En sund romantiker

Kvinnorna Bakom Bergman:  ”Tänk att jag som är så gammal får göra det här – ett så stort och omfattande kostymuppdrag! Kanske beror det på att jag känner till Ingmars referenser…” Möt Oscarsbelönade kostymören och scenografen Marik Vos i nyutkomna Bergman på modet av Anna Bergman & Nils Harning, i samband med Hallwylska museets utställning.

Share

Kriteriet för en bra kostym är ofta att man inte lägger märke till den, det är beviset på att den är som en andra hud. Självklar på kroppen och rätt i situationen. Själva filmen blir däremot ofta ett avtryck av sin samtid; som kostymör är det nästintill omöjligt att inte lämna spår efter sig. Även när man skapar historiska dräkter färgas dessa av tiden för inspelningen. Det kan i många fall vara minst lika påtagligt under vilken dekad en är inspelad som i vilken tidsepok den utspelar sig. Framförallt sminket speglar tiden när filmen spelats in.

Marik Vos var fena på det tidiga 1900-talets kvinnliga linjer och lät klänningarna falla i en mjuk siluett. Influenserna låg ändå i samtiden vilket för hennes del främst var 1970- och 80-talen, två årtionden som hon påverkats av och som fanns med i det mesta hon gjorde. Fenomenet är påtagligt: de volangprydda ärmarna och urringningarna på sekelskiftesklänningarna är i enlighet med förra sekelskiftet, samtidigt som de lika väl skulle kunna vara hämtade ur ett modemagasin från det sena 70-talet. Det är ofta så man jobbar med kostym i Sverige: man inspireras av en viss tidsera, men utmaningen ligger i att inte kopiera. Idén är att få helheten att inte kännas mossig eller alltför gammaldags, varför man gärna vill få in en mer samtida känsla.

Ingmar Bergman var mån om att lyfta fram det bästa hos sina aktriser och såg gärna att de bar snygga kläder. Marik Vos har berättat om svårigheterna med kostymerna i Tystnaden. I filmen som utspelar sig i ett östeuropeiskt ingenmansland ville han ha Gunnel Linblom och Ingrid Thulin till synes omotiverat uppklädda. Som Marik Vos själv uttryckt det: ”Han ville ofta ha dem övereleganta.” I det här fallet löste det sig med hjälp av anrika Märthaskolan som ända in på 1970-talet var en av få sömnadsateljéer som sydde upp haute couture i Sverige.
Varför var då kläderna så viktiga? Valet av kläder hade en ytterligare dimension: de två systrarna, spelade av Gunnel Linblom och Ingrid Thulin, är främlingar i ett fattigt och politiskt korrumperat land där de tillfälligt uppehåller sig. Bergman ville poängtera deras utanförskap genom kläderna, de kommer från ett rikt och välmående land och därför uttrycker deras klädsel hur priviligierade, annorlunda och provocerande de är.

En sund romantiker
Marik Vos föddes i Sovjet, i Leningrad år 1923, med rysk mor och svensk far. Hon sökte sin hemvist på Gotland där hon i likhet med Ingmar Bergman bodde livet ut. Hon längst ner på Sudret och han högst upp på Fårö. Precis som Ingmar hade hon sitt hjärta vid teatern, där träffade hon också sin make perukmakaren Börje Lundh.

Hennes väg inom teatern var krokig. Samtidigt med studier på Otte Skölds målarskola började hon som elev vid Dramatens dekorateljéer, där hon så småningom anställdes som dekorationsmålare för att senare bli chef över hela avdelningen. För att få in en fot på teatern hade hon motvilligt börjat som sekreterare åt Dramaten-chefen Pauline Brunius, men lyckades emellertid ta sig därifrån. Hon hade snappat upp att Olof Molander behövde en kostymtecknare till en av sina uppsättningar och föreslog sig själv till uppdraget. Dramaten gav henne sedan möjlighet att arbeta med de tre stora regissörerna – Molander, Sjöberg och Bergman – alla mycket medvetna om bilden och betydelsen av det sceniska rummet. Mariks scenografier var stiliga och präglades av exakthet. Trots allt var hon nog ändå främst en scenograf som gjorde kostym.

