Dyrköpta erfarenheter

Utvecklas projekt på olika sätt beroende på om producenten är kvinna eller man? Det är en av de frågor som Margarete Jangård ställer sig i sin text om den egna rollen som producent och hur det gick till bakom kulisserna när filmen BANANAS!* skulle få premiär.

Share

Jag började som dokumentärfilmsproducent av en slump. Att jag har fortsatt är däremot ingen slump.

För sju år sedan blev jag kontaktad av Fredrik Gertten på WG Film. Då arbetade jag som frilansande filmarbetare, med något som vid första anblicken skulle kunna uppfattas som porrfilm. Sanningen var att det var ett konstprojekt av Lars Nilsson, konstnär och professor vid Malmö konstskola 1995–2004. In Orgia var titeln på den 23 minuter långa filmen. När verket visades vid utställningen 2004 på Moderna museet i Stockholm och i Köpenhamn på X- rummet/Statens museum för konst, då ”loopades” filmen. Anledningen till att projektet fick porrfilmsstämpel var att ett av objekten i kompositionen var en grupp människor som hade sex. Det kanske kan låta som ett tveksamt projekt, men – det var vackert! När sedan kompositionen installerades i den över tjugo meter långa lokal som numera inrymmer SVT Malmö, kändes det som en tavla.

Mitt första samtal med Fredrik hade jag under konstprojektets produktionstid. Vi träffades en torsdag på Västergatan 23, där WG Films kontor ligger. På fredagen kom Fredrik på studiebesök hos mig och redan på måndagen började jag jobba på WG Film. In Orgia fortsatte jag med på halvtid tills projektet var klart.

Det var inte helt okomplicerat för mig att ta en anställning. En viss ångest infann sig i början. Jag som alltid varit van vid att bestämma över min egen tid, skulle nu jobba nio till fem. Skulle allt det som jag tidigare värdesatt – omväxling, frihet, utveckling med nya problemställningar, nya strategier, och nya människor – finnas på det lilla filmproduktionskontoret på Västergatan med fyra anställda?

Jag har stannat kvar på WG Film och de allra flesta dagar är jag glad över att jag kom till Västergatan den där gången. Visst finns det också dagar när det känns hopplöst och motigt. Men det är övergående.

För många år sedan jobbade jag i reklambranschen. Där är ytan viktig, med dokumentär är djupet viktigt. Det passar mig mycket bättre. Däremot är jag glad över att ha en bakgrund i en så utpräglad marknadsbransch som reklam och marknadsföring. Den erfarenheten är användbar även när det gäller dokumentärfilm. I varje films finansierings- och lanseringsfaser försöker jag tänka på filmen som en produkt. SWOT (”Strengths”, ”Weaknesses”, ”Opportunities” och ”Threats”) används mycket inför lansering av nya produkter. Att göra en regelrätt SWOT-analys passar precis lika bra för ett filmprojekt och svarar på frågorna: Vad är styrkan, svagheten, möjligheten och hotet i och för vårt projekt? Min känsla är att det råder en större jämvikt mellan könen i dokumentärfilmsbranschen, inom regi och produktion, än i reklambranschen. Där var det, som i många andra branscher, lägre lön för kvinnor som gällde. De intressantaste kunderna och projekten hamnade hos männen. Det var inte ens någon diskussion. Det hände mer än en gång att idéskisser togs från mitt bord av män in till möten med kunder. Själv var jag inte inbjuden att delta. Det blev en omöjlighet att försöka klättra i karriären. Situationen var absurd, men jag var ung och mansdominansen inom de ledande ställningarna var så heltäckande att det kändes oöverstigligt att påverka.

Varför har jag stannat så länge och hur är det egentligen att jobba som producent för dokumentärfilm? 

På ett seminarium för dokumentärfilmare pratades detmom erfarenheter och om svårigheter i arbetet med dokumentärfilm,mbland annat om problemet att få ihop tillräckligtmmycket pengar för att överleva på sitt arbete. En bra diskussion. Det avslutades med att en av panelisterna sa, ”men vi har ju så fantastiskt roligt på jobbet”. Nästan  alla seminarier för dokumentärfilmare som handlar om pengar går i cirklar. Några gnäller lite mer än andra. Min känsla är att det inte leder någon vart. Det fungerar bara som en värmande diskussion för tillfället. Nästa gång ämnet debatteras fortsätter vi på samma ställe. Det för oss inte framåt. Vi behöver allvarliga diskussioner om hur vi ska får lönsamhet i vårt arbete. Med gemensamma tankekrafter borde det gå att lösa.

