En disciplinerad filmskapare med känsla för poesi

Miia Tervo är redan på plats när jag kliver in i caféet som hon valt som mötesplats i centrala Helsingfors. Hon ger ett sympatiskt och lite blygt men nyfiket intryck. Det slår mig att hon har lika välmanikyrerade naglar som sin filmhjältinna Aurora, och pratar samma melodiska finska dialekt. Miia Tervos långfilmsdebut Aurora har fått idel positiva recensioner och är nominerad till Nordiska rådets filmpris 2019.

Hur skulle du själv pitcha din film?

Aurora är en tragikomisk, romantisk komedi; en berättelse om en alkoholiserad nageltekniker som vid den lokala korvkiosken stöter ihop med en asylsökande man. Båda befinner sig vid en tuff vändpunkt i sina liv, och blir kära även om de egentligen inte vill det.

Du har både skrivit och regisserat Aurora, hur kom du på idén till filmen?

Jag hade först en annan filmidé om olika generationers erfarenheter av alkoholism, och hur alkoholism skapar hinder för förälskelse och kärlek, men det manuset fick ingen finansiering. Då hade jag inte gjort fiktionsfilm, men flera dokumentärer, så finansiärerna sa: ”gå hem, väx till dig och gör en fiktion”. Så då gjorde jag kortfilmen Clumsy Little Acts of Tenderness, om en frånskild pappas försök att nå sin tonårsdotter. Filmen blev framgångsrik och har visats på många filmfestivaler. Under tiden hade min kusin träffat en asylsökande man i den lokala mataffären och blivit huvudlöst förälskad, vilket rörde upp starka känslor i vår släkt. Det gjorde att en historia började formas i mitt huvud; en historia där jag kombinerade min kusins erfarenheter med mina egna, som jag skrivit om i det första manuset. Efter det började dörrar öppnas och finansieringen beviljades rätt snabbt.

Hur jobbar du som manusförfattare?

Jag tycker om att få kommentarer på det jag skriver, även om det är ångestskapande. Jag hade bl.a. hjälp av dramaturg Laura Immonen, men även av klippare Samu Heikkilä och Antti Reikko. Jag jobbar rätt hårt och disciplinerat. Jag vaknar vid sextiden, tar en joggingrunda och sen skriver jag. Däremellan gör jag annat, som att kolla e-post, och sen skriver jag igen.

Hur och var börjar du?

Det beror på historien. Ofta börjar jag med att jag fundera på vad jag vill berätta; hur filmen ska börja och sluta. Jag får bilder i huvudet; jag ser scener som jag skriver ner. Jag hör vad karaktärerna säger, jag vet var handlingen utspelas och hur den ska gestaltas. Ibland ser jag ingenting och då är det inte rätt berättelse. Om det är rätt berättelse så är det som att vrida på en kran. Så var det med Aurora, även om historien också var svår att berätta.

Finns det dåliga sidor med att vara både manusförfattare och regissör?

Ja, när man ska förbereda inspelningen, för då måste du samtidigt göra två jobb: bearbeta manuset till ett inspelningsmanus och förbereda inspelningen genom att rollsätta, söka inspelningsplatser, leda det konstnärliga teamet m.m. Så under fler månader blir arbetsdagarna väldigt långa. Jag tycker om att skriva, men jag tror jag skulle hinna göra fler filmer om jag fick fokusera på regisserandet, så min strävan är att någon annan ska skriva manus åt mig. Men vissa berättelser, som är väldigt personliga, kan man inte ge till andra att skriva.

Din producent Max Malka är född i Iran och har bott i många länder. Hur påverkade det att just hon var producent för filmen?

Positivt. Genom Max har jag lärt känna den iranska kulturen, vilket underlättade att skriva att Darian (Amir Escandari) kom från Iran. Vi hade överlag en internationell arbetsgrupp; fotografen Arsen Sarkisiants är finsk-armenier, Mimos Willamo har utländska rötter, liksom Chike Ohanwe (Juha), och själv har jag en släkt som invandrat från Karelen och Ryssland. Jag har vuxit upp i en invandrarkultur där man alltid sagt att: ”I hemlandet var allt mycket bättre, dit återvänder vi snart”. Så jag vet inte riktigt vad det betyder att vara finländare, vilket säkert reflekteras i filmen.

