Berätta för barn – med livet som insats

Dokumentärfilmaren Mona Sjöström berättar i en personlig text om vad som motiverat hennes arbete, vilka hinder hon stött på, och vad en dokumentärfilmare i Ecuador på 1970-talet var tvungen att våga göra, för filmens skull.

Share

Jag skall skriva ner hur jag tänkte, när jag ville berätta för svenska barn hur man levde i andra länder på jorden. Innan hade en man faktiskt gjort några dokumentära program av liknande typ, till exempel om en far som gick till marknaden med sin son. Det var alltid pojkar i den filmmakarens program, och jag ville minsann visa flickors liv och vardag, då de som oftast hjälper till med allting hemmavid, djur, mat, syskon, allt…!

I Ecuador mötte jag kvinnor som kunde berätta om sin situation. Det var lättare då, för ett 40-tal år sedan, att beskriva orättvisor i andra länder än här hemma, att gå en omväg och beskriva kvinnors situation utomlands – men på så sätt kunde man ändå dra paralleller, och nå insikt om ojämlikhet och sexuellt förtryck, också här i Sverige.

Vi vågade nästan livet när vi, till exempel i Ecuador, skulle försöka få in film- och ljudutrustning i bagaget. Det var förbjudet att filma där, det var en militärdiktatur. Jag inväntade slutet av kön till tullkontrollen, bakom en familj, de lusletade i varje väska. Familjen hade dessutom köpt många fina leksaker till julen, förmodligen i Paris, så tulltjänstemännen var trötta. Jag hade lagt mina trosor överst i min väska. De öppnade locket, fnyste, och stängde igen. Kirrat! Så spännande! Själv gick jag klädd i en grå ful jacka, så jag såg alltid oansenlig ut – tittade dem till exempel aldrig i ögonen.

I Nigeria knyckte jag en kurirpostsäck och sprang ut på flygplatsen strax efter ambassadsekreteraren, som var helt ovetandes, och när hon gav piloten sin post slängde jag fram vår film med ljudmaterial i säcken och ropade barskt på engelska: ”Det här är skolfilm!”. Min säck togs emot, den med. Men jag fick bassning av Utrikesdepartementet efteråt, och fick betala 1000 kr i böter. Men det var det värt. Det var snälle Sven Wollters bror, ambassadör Karl-Anders Wollter i Lagos, som lät mig knycka kurirpostsäcken. Han såg det inte och gjorde inga ovationer. Ingen såg det. Man tog vissa risker, för på den tiden måste man hålla i filmrullarna, för annars gick de genom ett slags röntgen som förstörde allt – materialet blev blankt, tomt. Skitfarligt. Detta var enda möjligheten, jag hade kollat upp tulltjänstemännen. De var stränga, och stora som gorillor. Där hade det inte gått att passera med film- och ljudmaterial.

När vi var ute och filmade lade vi en frottéhandduk över kameran, ingen förstod då vad det egentligen var. Brydde sig var det heller ingen som gjorde. Men en sak jag gjorde för att vi inte skulle bli överfallna i bergen i Ecuador, var att jag gick och sjöng psalmen ”Limu Limu Lima, Gud låt solen skina, över bergena blå, över kullorna små, som i skogarna gå om sommaren.” Högt med en klar kvinnoröst som ekade. Vi fick vandra ifred. Och jag såg alltid till att ha en äldre, vithårig medarbetare i Ecuador, såväl som i Nigeria. Om man har en vithårig gammal medarbetare verkar man vara ofarlig och god. Jag insåg det. Och så har jag själv nyfikenhet och humor. Inte dumt det heller.

  • Author Mona Sjöström

Search in: database or articles