Absolut, vi har roligt på jobbet, jag utgår från att många andra också har roligt på jobbet. Men det roliga får inte bli en förevändning för att vi ska göra vårt jobb med orimligt stor arbetsinsats för orimligt låg lön. I en rapport beställd av Svenska Filminstitutet, skriven av Karolina Lidin 2009, fick vi svart på vitt: ”Att jobba med dokumentärfilm är inget jobb, det är en dyr hobby.”

Vi har ett spännande arbete och naturligtvis är vi privilegierade som får arbeta med så intressanta saker. Men om vi inte har råd att år efter år jobba vidare, hur ska vi då kunna förvalta det vi gör och bli bättre, vassare och intressantare? Meningen är ju att vi inte bara ska berika oss själva, vi som arbetar handgripligt med dokumentärfilm. Den riktiga meningen måste vara att berika alla andra också, publiken och de människor vars berättelser vi för fram. Jag har svårt att riktigt förstå hur vår värld skulle se ut om vi inte brydde oss om eller fick veta ”hur andra har det”.

Ett litet steg framåt för dokumentärfilmsbranschen är att vi nu diskuterar svårigheterna och inte bara försöker knåpa ihop våra filmer bäst det går, till ”vilken budget som helst”. Det känns som om något fler projekt har budgetar som ligger närmare sanningen. De som fortfarande ligger kvar med för låg budget tvingas in i gamla mönster. Där en och samma person har två, tre eller fyra roller i en produktion. Självklart finns det personer som har flera olika begåvningar. Men för att hålla högsta möjliga kvalitet så är en rollfördelning av arbetsuppgifterna, där var och en gör det man är absolut bäst på, att föredra. Filmproduktion är ett lagarbete. Problemet är att fler lagmedlemmar kostar mer. För att spara skapar man multifunktioner. Det blir en balansgång mellan att få ihop ekonomin och att bibehålla hög kvalitet. En välgjord film är bäst för alla parter. För teamet är det bäst för att visa finansiärer vad man verkligen går för. För ämnet och människorna i berättelsen är kvaliteten självklart viktig. Men också för publiken som förtjänar bra och välgjord film. Vi behöver välfinansierade projekt för att behålla en kontinuitet i vårt arbete.

Det viktigaste för mig i mitt arbete är människorna. Jag får otroliga möjligheter att träffa och jobba med alla sorters människor och människoöden.

Jag tror inte att vi förändrar världen med film, omedelbart och i stora stycken. Snarare att dokumentärfilm kan skapa tankar, medvetenhet och diskussioner, som sedan i förlängningen kan leda till små, små förändringar. Vår film BANANAS!* skapade många diskussioner. Mycket handlade om oss, ifrågasättande av hur och varför vi hade gjort filmen. Men debatten kretsade också kring det ämne som vi gärna ville föra på tal med filmen. ”Vad händer med människorna som producerar den mat vi vill ha på vårt bord varje dag, till lägsta möjliga pris?” Sedan dess har minst två livsmedelskedjor i Sverige ökat sin försäljning av rättvisemärkta bananer till det dubbla.

Vissa delar av arbetet som producent är svåra, men det som är svårt är ofta också roligt, när det fungerar. Allt ifrån att få finansiärer att tro på dina nya projekt till att hålla ihop en produktion från början till slut. Att balansera kreativitet, verklighetens gång och teamwork med pengaflöden eller inga pengaflöden. Det är ett stort ansvar, många människor litar på att du håller balansen. Det är givande och roligt att arbeta i lag på detta sätt, med siktet på ett gemensamt mål. Det är filmproduktion.

Den ”elake” producenten

Vad är det för bild som förknippas med titeln ”producent”? Kan det vara så att en typisk bild av en producent är en man, som är känslokall och svår att förhandla med? Någon som från första stund försöker roffa åt sig så mycket pengar som möjligt. Att alla avtal som läggs fram innehåller orimliga krav och minimalt utrymme för övriga teamet. Jag kan känna att jag möts av ett stort misstroende – en hög tröskel ska passeras innan projektet kan komma igång. Ibland känner jag att förhandlingar kring kontrakt och pengar ligger i vägen för det fortsatta kreativa samarbetet.

