Engagemang, gränser, förtroende och uthållighet

Den prisbelönade dokumentärfilmaren Nahid Sarvestani berättar i denna intervju om känsligt material och var gränsen går för vad man kan utsätta sig för i en filminspelning.

Share

Lidingö, juni 2010: Camilla Larsson samtalar med Nahid Sarvestani.

Camilla Larsson: Om du får välja en av dina filmer att utgå från i det här samtalet, vilken blir det då?

Nahid Sarvestani: Fyra fruar och en man. Även om det inte är den mest kända filmen så var den för mig väldigt speciell. Varför jag egentligen valde att göra filmen är inte så intressant, det var en idé som alla andra, något som kändes viktigt. Intressantare var hur jag blev tvungen att agera efter att jag hade presenterat idén för TV-bolag, Svenska Filminstitutet och andra finansiärer, och varit på IDFA (Amsterdams dokumentärfilmsfestival) och pitchat och fått ett positivt gensvar.

CL: Vad var det som hände?

NS: Jag hade redan filmat en ganska stor del av scenerna till Fyra fruar och en man innan Prostitution bakom slöjan visades. Jag åkte till Iran och filmade för jag visste att efteråt skulle jag inte kunna åka tillbaka dit. Jag filmade så mycket jag kunde, men samtidigt så var det en processfilm, den gick inte att göra klar på tre veckor. Så när jag sökte finansiering och många sa ja så hade jag ett problem – det gick inte att åka tillbaka till Iran eftersom Prostitution bakom slöjan blev omtalad och fick stor uppmärksamhet.

CL: Hur hanterade du situationen?

NS: Som dokumentärfilmare vill man ju göra klart det man börjat med för sin egen skull och vad gällde de andra så ljög jag, sade saker som ”Jo, jag ska göra klart nu” när alla frågade. Inom mig kändes det hemskt och jag försökte på alla sätt att hitta en lösning.

Jag pratade med människor jag kände, iranier som var i Iran, frågade om de visste någon duktig fotograf att samarbeta med på plats. Det var väldigt svårt. Filmen utspelar sig i en by där heder är mycket viktigt. Så det var tvunget att vara en kvinna. Mannen i familjen skulle inte släppa in en annan man för att filma hans fruar. Dessutom behövde jag en duktig fotograf som också förstod ämnet och problemet. Till slut hittade jag en 26 år gammal tjej och hon skickade en film hon hade gjort, som var jättebra. Vi träffades i Tyskland och jag tog med kamera och mikrofoner och undervisade henne väldigt noga under flera dagar. Skrev ner alla frågor till henne – jag skriver aldrig frågor annars – för att hon inte skulle missa något. Allt kändes jätteskönt och vi skrev avtal. Därefter skedde all kommunikation via telefon, man kan säga att jag regisserade från Sverige. Jag ringde varje dag – morgon och kväll. På morgonen påminde jag om vad som var viktigt och på kvällen berättade hon vad hon hade sett under dagen. Och jag trodde naturligtvis att hon hade filmat allt hon hade berättat. Jag var så lycklig! Jag bad henne skicka ett band för säkerhets skull men hon ville inte riskera att det skulle komma bort – allt var lugnt, sa hon.

CL: Var det lugnt?

NPS: Filmerna kom efter tre veckor, smugglade till Sverige. Det var så spännande. Jag satte in första bandet i Aviden och det såg lite grått ut och var filmat från långt avstånd som om hon suttit vid dörren och inte ens tagit av sig skorna. Och ljudet! Hon hade inte använt de trådlösa mikrofonerna alls. Det var hemskt. När jag ringde henne lät hon så glad och frågade vad jag tyckte. Jag försökte ändå vara snäll, men undrade varför hon inte använt mikrofonerna. Hon svarade att det inte behövdes för att ljudet i kameran var så bra och kvinnorna hade inga byxor att fästa dem i. Det var ju därför jag hade sytt speciella skärp med fickor! Hon erbjöd sig genast att göra om allting, men kan man ”göra om” en dokumentär?

