Den stora friheten

Den stora friheten – för Jan Settfors hade den högsta tänkbara pris. Hyllade regissören Åsa Blancks dokumentär tar sin utgångspunkt i ett bestialiskt mord.

Share

Åsa Blanck är regissören bakom succédokumentärer som ”Bedragaren” och ”Vikarien”. Allvarliga, men också underhållande historier. ”Vikarien”, som hon och samarbetspartnern Johan Palmgren fick en Guldbagge för, ledde till en skolpolitisk debatt i Sverige. ”Bedragaren”, om den ungerske mytomanen György Zemplenyi, porträtterar en så häpnadsväckande skruvad lögnare att  till och med de som har blivit lurade i flera fall förlåter honom. Han satte ändå fart på tillvaron.

– Med risk för att låta lite pretentiös – jag tror jag dras till starka berättelser som kretsar kring vad det innebär att vara människa. Där det finns tydliga vändpunkter, där man som åskådare kanske tror sig veta allt, men där saker och ting inte är så enkla som man först tror, säger Åsa Blanck.

Hon tar ”Vikarien” som exempel.

– Filmen utspelar sig i en kaotisk skolmiljö i en förort till Stockholm. Till en början såg vi bara högljudda, okoncentrerade och bråkiga ungar. Men med tiden, när vi lärde känna eleverna och fick insikt i deras liv, så växte en stor ömhet fram. Hur de for fram i skolan blev plötsligt helt begripligt. Jag försökte bygga filmen på samma sätt. Man tror att man vet hur saker och ting är. Men så, med lite mer kunskap, vänds ens föreställningar upp och ner.

Hennes senaste film, ”Den stora friheten”, har en tyngre ingång.

Klas Ehnemarks far Jan mördas av sin 26-årige älskare och dennes mor i sitt hem i Tyskland. De är övertygade om att det finns pengar i villan, och torterar honom först i timmar för att få reda på var. Händelsen blir en stor nyhet. I tyska medier ifrågasätts Jans leverne som alltför utsvävande – han var bisexuell, han drack, tog han inte droger också? – av grannar och andra i den lilla by där han bodde. Klas kontaktar Åsa för att föreslå ett gemensamt projekt, där han kan ge sin bild av Jan.

– Det är ett tungt ämne och en fruktansvärd historia. Men Klas var så full av försoning och värme. Brottet i sig, Jans förfall och hans livshistoria finns där, men det berättas genom Klas’ blick. Jag fångades direkt av hur han såg det vackra mitt i allt det svåra, säger Åsa Blanck.

Jan lämnade familjen 1972, när Klas var två år, och närvarade under hans uppväxt främst på avstånd. Videofilmer och inspelningar på kassettband sända mellan Jans villa i Grosserlach och Småland utgjorde en stor del av kontakten. Materialet används i filmen, som går från vimsigt glada bilder från ett småländskt kollektiv på 70-talet till Klas efterforskningar i Hamburgs prostitutionskvarter, dit Jan började åka när kvinnan han då delade sitt liv med gick bort.

I flera scener är det Klas själv som håller kameran.

– Klas har ett konstnärligt, dröjande och tyst språk. Jag stod för att förvalta berättelsen, storytelling har alltid fascinerat mig. Vi gjorde klart tidigt att jag skulle ha sista ordet, det måste finnas en person som bestämmer i slutändan. Det fungerade bra, säger Åsa Blanck.

Du kände inte Jan i livet. Hur utvecklades din bild av honom?

– Jag är också uppvuxen i kollektiv under 70-talet med, vad ska jag säga, utlevande vuxna. Det fanns inget som chockade mig eller gjorde mig upprörd i hans liv och val. Han levde efter mottot ”varum  nicht?” (varför inte). Många tänker nog då och då på samma sätt, men utan att ge sig hän åt känslan. Jan gav sig alltid hän.

Däremot försökte jag pressa Klas på om han aldrig varit arg på sin far för att han övergav honom för sin egen frihets skull. Han har nog känt så, men ser på det utan ilska.

Var det vad du fastnade för först: relationen mellan far och son, föräldraskapet?

– Nej. Inte främst. Vi har hållit fast vid pappans livsöde, undvikt att gå in på vad det har betytt i Klas eget liv. Det är en historia om att man har rätt att få vara hur annorlunda man vill, utan att bli dömd.

Mot slutet blir Jan alltmer ensam och utstött. ”Jag måste ta tag i mitt liv”, skriver han i sin dagbok.

– Men i stället drack han bara mer. Och det är väl inte alldeles ovanligt. Ju jävligare det blir, desto mindre blir ens förmåga att ändra på det. Jan hade viljan och ambitionen att ändra sin situation, men i stället blev det bara värre och värre.

När Åsa Blanck tillträdde en fast tjänst som dokumentärfilmare på Sveriges television gjorde hon det med ”Familjen Persson i främmande land!”, ett projekt som redan hade pågått i snart tre år. Dokumentären skildrar två drygt 20-åriga systrar som övertalar sina föräldrar att flytta med dem från Lahore i Pakistan  till Hässleholm där deras far Per växte upp. Också för dem hägrar en större frihet.

– De har aldrig varit i Sverige. Per har inte varit tillbaka sedan han utvandrade för 40 år sedan. Döttrarna har bara hört hans historier, om frihet, blåjeans och öl. Mötet med Sverige blir inte riktigt som de har tänkt sig.

Som vanligt när det gäller Åsa Blanck och parhästen Johan Palmgrens filmer var det en historia som till stor del fann sin form under klippningen.

Åsa Blanck:

– Klipprummet är min älsklingsplats. Det är som att vara liten och bygga med lego! Där handlar mycket om trovärdighet, att det som berättas ska kännas sant – för åskådaren, men också för filmens huvudpersoner. Men lika mycket handlar det om rytm och tempo – det måste svänga.

Se Familjen Persson i främmande land via Vodeville

Tidigare publicerad i Swedish Film # 3 2011

  • Author Jenny Damberg

Search in: database or articles