bergman använde sin omfattande erfarenhet klokt och arbetade med disciplin.”

Text: Freya Kilander. Texten är baserad på självbiografin Travels in Wonderland av Ulla Ryghe (Conundrum press: Montreal, 2008).

Filmer av Ingmar Bergman som Ulla Ryghe klippt:

Skammen (1968)
Vargtimmen (1968)
Stimulantia (episod, 1967)
Persona (1966)
För att inte tala om alla dessa kvinnor (1964)
Nattvardsgästerna (1963)
Tystnaden (1963)
Såsom i en spegel (1961)

40 x Bergman på Cinemateket 2018

 

 

  • Author Freya Kilander

Search in: database or articles