En del av materialet gick att använda för det var så bra händelser. Sedan gjorde hon om en del frågor, men det var svårt för familjen var irriterad nu.

CL: Hur orkar du behålla engagemanget i ett sådant läge?

NS: Jag vet inte, men man orkar. Jag hade lovat att göra den här filmen. Det var viktigt för mig personligen. Om man odlar något vill man att det ska blomma, man vill inte släppa taget. Om någon inte sköter sig bra måste man laga det hela. Jag ringde hela tiden till kvinnorna i familjen och pratade och förklarade. Nu hade vi 63 band som såg ut… sådär. Det gick att använda ungefär tio minuter.

Jag bestämde mig för att åka själv. Jag var så naiv. Jag träffade en smugglare i Sverige som ville göra det kostnadsfritt för att det var viktigt för honom. Jag åkte till den kurdiska delen av Turkiet. Det var mitt i vintern och allt var klart. Jag skulle bli hämtad på hotellet. Mannen som ägde hotellet tyckte det var konstigt att en ensam kvinna bodde där. Jag var rädd och ställde stolar för dörren när jag skulle sova på natten. Jag frågade mig själv: Vad är det jag utsätter mig för? Varför är det så viktigt? Tiden gick och ingen kom. Jag ringde hundra gånger och frågade och till slut svarade ingen. Jag hörde genom en vän att min kontakt i Sverige var gripen. Då hittade hotellpersonalen en annan smugglare som sa att jag skulle rida över gränsen på en häst! Men jag fick inte ta med min kamera och utrustning. Då åkte jag tillbaka till Sverige.

CL: Och gav upp?

NS: Min dotter Setareh, som arbetade ihop med mig, är en otroligt duktig fotograf och duktig på att regissera. Så det bästa var att hon åkte till Iran istället. Hon hade inget pass för jag var ju portförbjuden. Men på ett eller annat sätt fixade vi ett pass. Här kan man undra: Hur mycket är en film egentligen värd? Varför är det så viktigt att göra den här filmen, jag menar det är ju inte en politisk film!

Det tog två år att få klart med pass och biljett, sedan åkte hon. Hon var producent för filmen och hade sett materialet och visste vad vi ville. Hon började filma men problemet var att hennes persiska inte är så väldigt bra och i byn pratade de en dialekt som jag förstår, men inte Setareh. Men hon höll ut – hon visste hur viktigt det var. Men de kritiserade henne hela tiden, för hennes kläder och hur hon uppträdde. Och mannen stötte på henne, han såg en femte fru kanske… Hon stod ut med allt men hade det jättejobbigt och ringde och ville att jag skulle komma dit eftersom de inte respekterade henne. Hon var tuff och ville till varje pris göra klart filmen och det lyckades hon med. De vackraste bilderna i filmen är hennes, men efter långa filmdagar, och med pressen från familjen, behövde hon prata med någon, då kom känslorna av att vara övergiven i en kultur där hon inte kunde koderna.

Vi ville inte berätta för familjen att jag hade problem och till slut beslutade jag mig för att försöka åka dit igen. Jag åkte till iranska ambassaden, där de hatar mig. Jag fick prata med ambassadören och det kändes som att sänka sig väldigt lågt. De ville att jag skulle vänta medan de undersökte om jag skulle få problem. Men jag hade inte tålamod så jag reste ändå, med min man Torbjörn som skydd. Jag satte på mig solglasögon för att folk inte skulle känna igen mig. En bekant till mig råkade vara med på planet och på bussen in till terminalen i Iran ropade han ”Nahid, vad gör du här!?” Då vände sig alla om!

