Hon började som balettelev vid Operan 1891 där hon tillbringade tio år. Men det var skådespelerska hon ville bli – och det blev hon. Hon debuterade i början av förra seklet, 1902, och gjorde snabbt succé vid Östermalmsteatern, Dramaten och Svenska Teatern.
Pauline Brunius som filmskådespelare
1909 gifte hon sig med skådespelaren och sedermera filmregissören John Brunius – och det var i hans film Thora van Deken hon 1920 debuterade som filmskådespelerska. Detta var en filmatisering av en roman skriven av den danske författaren Henrik Pontoppidan som tre år tidigare, år 1917, hade tilldelats nobelpriset i litteratur. I filmen spelade Pauline Brunius titelrollen och bland hennes motspelare förekom den ständigt närvarande Gösta Ekman. Brunius och Ekman skulle komma att spela mot varandra i ytterligare fyra filmer, bland annat den näst påföljande Gyurkovicsarna till vilken de bägge skrivit manus och John W. Brunius stod för regin.
För sin rollprestation i debutfilmen Thora van Deken hyllades Pauline Brunius och detta kan mycket möjligt vara hennes främsta filmroll. Stockholmstidningens recensent skrev: ”Sedan den nya svenska filmen Thora van Deken gått ut över världen, skall vårt land troligen inom kort kunna säga sig äga en världsberömd skådespelerska.” Nu blev det emellertid inte så. Med tanke på hur stor skådespelare Pauline Brunius ansågs vara blev det förhållandevis få filmroller. Hon medverkade i endast elva långfilmer och av dessa var hela sju stycken regisserade av maken, vilket ur en filmhistorisk kontext får anses tråkigt för henne. När det gäller svensk stumfilm så har det främst varit filmerna av Mauritz Stiller och Victor Sjöström som lyfts fram och visats medan filmer av andra samtida regissörer förpassats till glömskan, även om också de hyllades av sin samtid. Så även en film som Thora van Deken. Senast den visades på en offentlig visning var nämligen 1985 och då skedde detta inte ens i Sverige utan på Cinémathèque Francaise. Däremot verkar denna film ha varit en personlig favorit för Ingmar Bergman. Inte mindre än fem gånger lånade han filmarkivets kopia av Thora van Deken till sin privata bio på Fårö.
Av de övriga filmer som Pauline Brunius medverkade i återfinns trots allt både en Stillerfilm och en Sjöströmfilm, men till hennes nackdel rör det sig inte om någon av regissörernas främsta filmer. För Stillers del rör det sig om Gunnar Hedes saga (1923) och Sjöströms del om hans enda svenska ljudfilm som regissör, Markurells i Wadköping (1931). De flesta som idag har sett Pauline Brunius i en filmroll har nog därför gjort det i Gustaf Edgrens Karl Fredrik regerar (1934). Detta är en film som rätt ofta har visats på TV och den har även digitaliserats inom Svenska Filminstitutets digitaliseringsprojekt, och kan därför återigen visas på landets biografer.
I en journalfilm från 30-talet får vi följa med på ”hemma-hos” reportage hos familjen Brunius. Vi får där se sonen Palle som nyttjades flitigt i pappans filmer – och även i Paulines lustspel – och dottern Anne-Marie. Anne-Marie blev skådespelerska – senare skulle hon spela den mystiska Alex i Hasse Ekmans Flicka och hyacinter. Vi möter också herrskapet Brunius ute på sommarstället vid Österskär, där de flesta exteriörerna togs.
Pauline Brunius som filmskapare
I början av 1920-talet gjorde Brunius en serie kortfilmer, lättare komedier – eller som Brunius själv beskriver dem ”finare lustspel med en smula esprit, kanske också en smula känsla i”. De blev väldigt populära som förspel på bio. Hon skrev manus själv till filmerna om den charmiga Stockholmsfamiljen Vinner, som säkert inspirerats inte så lite av den egna familjen. Föräldrarna spelas av äkta paret Frida och Olof Winnerstrand och sonen Putte av Pauline och John Brunius son Palle.
Tre av Brunius kortfilmer var baserade på noveller av Hasse Z (far till Kar de Mumma) och inspelningarna ägde rum 1920. Fragment finns bevarade ur De läckra skaldjuren, Ombytta roller och Herr Vinners stenåldersdröm – samt hela den film som heter Lev livet leende (1921) .