Vid hennes bortgång 1994 skrev teaterkritikern Leif Zern: ”Marik Vos var en enkelhetens mästare. Hennes scenografier fastnade på näthinnan, och denna dragning till det renodlade gjorde henne till en självklar och kongenial medarbetare till Ingmar Bergman. Hon fogade sig alltid efter hans idéer utan att göra avkall på sitt eget absoluta gehör.

I tidiga filmuppdrag hade hon arbetsuppgifter som såväl frisör och sminkös innan kläder och scenografi tog överhand. Den stora utmaningen kom med Fanny och Alexander – med över tusen kostymer som gav en Oscar, en Academy Award of Merit for Best Costume Design år 1983. Hon hade redan nosat på priset då hon långt tidigare var nominerad för bästa kostymer till Jungfrukällan, hennes första film med Bergman.

Anne-Marie Broms berättar: – Marik hade lätt för att delegera och alla vi kostymassistenter i Fanny och Alexander fick olika ansvarsområden, jag skulle bland annat svara före sorgekläderna och allt vad det innebar med research för att få saker och ting korrekt. En annan av oss var smyckesansvarig och så vidare. (Hela teamet bestod av 7 skräddare, 6 assistenter och 4 för kostymproduktion.) Som arbetsledare var hon verkligen ingen förvirrad konstnärssjäl utan snarare av den handfasta sorten. Ingmar hade dessutom en förmåga att få alla – och då verkligen alla – i hela teamet att prestera sitt yttersta, egentligen mer än vad de förmådde. Marik var en intellektuell konstnär. Jag minns när vi skulle tona in ett par kragar och hon frågade patineraren om det där med att ”tea”, om det verkligen innebar att man doppade tyget i te? Vi som håller på vet att det bara är ett uttryck, självklart färgas allt in med vattenfast färg för att hålla i tvätten. Hon var inte praktisk, det var aldrig fråga om att själv sy en söm eller doppa fingrarna i färgbadet, hon var vad vid att omge sig med hantverkare som utförde jobbet.

– Född i en högborgerlig familj förstod hon sig på Ingmars visuella vokabulär. Det här med tjänstefolk var inte främmande för henne. Så valet att låta Marik göra kostymerna till Fanny och Alexander föll sig naturligt. Sekelskiftets alla koder och klasskillnader förmådde hon lyfta fram i kostymerna. Tacksam för Ingmars förtroende minns jag att hon sa: ”Tänk att jag som är så gammal får göra det här. Ett så stort och omfattande kostymuppdrag. Kanske beror det på att jag känner till Ingmars referenser.”

– Då 60 år gammal, van att arbeta metodiskt och strukturerat satte hon klorna i uppgiften. Hon gjorde först skiss och införskaffade sedan tyg, och då var hon helt på det klara med vad hon sökte för kvalitet och färg. Det kändes genomtänkt och motiverat, allt syns på skisserna, det är noggrant och detaljrikt. Provfilmandet var en lyx, tyger som inte fungerade sållades bort på ett tidigt stadium. Vissa material ser ut som de gör för ögat medan andra sticker ut när de kommer framför kameran. Med sjalar löste hon mycket och trumpetärmen var en annan favoritform för klänningarna. Sekelskiftet är en stil som passar Marik. Hennes skisser är på något vis jugendkvinnan, det som är att hälla över ett tyg, binda ett bälte i midjan och öppna upp barmen. Själv hade hon en ganska kärv framtoning och hatade allt nippertippigt.

Han var ju alldeles naken!
Stina Vos kommer ihåg: – Mamma var aldrig förtjust i volanger och sådant som var gulligt, inte på sig själv i alla fall. Jag minns att hon under 60-talet däremot på ett sätt iklädde sig rollen som en fin dam. Hon bar eleganta kläder från NK:s Franska och hade tjusiga frisyrer. Det var väl något som förväntades av en kvinna då, att vara sådär damigt behaglig. Jag visste på något sätt alltid att det inte riktigt var hon. Att skrota runt i målarblus och bekväma skor var mer hennes stil. Under tiden med Bergman var det mest stilpjäser och epokfilmer. Där fanns inte utrymme för att undvika det romantiska, men hon tolkade om stilarna på ett självklart och eget vis.