När vi kom till passkontrollen tittade de på passet och det gick bra, eftersom det skedde inför andra människor. Men när vi skulle hämta bagaget ropade de efter oss. Vi följde med och vi skakade. Jag hade ingen kamera, bara massa tomma DV-band. Frågorna kom: Var är kameran? Varför har du så många band? Jag svarade att det var presenter, att det var så billigt i Sverige. De tog passet och lap topen och var sedan efter mig hela tiden under resan, jag var i något slags husarrest, men i alla fall inte i fängelse. Jag blev utsatt för en mängd långa och mycket obehagliga förhör och blev till slut tvingad att skriva under ett dokument där jag lovade att aldrig mer göra film om Iran.

Vi åkte en gång till byn innan vi återvände till Sverige. Det var fruktansvärt men jag måste filma det som Setareh berättat att hon saknade. Varje gång en bil körde förbi huset trodde jag att de var ute efter mig. Men jag ville inte att familjen skulle känna den där rädslan. Och vi lyckades, de anade ingenting.

CL: Hur kändes det att föra dem bakom ljuset?

NS: Jobbigt. Jag önskade att jag kunde säga att polisen kanske skulle komma, samtidigt är det svårt att lita på folk, att vara säker på att ingen spionerar. Men filmen blev klar och jag var nöjd också. Även om den förändrar sig på många sätt under vägen så måste det alltid bli en film.

CL: Var tror du gränsen går? Finns det någon gräns när man inte vill längre?

NS: Under arbetet med Fyra fruar och en man tänkte jag aldrig så. Men med Drottningen och jag gjorde jag det många gånger. Ibland hatade jag henne verkligen, Farah Diba! Som när rojalisterna betedde sig som att hon var värd så mycket mer än mig. Det var inte värt det och jag fick dåligt samvete gentemot de människor jag skulle ha kunnat göra film om, som verkligen behövde synas eller höras. Varför ska jag stå här och göra film om drottningen? Men samtidigt som jag var en som kämpade emot regimen så var jag nyfiken och jag fick filma henne på ett sätt som andra inte fått. När jag filmade galorna där hon deltog, då kände jag mig lite mallig på något sätt. Hennes anhängare fick betala 50000 dollar för att sitta bredvid henne och jag, som en gång var hennes fiende, umgicks nu med henne hela tiden. Det var väldigt dubbla känslor.

CL: Har du hittat något bra svar på varför du utsätter dig?

NS: Jag ser den färdiga filmen framför mig, den som kan påverka människor. Men det är mycket egoistiskt också. Jag vill göra den här filmen. Jag vill visa att jag kan och då står jag ut med all smärta och alla problem. Jag tänker inte så mycket på mig själv som på till exempel mindotter Natali, som var i Sverige och inte hade en aning om att det här var farligt för mamma. Ändå gör hennes mamma det här. Till vilket pris!? Men gränsen gick vid att tvingas rida över gränsen på en häst. Det fanns en gräns.

CL: Var det skönt att känna det?

NS: Ja, jag kände mig stolt att jag verkligen kunde stå emot. Även för en egotrippad dokumentärfilmare måste det finnas en gräns. Om det hade varit en politisk film som skulle ha kunnat påverka otroligt mycket, då kanske jag inte hade stoppat där, men nu var det inte på det sättet.

CL: Har du gett upp någon gång?

NS: Nej. Det har alltid blivit en film. Vissa är jag inte nöjd med, speciellt kortfilmerna. Det går inte att gå på djupet med problemet i en kortfilm, i alla fall kan inte jag det. Jag vill berätta långt.

CL: Hur gör du för att etablera relationen med dem du ska filma, skapa förtroendet?

NS: Det beror på vilka man har att göra med. För Farah Diba till exempel, talade jag inte om att jag var motståndare till monarkin. Det var enda sättet att komma nära. När hon fick reda på det var det för sent. Då hade jag filmat så länge att hon inte kunde säga nej. Först lät hon mig inte filma mer. Det var fruktansvärt, men jag kunde ändå inte ge upp. Det tog sex månader och jag ringde varje dag utan att få svar. Jag var i Paris och lämnade ett brev. Jag berättade inte för någon hur det låg till för jag visste att jag kunde göra klart filmen, även om det skulle ta längre tid.