Pauline Brunius kortfilmer spelades in i den nybyggda Skandia-ateljén i Stocksund 1920. Teamet bestod av tre personer – regissören Pauline Brunius, fotografen Carl Gustaf Florin och arkitekten, alltså scenografen, Vilhelm Bryde, som senare skulle bli produktionschef på SF och i den rollen tillstyrka produktionen av Pauline Brunius enda långfilm, Falska Greta. Filmen, från 1934, finns inte bevarad.
De läckra skaldjuren
Till kortfilmen De läckra skaldjuren har fyra mycket korta fragment överlevt. Handlingen går ut på att paret Vinner varit på operan och sett Tristan och Isolde. De önskar fortsätta den romantiska kvällen med en supé hemma i våningen, och när fru Vinner säger att hon är sugen på kräftor beger sig maken ut i natten för att försöka finna dessa delikatesser. Eftersom det varken är kräftsäsong eller öppettider för vanliga mataffärer leder fru Vinners önskan till en rad komiska komplikationer. I de bevarade fragmenten får man se herr Vinner besöka en restaurang, göra inbrott i en mataffär och jagas av polisen. I det sista fragmentet får man se Vinners uppgivna min när han efter mycken möda lyckats få hem ett antal kräftor till sin hustru, som enligt filmens bevarade textlista som slutreplik utbrister:
”Nej men, sa jag kräftor? När jag tänker på saken, skulle jag hellre velat ha hummer!!”
Ombytta roller
Handlingen? Enligt censurkortet:
”Skilsmässoadvokaten Vinner åtager sig att sköta huset, hans fru att sköta advokatbyrån. Båda misslyckas och äro glada när rollbytet tar slut.”
Herr Vinners stenåldersdröm
Det fragment som överlevt av Herr Vinners stenåldersdröm verkar i själva verket vara en lång rad oredigerade tagningar från filmens centrala drömsekvens.
Handlingen går ut på att herr Vinner kommer trött hem från arbetet och överraskas av att hans hustru har bjudit hem några väninnor och deras barn. Fru Vinner försöker få sin make att komma ut och hälsa på gästerna, men herr Vinner är vresig och går och lägger sig varpå hustrun utbrister: ”Att inte ha mer begrepp om vad ridderligheten mot damerna kräver! Du uppför dig som en stenåldersvilde!”
När Vinner ligger och vilar faller han i sömn och drömmer att han befinner sig på stenåldern. Det bevarade fragmentet visar avsnitt ur denna komiska stenåldersdröm där dåtid blandas upp med nutida detaljer (herr Vinner sitter och röker!) och en bit in i fragmentet kommer ett stort hårigt urtidsdjur och hotar människorna.
Efter drömmen vaknar herr Vinner upp som en ny människa. Han går ut till sin hustru och dennes väninnor och på ett strålande humör tänker han ”Skönt att inte vara i stenåldern i alla fall!”
Lev livet leende
Kortfilmen Lev livet leende är alltså den enda bevarade hela filmen av Pauline Brunius. Och anledningen till det är att en kopia återfanns i Finland.
I filmen möter vi advokat Vinner, som har ett uselt morgonhumör och därför uppmanas av sin hustru, som läser Douglas Fairbanks’ självbiografi ”Lev livet leende”, att ta filmhjältens slogan som rättesnöre. Vinner föresätter sig alltså att möta dagens alla prövningar med ett leende.
Det finns en lätt surrealistisk ton i det som sedan följer, och som leder tankarna till Mannen som gör vad som faller honom in…
Vinner uppfattas förstås som berusad och galen;
- han misstänks för att flirta med en främmande kvinna och en kvinnlig klient;
- han blir ansatt av tiggare och underlydande som vill passa på att höja sin lön när han är på gott humör;
- han förlorar en affärskontakt som tycker han är opålitlig;
Vinner skriver sedan en räkning till Douglas Fairbanks, varefter makarna försonas.
Film – ett divertissement
När Pauline Brunius 1931 ger ut sin självbiografi ”Osminkat”, förstår man att hennes verksamhet som filmregissör inte var något hon själv värderade särskilt högt. Hon går nogsamt igenom alla sina roller och teatrar, men i kapitlet ”Gästspel, Film och Teater” finns inte ett ord om hennes filmer eller erfarenheten av det nya mediet!
I minnesboken som ges ut till hennes 60-årsdag tio år senare, 1941, är det nästan lika magert. Här synas hennes filmroller. När kortfilmerna förs på tal av författaren, ler fru Brunius: ”Är det någon som ännu minns dem?” frågar hon.