– Mamma kom från liknande miljöer som Bergman och bar på minnet av en tid med både hovbaler och stor tjänarstab; även om hon inte riktigt upplevde sådant själv så fick hon det ofta återgivet av sin mor. Min mormor var ganska fåfäng. Hon härstammade från en spetsfabrikörsfamilj i Moskva och det märks på flera av de gamla bilder som finns sparade efter henne, klänningarna är väldigt dekorerade och dräkterna extravaganta. Hon ville nog att Marik skulle dela hennes smak, men det gjorde hon som sagt inte. Ibland tror jag det var en revolt, att hon motsatte sig det där superkvinnliga, sedan tror jag att hon inte tyckte att det passade henne, hon hade en mer rejäl stil. Fotoalbumen från vår släkt inspirerade mamma mycket, särskilt till Bergmanproduktionerna, det finns flera foton med människor som vore de hämtade ur Fanny och Alexander. Det är märkligt att någon som var så främmande för garneringar och rysch ligger bakom kostymerna till den filmen.

– Tänk när hon förstod att hon skulle få ’den fula lilla gubben’, som hon kallade Oscarstatyetten. Hon blev faktiskt rätt nervös då, gillade inte galor och uppmärksamhet, simmade hellre i lugna vatten. Jag minns inte så noga vad det var för ursäkt som hon hittade på för att inte åka och ta emot priset, tror hon sa att det var ett möte med hembygdsföreningen på södra Gotland. Någon annan tog emot priset i hennes ställe. (Ingen tog emot priset: prisutdelaren Twiggy sade istället att priset skulle eftersändas.)

– Vi pratade inte så mycket om det, men en dag låg det en avi i hennes brevlåda, ett paket hade kommit från USA. När hon hämtade ut paketet sade postkassörskan: ”Vilken tur att vi får en ny Oscar till ön, nu när Oscar Widén är död!” Oscar Widén var en nyligen avliden bonde som postkassörskan saknade. När statyetten packades upp, tyckte mamma att han såg ut att frysa, han var ju alldeles naken! Därför stickade hon en liten cape och en miniatyrbarett till honom av gotlandsull. Hade han haft fria armar hade det säkert blivit en liten skinnjacka istället, en hyllning till kamrat Bergman. Den lilla baretten hade svårt att sitta kvar, så mamma blev tvungen att fästa den med en bit dubbelhäftande tejp. Stackars Oscar är därför lite avskavd på hjässan, förgyllningen har släppt. Men som tröst får han ju sova i vedlåren, där har han det nog varmt och gott!

– Så de flesta hade alltså uppmärksammat händelsen betydligt mer än mamma. Det är rätt talande för henne, man uppfattade henne som lite kärv, men hon var egentligen innerst inne blyg och gillade inte uppmärksamheten som följde med jobbet.

Ur Bergman på modet  – Om kläderna i Ingmar Bergmans filmer, texter av Anna Bergman (scenograf och kostymtecknare) & Nils Harning (kostymtecknare och curator), redaktör Lotta Lewenhaupt (författare och modejournalist). Utställningen på Hallwyllska pågår till 18/3 2018.

Lästips: Dräkterna i dramat – Mitt år med “Fanny och Alexander” av Marik Vos, Norstedts (1984)

 40 x Bergman Cinemateket 2018

Filmer av Ingmar Bergman som Marik Vos arbetade på

Scenograf:
Viskningar och rop (1973)
Arkitekt:
Vargtimmen (1968)
Kläder:
Jungfrukällan (1960)
Tystnaden (1963)
Fanny och Alexander (1982 + 1983)
Kostymör:
Viskningar och rop (1973)

  • Author Anna Bergman & Nils Harning

Search in: database or articles