Så det finns inget generellt knep. Vad gäller Fyra fruar så hittade min pappa familjen. Mannen trodde att det var han själv som var själen i filmen och tvingade sina fruar att bli filmade. Jag såg att de inte trivdes. När jag pratade med dem en och en berättade de att han hotat med att slå dem. Efteråt var det de som var mest emot i början som blev besvikna när de inte blev filmade tillräckligt mycket. Det lossnade när de märkte att jag var med dem. Jag kommer nära för att jag gillar de jag filmar och lär känna dem under processen. För att jag verkligen älskar dem. Jag känner deras smärta. Medan jag filmade Prostitution bakom slöjan tog kvinnorna till exempel inte hand om barnen på rätt sätt. Så jag stängde av kameran och gjorde det i stället. Barnen kissade på sig och min assistent sa åt mig att det var äckligt, att jag inte skulle ta upp dem. Men det här barnet satt i mitt knä och ville inte gå. Mammorna märkte att det inte bara var för filmningen – det fanns ett band.

CL: Hur försäkrar du dig om att de förstår innebörden av det hela?

NS: Jag känner inte dem från första dagen och vill inte skrämma någon, så jag väntar och allteftersom så berättar jag sedan var filmen ska visas, på festivaler och kanske på TV. Med Prostitution bakom slöjan lovade jag att filmen inte skulle visas på TV i Iran. Jag var så naiv och trodde jag kunde styra det men så spreds filmen på DVD i alla fall. Då var det mitt problem och jag måste rädda dem. Jag hjälpte den ena kvinnan, Fariba, att flytta till Australien. Det tog två år men nu lever hon där med sin son. Vi har fortfarande kontakt och det är väldigt fint. Mina, den andra, hittade jag inte då.

I Fyra fruar och en man visste de att jag kom från Sverige och att filmen skulle bli visad. I det fallet fanns ju risken att det skulle uppstå problem eftersom jag filmade kvinnorna utan slöja. Tänk om grannarna skulle se mannens fruar utan slöja på film!

CL: Tycker du att människor påverkas av att bli filmade?

NS: Det beror på. När jag jobbar ensam glömmer de helt och hållet efter ett tag att jag finns där. Med Farah Diba var det annorlunda. Vi hade fotograf och ljud och hon var van att agera på ett visst sätt sedan tidigare. Vid ett tillfälle, till exempel, när hon ringer till någon i Iran så spelar hon förstås. Hon gör säkert sådana saker ibland men just då kändes det spelat. Och att man sminkar sig när man ska bli intervjuad är inte konstigt, det är snarare konstigt om det inte blir så. Du har ju en massa teknik runt dig. Det går inte att låtsas.

CL: Har du alltid kontakt med människorna du skildrat efteråt?

NS: Ja. I början väldigt tätt. Jag brukar försöka hjälpa till ekonomiskt efteråt. Om man betalar innan så är jag rädd att det kan påverka filmningen. I Iran förväntar man sig att en filmare är en rik person, att man blir miljonär när man gjort en film. Jag förklarar att jag måste filma först och veta om det ens blir en film och jag lovar dem ingenting. Jag har inget emot tanken att betala, för på samma sätt som med skådespelare så ger de ju av sin tid. Varför skulle deras tid vara mindre värd? Men problemet är att det kan påverka resultatet. Så belöningen kommer efteråt, kanske så att man kan utbilda sig, gå någon kurs till exempel. Men Farah Diba fick inget.

CL: Har någon film slutat med konflikt mellan dig och filmens huvudpersoner?

NS: Nej, aldrig. Det finns en film, då jag filmade adoptivbarn och upplevde att kraven var så höga. Kanske för att många adoptivbarn inte riktigt litar på det man gör. Det var en jobbig process och i det fallet har vi inte haft kontakt på samma sätt efteråt.

