Bornebusch 2020 – bäst och sämst

Med en regissör, två författare, tre veckor att skriva, fyra till filmstart, fem i teamet och elva hemmasittande skådespelare att filma under tolv dagar är det bara att säga en sak: – Oj. Samt: – Klart vi måste göra detta! Den 30 oktober har Josephine Bornebuschs nya film Orca premiär. Den gropiga vägen dit är nästan en film i sig.

Share

– Titeln låter ju som det svenska ordet ”orka”, vilket personerna i berättelsen kämpar med att göra. Det är också det latinska ordet för späckhuggare, det mest sociala av alla djur, som kan dö av depression när de inte får vara i grupp. Elementet av djur och natur kändes rätt. Fast i jämförelse med människa och späckhuggare har människan ett så oerhört mycket större behov – av varandra.

Berättelsen om Josephine Bornebuschs nya film borde nästan bli en film i sig. Här är förvirring, uppgivenhet, optimism, välvilja, frustration, avslut, förlösning och en möjlig nystart. Och allt börjar med ett sammanbrott.

– Det gick ganska fort, berättar hon i mitten av oktober av vad hon kallar ”världens sämsta år, samtidigt som det också är världens bästa år”, en innebörd som snart ska visa sig.

Tilltagande uppförsbacke

Det hela började dåligt. Ihop med Jonas Karlsson har Josephine Bornebusch under ett par år skapat, utvecklat och i kärleksfull detalj finlirat fram Harmonica, en serie om en strävsam, lite luggsliten countryduo och därtill äkta par och deras vedermödor under en sista turné längs de gropiga landsvägarna. De spelar själva huvudrollerna och regisserar, och har även skrivit – manus och musik. Själva beskrev de berättelsen som ”en ’Scener ut ett äktenskap’ i rock’n roll-miljö” när projektet tillkännagavs sommaren 2019, under stor glädje och tillförsikt. Men det var då. Successivt blev den verkliga vägen minst lika gropig som i deras historia.

– Vi jobbade i tilltagande uppförsbacke allteftersom pandemin tilltog – försökte jobba runt det hela så mycket som möjligt. Till slut kulminerade det och var bara helt ogenomförbart – både med tanke på folks säkerhet och för att vi planerade mycket resande och mycket statister.

Den andra april, med rusande smitto- och dödstal kring öronen, fick hela Harmonica-teamet gå hem på förmiddagen.

– En rätt hemsk upplevelse. Folk hade förberett i två år, arrangerat musik, gjort kostymer, hela grejen. Jag gick hem och la mig på soffan, försökte marinera detta som hänt… Vi kunde inte längre filma med skådespelare i samma rum, inte ha ett stort team, inte få tillgång till några exteriörer… Allt var låst.

Samma eftermiddag kom hon på idén till Orca.

– Kan jag på något sätt jobba runt det här, tänkte jag. Spela in utan team, utan exteriörer, utan ensembler och istället spela in en skådespelare i taget… Så tänkte jag ett tag och på kvällen ringde jag min exekutiva producent på Warner som skulle ha producerat Harmonica. Han var fortfarande i chock och väldigt ledsen för att produktionen var nerlagd så han började prata om det. Då avbröt jag honom och talade om att nu har jag ett nytt projekt. Och då sa han att jag var galen.

Gänget samlas

Bornebusch stod på sig. Vidare bad hon om en medförfattare och tre veckor att skriva. Och så föreslog hon att man började filma om fyra veckor.

– Inte genomförbart, svarade han. Jo, det kommer det att vara, sa jag. Och så blev det.

Skådespelare behövdes. I klassisk Blues Brothers-anda satte Josephine Bornebusch igång att samla ihop gänget.

– Jag visste att många produktioner hade lagts ner och att det fanns många som satt hemma och inte gjorde något. Jag hade en lista med namn. Två-tre dagar senare skickade jag en presentation till en grupp personer jag kände och ofta även jobbat med tidigare. Detta är ett experiment, stod det tydigt, jag vet inte hur det kommer att bli. Tanken är elva personporträtt som vi kommer att följa, titta in i, varav ett är just du. Vi kommer att filma en dag i taget, teamet är på fem personer. De kommer inte att vara i närheten av dig. Och så en beskrivning av respektive rollkaraktärs emotionella resa. Tio sådana brev gick ut – jag själv skulle spela den elfte.