 Hurdan är en bra producent?

En som lyssnar, uppskattar, respekterar och förstår. Max och jag träffades under inträdesproven till Konstindustriella högskolan, vi blev studiekamrater och gjorde tillsammans kortfilmen The Little Snow Animal. Så redan som 20-åringar planerade vi att jobba ihop.

Trots att Darian är från Iran så nämner du aldrig att han är muslim, var det ett medvetet val?

Ja, jag ville göra en humanistisk kärleksfilm, utan politik eller religion. Från Iran kommer olika typer av människor, alla är inte troende, de kommer från olika förhållanden, konstigare än så är det inte. Vi kan alla vara flyktingar eller invandrare imorgon.

 Filmen är inspelad i Rovaniemi, en del av Finland som sällan ses på film. Hur viktig är miljö för dig?

Miljön är mycket viktig för mig, och även för filmfotografen. Jag hade en intressant upplevelse när vi letade efter inspelningsplatser. Jag visade för filmteamet mitt barndomshem, som är världens fulaste höghus, som jag aldrig visat för någon eftersom jag skäms för det. Filmteamet tyckte att det var en fantastisk inspelningsplats. Det hjälpte mig att börja se på min uppväxtmiljö med nya ögon; att våga blotta den fattiga och problematiska uppväxt som jag själv haft, att våga använda det i filmen. Det känns bra att jag kan omvandla mitt eget lidande till något gott för andra.

Aurora är en underbar huvudkaraktär, hon är både stark och svag, ond och god, utlevande och introvert. Men du moraliserar aldrig kring hur hon beter sig. Du bestraffar henne inte i slutet på det sätt som många kanske förväntar sig, vilket är en stor lättnad.

Jag har precis diskuterat med en vän om att kvinnor nästan alltid ska våldtas på film. Det är ju fruktansvärt att många råkar ut för det i verkligheten, men dramaturgiskt är det en för enkel lösning. Jag ville blanda ihop element från mina favoritfilmer Pretty Woman och Coming to America, men jag ville ändra slutet: att kvinnan alltid ska räddas av mannen. Jag ville istället att Aurora och Darian räddar varandra.

Så vad är filmens tema?

Jag ser filmens tema som en beskrivning av en ung kvinnas alkoholism och sökandet efter kärlekens hinder. Auroras alkoholproblem är ett sådant hinder. Darians asylproblem är också ett hinder, men det är inte filmens tema utan en situation som han befinner sig i. Om jag som filmskapare inte har någon erfarenhet av ett tema så kan jag inte berätta om det.

Du är även poet, är det därför du är så bra på att skriva komprimerad och melodisk dialog?

Jag har medverkat i några antologier och skriver på en egen diktbok. En filmsekvens är för mig som en dikt eller som musik. Det blir en sorts synestesi av sinnesintryck. Jag upplever världen med många sinnen. Jag funderar noga igenom varje scen: vilken ton, färg, ljud och musik som används, så att filmen blir en multisensorisk och poetisk upplevelse. Jag hoppas att mitt uttryckssätt ska uppfattas poetiskt. Dikter har många olika stilar och rytmer, filmen är för mig ett poetiskt uttryckssätt.

 Så vad är ditt budskap med filmen Aurora?

Kanske den persiska poeten Jalal al-din Rumis dikt som inspirerade mig: ”Your task is not to seek for love, but merely to seek and find all the barriers within yourself that you have built against it.”

Miia Tervo skyndar iväg, arbetet med nya filmprojekt pågår. Och snart är hon åter bioaktuell. Denna gång med episodfilmen Force of Habit (orig. Tottumiskysymys), ett samarbete mellan sju kvinnliga filmskapare som regisserat varsin kortfilm om en kvinnas liv baserat på temat sexuella trakasserier och makt – berättelser inspirerade av Meetoo#.

  • Author Camilla Roos

Search in:
Professional Directory or Articles