Jag gjorde också en film som heter I livets slutskede, som handlar om fyra människor på ett hospice, som bara har några dagar kvar att leva. En av dem var Kerstin som var 76 år och blev huvudperson. Hon var så positiv, trots att hon mådde jättedåligt. När jag började filma fick hon liksom liv. Hon berättade att hennes största önskan när hon var ung var att bli skådis. Hon hade två döttrar och en pojkvän som var 64 år. De älskade verkligen varandra. Allt gick bra tills hon blev så dålig att hon inte kunde prata längre. Personalen stoppade inspelningarna eftersom de tyckte att hon inte kunde bestämma själv. Hennes döttrar undrade varför jag inte fortsatte komma och Kerstin själv undrade och jag kände att jag svek henne. Hon förstod inte varför. Men jag fick ju inte! Till slut smugglade jag in kameran med en fotograf som låtsades var släkting till dem. Filmen blev klar till slut och den blev väldigt fin. Några dagar innan den skulle visas på TV parkerade en bil utanför och Kerstins kille ringde på dörren. Jag blev förvånad. Han ville att jag skulle låta bli att visa filmen. Jag undrade varför. Då berättade han att han hade skaffat en annan flickvän som tyckte att det var jobbigt att de scener där han och Kerstin var så kärleksfulla mot varandra skulle visas. Jag förklarade för honom att det skulle vara väldigt dåligt för mig att inte visa filmen. Så föreslog jag att han skulle köpa en flygbiljett och ta med henne på semester när filmen skulle visas på TV. Han tyckte det var en bra idé. Så de åkte på semester och filmen visades.

CL: Hur ser dina överenskommelser ut?

NS: Jag brukar skriva avtal med alla, så också i det här fallet, så det var helt okej. Men jag skriver inte avtal från början för jag vill inte skrämma någon. Det får gå ett tag och när de lär känna mig och ser att jag är en okej människa, då skriver vi. Så juridiskt har jag alltid rätten, men det spelar egentligen ingen roll, för säger de sedan nej till visning så kan jag inte göra det moraliskt ändå.

CL: Har det hänt?

NS: Jag tror att med varenda en av mina dokumentärer har det hänt något som gjort att visningen har varit i fara men sedan har det löst sig.

CL: Hur pass klar bild av vad du vill göra för film har du när du börjar?

NS: Jag är väldigt klar över vad jag vill och jag försöker hålla mig till det, men det är dokumentärfilm vi pratar om och det kan utvecklas på annat sätt. Men budskapet som jag vill ge från början blir detsamma.

CL: Vad gör dig så framgångsrik?

NS: Jag gör inte mer än andra… Men jag jobbar mycket, verkligen. Jag tappar inte hoppet om det uppstår hinder. Jag är väldigt envis och gör det jag tänkt. Det som hittills har hindrat mig gång på gång är att letandet efter producenter tar så mycket av min kraft. Den kreativitet som jag vill lägga på filmen blir drabbad av det här. För att inte tala om den tid det tar att leta efter en producent, som engagerar sig och gör det som en producent ska göra, eller åtminstone samma som jag själv kan göra… Det är jobbigt och gång på gång har jag producerat själv. Det har gjort att jag är lika bra på att producera som att regissera och då blir det ännu svårare att lämna över till någon som gör det sämre. Efter Drottningen och jag tänkte jag att från och med nu ska jag bara vara producent. Men då måste man lämna över till en regissör! Det som funkar bäst är när jag använder mina barn, min familj. De vet hur jag fungerar och här hemma pratar vi hela tiden om film. Nu med Prisoners from Hell, har jag världens mest engagerade producent, Setareh Persson.

CL: Återkommer du annars till dina medarbetare?

NS: Klippare och fotograf har jag använt samma flera gånger. Klipparen jag arbetade med i Drottningen och jag är så otroligt duktig, hon är dramaturg, klippare, skriver speakertexter och hon bor i USA så hon kan översätta och skriva direkt på engelska. Problemet med henne är att hon kostar väldigt mycket. Det som annars är svårt med mina filmer är att det inte är så lätt att hitta en fotograf som förstår persiska. Om man hittar en enda så kanske inte kemin funkar med den personen.