I filmens förtext står de i den ordning i vilken de presenteras i bild: Johan Rheborg, Marie Göranzon, Gustav Lindh, Tova Magnusson, Vera Vitali, Erik Johansson, Josephine Bornebusch, Rebecka Josephson, Alba August, Peter Andersson och Joel Spira. För alla hoppade på. Även en som tidigare fått hoppa av.

– Den fantastiska Vera Vitali som jag så länge velat jobba med skulle egentligen ha varit med i Harmonica men blev gravid och skulle föda precis när vi skulle filma. Nu skrev jag en roll för en gravid kvinna direkt åt henne. När hon hade läst så sa hon ”Oj. Klart vi måste göra detta!”

Det hela fortsatte nu lite bättre än det började.

– Vi byggde det på ömsesidig tillit: jag sa att jag tror att du grejar detta och om du vill försöka så försöker vi. Då hade de inte fått manus än, det fick de tre veckor senare, och skrev då också på för projektet. Men var alltså med redan från starten.

En liten värld – som inte finns

Planen var att varje skådespelare skulle filmas under en dag. Då skulle hela deras ”linje” vara klar och fullbordad, även de som hade uppemot 40 sidor text, vilket några hade. De skulle inte få en traditionell motspelare, och i vissa fall en helt annan motspelare på andra sidan än den som syns i filmen, på den skärm där kommunikationen kommer ifrån. För det kommuniceras mycket via skärm i Orca.

– Många av platserna vi filmar är skådespelarnas egna hem, bara de som inte fick ihop logistiken är i en annan lokal. Innan dess hade jag och fotografen Ragna Jorming varit på varje ställe och riggat upp – fyra kameror i ett rum. Skådespelaren bytte om i ett annat rum, till de kläder vi hade bestämt, för vi hade ingen kostymör.

Regissör Bornebusch instruerade på håll eller via walkie-talkie sina skådespelare i var kamerorna satt och hur de skulle söka sig.

– Detta är ju etablerat folk som vet hur de kommer att synas i olika inställningar. Sedan filmade vi scen för scen – kronologiskt, för en gångs skull, vilket var skönt, så de hade med sig storyn hela vägen. Och så förklarade jag för till exempel Johan Rheborg att hans dotter Rebecka Josephson, som skulle finnas i samma lägenhet, fast Rebecka själv satt hemma hos sig, att när du talar så här högt så hör hon dig, och när du pratar så här lågt så gör hon det inte och ska du titta mot henne så är det den här riktningen. Samma sak med Marie Göranzon som låg på sjukhus. Man fick helt enkelt själv bygga upp den där världen – som inte fanns.

Då och då bryter kameran sig ut ur lägenheternas instängdhet och skärmarnas digitala kornighet och åker högt över stans gator och hus i klara och ganska fantastiska bilder, helt folktomma dessutom.

– Bilderna vi har på den öde staden är tagna när det var som värst och inte en människa var ute. Vi har inte manipulerat digitalt eller på annat sätt. Bilderna är precis som det ser ut, tar in staden precis som det behövs för att kontrastera instängdheten.

Nästlade relationer

Finlir och detalj, ja. Ihop med sin medförfattare – Gunnar Järvstad, som även medförfattat den aktuella serien Top Dog – botaniserade Bornebusch i persongalleriet. Till en början tänkte de lite på förebilder som Short Cuts, Magnolia och Babel med sina multiensembler av omedelbart separata karaktärer som senare visar sig interagera på olika plan.

– Ett par situationer visste jag att jag ville ha. En om en ganska knakig relation mellan en pappa och en dotter. En skulle vara om att mötas på nätet och bli kär. En skulle vara om en son och hans mamma som ligger på dödsbädden och han kan inte vara där. Jag ville ha en om en agent som blir betuttad i sin klient. Sedan började jag nästla, så att de här människorna fick en faktisk relation i olika former. Han här kan ha blivit lämnad av hon där och hon här kan vara syster till… Och han där kan vara bror till… Så att alla i detta synbart gränslösa universum så småningom bildar en ganska liten värld. Jag och Gunnar bollade alla möjliga relationer fram och tillbaka, några hamnade till slut på klippgolvet. Otroligt att en film kan bli för lång på elva inspelningsdagar!

Att föda fram en berättelse på tre veckor gentemot en process på två år är i sig ett intressant moment.