Jag tror att regissörer är rädda för att bli lurade, speciellt de yngre. Vad är det för bild unga regissörer har av en producent? Var kommer den ifrån? Vi pratar mycket om hur vi ska komma ifrån den här tråkiga inledande känslan. Hur vi på ett tidigt stadium ska kunna presentera våra ambitioner med, tankar om och krav på ett samarbete. Det är oerhört viktigt att man verkligen känner från början att man vill arbeta ihop, att man har samma ambitioner, att man kan lita på varandra och tror på att samarbetet ger ett mervärde för alla inblandade och till filmen.

Oavsett hur noggrann jag är med att framhålla att filmproduktion är ett lagarbete – att den budget som vi utgår ifrån är ett levande dokument där producent och regissör tillsammans fattar beslut under resans gång, att avtal och budget är våra gemensamma verktyg – så tar det ofta mer än halva projekttiden innan förtroendet infinner sig. En del av detta hoppas vi hitta något slags lösning på. Kanske en extra bilaga till avtalet om policy?

Ibland hamnar producenten i en föräldraroll. Är det för att jag är kvinna som jag alltför ofta hamnar i en sorts mammaroll? Regissörer och andra medarbetare som inte kan hålla reda på sina kvitton, mötestider eller i vilken terminal på flygplatsen man ska checka in, förväntar sig att jag ska ha koll på allt åt dem. Jag funderar på om det är likadant för de manliga producenterna. Det här är något som jag medvetet försöker förhålla mig till, hur agerar jag? Bidrar jag till dessa mönster eller är det något som kommer ur gamla invanda beteenden och bilder av hur vi ska vara som kvinnor eller män?

Är det mamma producentskan som står för omvårdnad och generösa kreativa processer, medan pappa producent står för hårda förhandlingar och framgångsrika affärer? Utvecklas projekt på olika sätt beroende på om producenten är kvinna eller man? Stöter vi på olika motstånd i mötet med finansiärer? Jag är övertygad om att det finns en skillnad, men exakt vad den består i och hur stor den är, det vet jag inte. Det är svårt att sätta fingret på eller bevisa men det är en förnimmelse jag har i mitt dagliga arbete.

BANANAS!* krokiga vägar

Ett projekt består av två delar: Innehållet, som hänger nära samman med det emotionella, och så det affärsmässiga. För att öppna den första kontakten krävs en person som har en berättelse som bara måste få berättas. Sedan är det också helt avgörande att det är en person som man gärna vill arbeta med under cirka tre års tid. Efter första mötet måste ett beslut tas, men en mängd frågor måste besvaras. Känns det bra i magen? Kan jag stå upp för detta ämne och denna person i vått och torrt? Tror jag att detta kan bli en bra film? Vill jag vara med, är ämnet hållbart? Är det intressant? Kan finansiärer och TV-stationer världen över känna samma som jag? Kan vi finansiera? Vill jag lägga två till tre år av mitt liv i detta projekt? Det är mycket som ska stämma, till slut är det magkänslan som får avgöra. Nu har jag också förmånen att jobba i ett team här på WG. Jag har kollegor som jag litar på och som jag kan ha öppna diskussioner med. Vi tar alltid gemensamma beslut. Alla måste inte älska ett projekt lika mycket, men man måste tycka om och tro på det.

Jan Rofekamp, på Films Transit International i Kanada, pratar ofta om en handfull ”varför”. Som varför ska du göra filmen, varför detta ämne eller denna karaktär, varför nu?, och så vidare. Jag tänker ofta på dessa varför, som är mycket användbara. När ett projekt väl är i utveckling måste svaren vara på plats. När vi har bestämt oss, då drar vi igång fabriken och startar produktionslinan. Projekten tar olika lång tid, ingen kan veta med säkerhet när ett projekt går från utvecklingsfas in i produktion eller när lanseringen kan bli. Gemensamt för projekten är att produktionen av en film, det är som att starta ett nytt bolag med en ny produkt varje gång. Självklart har vi vår bas av erfarenhet och vårt kontaktnät, men det är alltid en ny produkt. Att tillverka och sälja nya produkter är och har alltid varit svårt.