Men i en intervju i Filmjournalen från 1920 säger Pauline Brunius i alla fall att efter de små lustspelen kanske hon tar itu med ett större skådespel för vita duken. Har hon tagit intryck av någon av de amerikanska kollegorna eller någon regissör vars teknik eller konstnärliga intentioner hon beundrar, frågar reportern.
”Nej,”svarar Brunius, ”Jag ämnar vara djärv nog att gå mina egna vägar. Filmen behöver framförallt originalitet, och om man har någon sådan att komma med, tycker jag det vore synd att inte använda den.”
Skribenten i Filmjournalen noterar också som ”något alldeles nytt för Sveriges vidkommande” att en kvinna ställer sig bakom kameran – och nämner Mary Pickford, Lois Weber och Lilian Gish i USA. Märkligt nog nämns inte svenska Anna Hofman-Uddgren, som ju redan då gjort ett antal Strindberg-filmatiseringar. Kanske var detta för att Brunius ansågs vara en seriös scenkonstnär, medan Anna Hofman-Uddgren kom från revy- och kabaréscenerna.
Pauline säger också att till hennes ljusaste filmminnen räknar hon sitt författarskap. När John Brunius ska filma komedin Gyurkoviczarna ger han i uppdrag åt Pauline och Gösta Ekman att bearbeta den ungerska romanen. ”Manuset kom till i hög stämning och vi skrattade oss fram till det”, berättar Brunius.
Vilka var då hennes bevekelsegrunder för att ägna sig åt filmen?
”Vad som speciellt kommit att intressera mig för regissörsfacket, är givetvis den säkerhet jag erövrat under min ganska långa teaterbana. Det är ju alltid så att när man lyckats skaffa sig intimare kännedom om ett visst fack, i detta fall teatern /…/ gripes man stundom av en viss önskan att få realisera sina egna intentioner, som ju till äventyrs kunna ha en del originella synpunkter att komma med. När möjligheten nu yppade sig att för mig att kunna förverkliga dessa intentioner på ett scenkonsten näraliggande fält som filmen, kan ni ju lätt förstå att jag med nöje skulle omfatta detta nya fält – det är ju alltid roligt att leda om man känner och vet med sig att man har de därför nödvändiga kvalifikationerna. Filmen har ju visserligen sin speciella teknik, men efter den erfarenhet jag fått om densamma under mitt filmarbete i somras vågar jag uttala som min åsikt att scenens och filmens uttrycksmedel visst icke äro så väsensskilda som man stundom velat göra gällande.”
Hennes avsikt var alltså att lustspelen och den lättare komedin skulle följas av ambitiösare satsningar: ”Om jag lyckas tänker jag naturligtvis inte nöja med denna genre…”
1934 regisserade alltså Brunius sin enda långfilm, Falska Greta, tillsammans med maken John Brunius. Filmen var inspirerad av uppståndelsen kring Greta Garbos Sverigebesök 1928 och på manuset som finns bevarat i SFI:s bibliotek hade SF:s produktionschef Vilhelm Bryde godkänt inspelning med tillägget ”ett underhållande sommarmanus”. Filmen fick nedgörande kritik, bland annat för att, som en kritiker skrev, ”alla talar för långsamt, man tror sig vara på Dramaten!”. Filmen, som spelades in i Finland, med Karin Albihn i rollen som den falska Greta, är idag försvunnen. Brunius ägnade sig därefter uteslutande åt teater.
Pauline Brunius som teaterledare
Pauline Brunius var inte enbart skådespelare, manusförfattare och regissör. Hon har även gått till historien som teaterchef. Mellan åren 1926-1931 drev hon tillsammans med maken och Gösta Ekman Oscarsteatern i Stockholm. I samband med att de övertog teatern gjorde de om den till talscen från att tidigare främst ha varit en operettscen. Regin för teaterns uppsättningar delades mellan makarna Brunius, Gösta Ekman och en del andra regissörer. Pauline Brunius kom också under dessa år att stå på Oscarsteaterns scen i flera olika roller.
År 1938 tog Brunius karriär ytterligare ett kliv uppåt då hon som första kvinna någonsin blev chef för vår nationalscen Dramaten. Rollen som Dramatenchef kom hon att ha ända fram till 1948 när Ragnar Josephson tog över. Trots att Pauline Brunius, som tidigare nämnts, själv inte var särskilt flitig framför kameran så hade hon ingenting emot att hennes skådespelare på Dramaten medverkade i filmer. Hon uttryckte sig om detta på följande sätt i en intervju: ”Jag har alltid haft stort intresse för film och ser gärna att Dramatens artister engageras för filmroller.”