– Det är ju ingen som säger att det är positivt att jobba så snabbt, men i det här fallet tror jag att det var viktigt att göra medan det var aktuellt. Det fanns en chans: nu är alla dessa skådespelare ombord; vi kan inte jobba på något annat sätt just nu; vi vet inget om hur det kommer att vara eller utveckla sig med pandemin – hade vi vetat vad vi vet nu hade vi kanske arbetat mera långsiktigt. Samtidigt tycker jag själv att det är ganska skönt att ha en kort deadline för att det ger lite press. Nu ska det också sägas att Sofie Palage, producenten på filmen, var helt på det klara med att ifall vi inte hade ett manus om tre veckor som känns bra så kommer vi inte att gå till inspelning om fyra.

Vad som började dåligt slutade alltså bra mycket bättre.

– Efter tre veckor kändes det istället: det här är en jättefin berättelse. Och när skådespelarna sedan kom in med sin touch och med sina idéer så föll det fantastiskt på plats.

Extraordinär nutidlöshet

– Jag har hoppats på att få in en liten klyka av hopp. Även om det är mörkt under den här perioden så tycker jag att vi har fått lära oss något i att man faktiskt fördjupar sina kontakter, tänker om, tar hand om varandra.

– Framför allt vill jag berätta en historia som jag själv skulle vilja se, med min typ av lite mörkare humor och situationer som gärna får ta sig in i dynamiken mellan personerna, gärna mellan generationer. Inte för att jag har gjort något unikt – det är ju inget nytt med den här historien – men detta vill jag se – precis som jag har velat med Älska mig. Och att så många andra också tycks vilja det är ju helt otroligt, tycker jag.

För Orca, en film Josephine Bornebusch fött fram under extraordinära omständigheter, är egentligen ganska klassisk. Ett särskilt tidlöst, eller ”nutidstidlöst”, tema hon fann sig i kast med är aktualiteten i den digitala interaktion som tilltagande vinner, eller snarare erövrar, mark hos oss.

– Visst. Bortser man från pandemin så handlar filmen också om en värld vi i hög grad lever i, där du kan bli uppringd av din tonåring fast du befinner dig i rummet bredvid. Att vi har en relation till våra datorer och mobiler och att vi ses den vägen, ställer upp kameran mot mormor och morfar under middagen. En helt annan era, corona eller inte. Rätt skrämmande, tycker jag. Jag har just sett en dokumentär, The Social Dilemma, om vad som händer med oss, och med en ung generation utan något annat att jämföra med, vad det gör med hjärnan. Oerhört intressant – ett monster och en drog. Utan att göra ett statement av det så fick jag med något här som jag har tänkt på ett tag.

– Det är rätt chockerande. Först med coronan så var man livrädd att alla skulle dö. Sedan blev man kaxig: vad är grejen? Det är ju bara att stanna hemma. Men sedan, efter lite tid, så insåg man hur viktigt det är med närhet för människor. Otroligt viktigt. Och all depression som kommer ur det. Mina små barn och jag pratar om kramar. Att trösta ett barn går inte genom en skärm, man måste hålla i och klappa varandra. Så även om man inte får kramas… så gör vi det ändå.

Äntligen Harmonica?

Josephine Bornebusch, som har berättelser i sig så det räcker ungefär livet ut, hoppas fortsätta sin resa som filmberättare på sitt vis, vilket inkluderar att ha roligt på jobbet, en vettig önskan med tanke på den arbetstid varje produktion tar i anspråk. Hon tycker om den stora duken, för vilken hon gjort LasseMajas Detektivbyrå – Det första mysteriet (2018) och nu Orca och tv-skärmen, där hennes egenskrivna serie Älska mig (2019-) är inne på sin andra, mycket uppskattade, säsong. Och där hon snart, återigen, tänker börja spela in Harmonica.

– Vi kör igång i januari och redan nu i november går jag in i förproduktion. Nu har vi ju lärt oss hur man kan göra – visa respekt, testa oss, stanna hemma om det är det minsta lilla, för det hjälper inte utan stjälper produktionen ifall man är där – nu finns det ett annat sätt att jobba på utan att det behöver brinna i knutarna.

Under 2021 är det bara att innerligen hålla tummarna för Harry och Monica, som de två huvudkaraktärerna heter – vad annars? Harry + Monica = Harmonica. Bara det där doftar ju lite genialt…

Orca får biografpremiär den 30 oktober och visas från och med den 13 november på Viaplay.

  • Author Jan Lumholdt

Search in:
Professional Directory or Articles