Våren 2007 började vi arbeta med projektet om bananarbetare i Nicaragua som utvecklades till filmen BANANAS!*. Den hade sin premiär på svenska biografer hösten 2009 och visades i SVT våren 2010. Arbetet med BANANAS!* vände upp och ner på den arbetsordning eller de principer jag försöker hålla i mitt arbete. Principer är kanske ett starkt ord, men jag försöker att hålla mitt arbete till arbetsdagen, inte kvällar, helger och semester. Jag upplever starkt att jobbet som producent lätt spiller över och påverkar all vaken tid. Det är okej att det påverkar men inte att det tar överhand, att familjen blir lidande. För mig, som säkert för de flesta andra, är familjen fullständigt livsnödvändig. Samtidigt har jag ett jobb som är svårt att avgränsa, som enkelt skulle gå att jobba med dag och natt. Det finns alltid något mer att skriva, något mer att räkna på eller någon att ringa. Tankearbete förlägger jag gärna till promenaden med hunden. Tidig morgon eller sen kväll, någon gång ibland blir det en lunchpromenad.

BANANAS!* startade som vilket annat projekt som helst, men redan tidigt kände vi att det skulle komma att ta mycket tid och kräva mycket engagemang. Vi satte våra mål högt. Aldrig kunde vi drömma om hur mycket tid, hur mycket engagemang och hur mycket pengar det skulle komma att kosta oss! Utvecklingsfasen i projektet gick fantastiskt bra, finansiärerna radade upp sig. Arbetet med att bygga ett internationellt nätverk som Fredrik Gertten påbörjade redan innan jag kom till WG betalade sig nu. Många trodde på projektet redan i ett tidigt skede, eftersom det levde sitt eget liv. Precis så är det med dokumentärfilm, verkligheten trycker på. Därför var en tidig finansiering fullständigt avgörande för att vi skulle kunna genomföra projektet. Femtio procent av filmen bygger på scener från rättssalen. Det var självklart bara att följa datum för rättegångsdagarna. Vår finansiering måste helt enkelt gå att få fram i samma takt. Visserligen haltade vi lite i början, vi kunde inte riktigt välja den kamera vi önskat oss och regissören (Fredrik) fick sova på soffan hos vår runner vid några tillfällen. Men vi var på plats i Los Angeles och filmade allt vi behövde för vår film.

Allt fortlöpte planenligt, produktionen fungerade fint och genom en godkänd Media Distributionsansökan blev det fullfinansierat. Postproduktionen drog igång.

Vi lade ner mycket tid i klippet, gav extra kraft åt grafiken och ljudet fick all tid som behövdes. Tidsplanen var lite förskjuten redan på hösten 2008, ansökningar till våra topprioriterade festivaler gick inte riktigt så som vi önskade. Men så, på våren 2009 fick vi det glädjande beskedet att vi var med i tävlan på Film Independents, Los Angeles Film Festival (LAFF). Underbart! Det skulle bli en fantastisk världspremiär!

Eftersom vi under arbetets gång med filmen samlade på oss stora mängder intressant information, jobbade vi hela tiden parallellt med BANANAS!* hemsida. På en webbplats kunde alla som hade intresse läsa mer och få tillgång till allt det som omöjligt kunde få plats i filmen. Vår film skulle vara en filmupplevelse, inte en lektion i bananodling. Tobias Lilja arbetade hos oss i ungefär femton månader, på halvtid, med www.bananasthemovie.com som huvudsaklig arbetsuppgift. När vi fick veta datum för vår världspremiär bestämde vi oss för att lansera vår webbplats samtidigt som LAFF offentliggjorde vårt deltagande på festivalen.

På öppningssidan låg en trailer för BANANAS!*. Den 5 maj 2009 öppnades sidan och den 8 maj 2009 fick vi till vår stora förvåning ett hotelsebrev. Vad vi inte förstod var att detta bara var det första och att fler skulle följa. Jag hade inte ens stigit upp ur sängen när jag upptäckte vad som låg i min mejlbox. Ett 46 sidor långt brev från Dole Fruit Company, undertecknat av deras advokat. Det var en lördagsmorgon och Fredrik var på väg till frisören. Det var svårt att förstå att det stora bolaget på andra sidan Atlanten hade lagt ner så mycket tid på att skicka ett hotelsebrev till oss, WG Film i Malmö, ett fyrapersoners produktionsbolag. Det var startskottet på en vansinnesfärd som varade i över ett års tid.

