Bianca Kronlöf: ”Tänk att vara en levande legend!”

FÖRE-BILDEN. För Bianca Kronlöf blev Suzanne Ostens Skyddsängeln filmen som utmanade allt – formspråk, berättande och skådespeleri. Hon tycker det är konstigt att vi vet så lite om de kvinnliga pionjärerna och föregångarna.

Share

.

Har du någon förebild bland kvinnorna i svensk film?

Gunilla Röör. Det är min absoluta förebild. Av jättemånga anledningar, bara hennes arbete när man tittar på det. Både på scen och på film. Men också bredden av det, liksom konstnärliga små as-konstiga små filmer som man inte fattar någonting av, men också mainstream-filmer. Men jag skulle säga framförallt hennes fysiska arbete och röstarbete. Jag tror att det är för att det alltid lite upphöjt och utmanande, men man köper det alltid, liksom.

Förutom att själva resultatet är spännande att titta på, så är det också alltid spännande att höra om tillvägagångssättet, för det är liksom alltid spännande i hennes filmer, även attityden till arbete.

Jag har tvingat henne att vara min mentor, hon vet inte om det, hon fick inte frågan, utan jag bara började ringa henne med frågor; ”vad ska man göra med det här, vad tycker du om det här?”. Hon var min professor i filmskådespeleri på teaterhögskolan, som var det bästa blocket under hela undervisningen. Det som var så fantastiskt med henne som professor var att, jag tror helt ärligt att alla i vår klass trodde såhär ”jag är Gunillas favorit”, och då tänker jag att en lärare har lyckats. För genom att få känna sig bra och känna sig sedd, vågar man göra nya grejer, man vågar pusha sig själv.

Så när jag fick huvudrollen i Svenskjävel, så ringde jag henne på en gång. Jag kom på att det var så mycket saker om själva arbetet på set som jag inte visste något om, små töntiga grejer. Måste man kunna hela manuset utantill första dagen liksom? ”-Nej, det måste man inte”. Att ha någon man kan fråga betyder skitmycket.

Bakom kameran?

Det är ju Suzanne Osten. Och det är egentligen ett samarbete mellan de två som är min såhär-… åh BÄSTA SKITEN!! Och det är Skyddsängeln. Jag tänker jättemycket på vad en kropp en sänder för signaler, och fördomarna kring en kropp. Och i Skyddsängeln är det en sexscen som är briljant. Mellan Gunilla Röör och en man. Hon har så mycket impulser hela tiden så att han kan liksom inte hantera situationen. Han vet inte hur han ska göra. Hon har typ damp i sin sexualitet, och det är så roligt. Och när jag såg det tänkte jag; ”jag har aldrig sett det här, alltså jag har aldrig sett det här”, och det är inte ofta man säger det om en sexscen.

Suzanne Osten… Jag tänker att det måste vara coolt att leva och veta att man är en legend! Det måste vara rätt fett, att vara så ”hm… Grymt!”. Och så är det ju bara, där finns det ju ingen annan.

Det som gör henne till en legend är att hon utmanar.. ja, allt! Inte bara formspråk och berättandet, men också kroppen. För att det är ju det som skådespeleri är, det är ett fysiskt arbete. Även om det är intellektuellt, så är det ju också detta; men hur spelar vi det, hur visar vi det här?

Är det viktigt att lyfta fram kvinnors insatser?

Det är absolut viktigt att lyfta fram kvinnors insatser. Helt ärligt, när jag fick den här frågan, typ prata om en kvinnlig historisk förebild, så hade jag svårt att komma på nån. Och det är fruktansvärt. Och då är inte det för att jag är lågutbildad. Jag har gått, jag gick på teatergymnasium, där hade jag estetisk linje, jag hade teaterhistoria. Jag har läst filmvetenskap, jag har gått på teaterhögskolan. Och sen så har jag problem att komma på kvinnor i början av filmskapandet. Och det är ju tragiskt!

Jag skulle nog också kunna säga att jag är en ganska stark feminist! Så har jag ändå problem att bara droppa namn. Det visar hur platt historien är, det visar hur ensidig historien är, och det visar att det bara är vissa som har fått berätta historien. Och så onanerar vi sönder enstaka namn och reproducerar dem hela tiden.

Och också framförallt på utbildningsnivå. För det är en skevhet i vår identitet.

Det absolut sorgligaste är ju att när jag har blivit vuxen, och börjat utbildat mig själv och då gått bakåt, så hittar man nån som har gjort liknande grejer som en själv, roliga saker. Först blir man jätteglad för att de finns och funnits. Men sen blir man jätteledsen; ”Varför har ingen berättat det här för mig? Varför var jag tvungen att ta reda på det här själv?” Och då är det på ett sätt redan för sent. Det är klart att jag fortsätter att utbilda mig själv hela tiden, men då har jag redan gått mina utbildningar. Åren när jag var tonåring och tänkte såhär ”Jag lyssnar på allt du säger, helt kompromisslöst!” – de åren är liksom förbi – så att det måste ju hända nu, för yngre generationer!

  • Author Nordic Women in Film

Search in: database or articles