Som sagt så tycker jag att man ska utföra sitt arbete på normal arbetstid. Jag hade min dator med mig hem varje dag, läste och skrev mejl i bilen på väg till och från jobbet. Diskussioner, Skype-samtal och mejlkorrespondens avlöste varandra, från halv nio på morgonen till inte sällan tre på morgonen. Vardagar, veckoslut, helger och semester. Allt flöt ihop, privatliv och familj var lika delaktiga som vi fyra anställda på WG. Detta var möjligen precis det Dole ville, försöka få oss att kapitulera under en oerhörd arbetsbörda. Men kanske tänkte de fel? För när arbetsbördan och pressen blev så stor så koncentrerade vi oss på att överleva. Vi blev inte rädda. Många har frågat just det, ”Blev ni inte rädda?”, ”Vad tänkte ni när de stämde er?”. Vi tänkte inte på det som vi misstänker att Dole ville att vi skulle tänka på, bli rädda och dra tillbaka filmen. Vi arbetade och arbetade. Vi är svenskar, trygga svenskar. Vi har inte gjort fel, tänkte vi, vi berättar bara vad som hände i verkligheten. Inget ont kan hända oss. ”Om man bara har rent mjöl i påsen…”

Ja vi var dumma och naiva – och också arga över att ha blivit påhoppade. ”Såklart allt förändras, bara de ser filmen”, resonerade vi. ”Då ser de att den är välbalanserad. De kommer inte stämma oss när de ser att det bara är precis vad som utspelade sig i rättegångssalen.” Men jodå, de stämde oss och fortsatte att bombardera oss med arbete. Fredrik och jag inordnade oss på så sätt att Fredrik hade huvudansvaret för medierna. Som regissör och tidigare journalist var han väl bekant med deras mekanismer. Jag fokuserade på att driva den vanliga verksamheten på WG Film vidare. Projektet Jag köpte en regnskog producerades just under den här tiden. Jag kan knappt förstå hur det kunde bli en film. Men som alltid med de projekt jag jobbar med, låg historien och teamet mig varmt om hjärtat. Regnskogsfilmen var min tillflykt och en glädje i allt det jobbiga med BANANAS!*.

Efter många turer och sena nattliga samtal visades BANANAS!* på LAFF i Los Angeles i juli 2009. Filmen visades som en ”case study”, vilket kändes som en stor förödmjukelse i sig. Just som den fantastiska världspremiären skulle ske, efter två års hårt arbete, fick vi höra att ”vi ser er film som ofärdig”. Det är tufft. Speciellt som hela världens distributörer efter en sådan visning ändå ser ”världspremiären” som avverkad. Resultatet blir att det blir mycket svårt att sälja filmen och få någon inkomst på den efter färdigställandet. Hela processen med BANANAS!* kostade vårt företag sammanlagt över en miljon kronor. Vi som arbetar i branschen vet att det är en omöjlighet att tjäna in pengar i den storleksordningen på en dokumentärfilm. Vi gick back en massa och vi kommer aldrig att få tillbaka pengarna. Punkt. Men vi lärde oss mycket: Att försäkringar är livsviktiga, att även om man är liten kan man göra mycket väsen och att vårt arbete är värdefullt. Ur BANANAS!* föddes många diskussioner. En av dem förde oss rakt in i ett nytt projekt – om yttrandefriheten.

Se BANANAS!* via Vodeville

FOTNOT:
BANANAS!* vann Dole-rättegång. Bananföretaget Dole tvingas att betala 1,4 miljoner kronor till filmmakarna bakom dokumentärfilmen BANANAS!*. Detta efter att en domstol i Los Angeles avvisat alla punkter i Doles stämning. Dole får nu betala filmmakarna, regissören Fredrik Gertten, producenten Margarete Jangård och produktionsbolaget WG:s rättegångskostnader. Dessutom är de förhindrade att stämma Bananasgänget igen. TT Spektra, 30 november, 2010

 

Tidigare publicerad i Filmkonst nr 127/SFI

  • Author Margarete Jangård

Search in: database or articles