CL: Samlar du på dig mycket material när du filmar?

NS: Jag filmar mycket. Det är så billigt med hårddiskar eller videoband. Men jag är imponerad av sådana som Kim Longinotto; hon använder bara tio band till en dokumentärfilm och hennes filmer är jättebra. Men för mig funkar det inte så. Även om jag har jättemycket material så tror jag aldrig att det kommer att bli en film. Varje gång känner jag den osäkerheten. Jag gör mycket i klipprummet. Under filmandet kanske man till slut spårar ur och då gäller det att hitta tillbaka till det man tänkt från början. Inom ett ämne kan det finnas så mycket olika intressanta grenar. I klipprummet måste man ta bort några och välja en.

CL: Sållar du i ditt material, väljer bort det som är alltför känsligt?

NS: Nej, jag visar filmen för dem som är med när den är nästan färdig, då jag har ungefär två timmars film. Då får de välja bort de bitar de inte tycker om. Sedan finns det ändå tillräckligt kvar. Så tvärtom; jag tar alltid med de bästa bitarna – när det blir riktigt intimt.

Men jag utelämnade vissa delar i Prostitution bakom slöjan, när de misshandlade sina barn, det var grovt, det blev för mycket. Även om det verkligen kunde säga något om hur illa de mådde. I I livets slutskede tog jag bort en otroligt bra grej. Kerstin hade två döttrar och sista dagen, efter tre veckors filmande, berättade en av dem att de hade en tredje syster, som deras mamma aldrig hade berättat om tidigare. Som hon gav bort när de var små. Det skulle ha varit så bra för filmen men vi valde  bort det eftersom Kerstin inte kunde prata längre. Hon som alltid var som en clown och höll humöret uppe trots sin situation bar hela tiden den här smärtan inom sig.

I Drottningen och jag å andra sidan så finns det en scen där jag frågar Farah Diba om shahens otrohet. Vi hade tagit med det men både jag och klipparen var övertygade om att hon skulle säga nej – vi tyckte synd om henne. Hon kom och tittade och skrattade bara jättemycket och sa: ”Det är så det är!”

Jag klipper under väldigt långa perioder. Därför har jag köpt en Avid, för att inte behöva hyra, eftersom jag kan klippa själv också.

CL: När en film är klar, kan du släppa den då eller går du och ältar och ångrar saker?

NS: Ja, det gör jag. Jag blir aldrig klar. Eller, när den är klar är den klar. Men självklart önskar jag att jag kunde göra om den på ett annat sätt. Drottningen och jag skulle jag göra på annat sätt om jag fick. Jag var för snäll. Jag kunde ha gjort mer. Jag skulle kanske inte ha haft så mycket känslor för henne, inte tyckt synd om henne. Hon hade kanske accepterat mer men jag var rädd att hon skulle säga stopp. Det kändes rätt då men så här efteråt med facit i hand… Men filmen ska visas i persiska BBC och då ska jag ändra på den. Läsa in ny speakertext och göra som det passar situationen i Iran nu.

CL: Har du mycket kontakt med Farah Diba nu?

NS: Hon ringer fortfarande till mig och är lycklig när filmen går bra. När jag gjorde research för den film jag jobbar med nu satt jag och läste om hur shahen behandlade fångarna på den tiden, om avrättningar och annat. Jag satt och läste och var förbannad och så ringer Farah Diba just då och är jätteglad. Jag var sur. Hon märkte att något var fel och frågade vad som hänt. Jag svarade att jag bara var trött. Hon ville berätta att filmen gick på bio i Schweiz och fick så bra respons. Och jag vill ju inte att hon ska få respons, jag vill inte att människor ska tycka om henne! Trots att jag vet att hon är en fin kvinna så är hon fortfarande ex-fru till en diktator.

CL: Den film du håller på med nu, Prisoners from Hell – vad är det för projekt?

NS: Efter att jag hade visat Drottningen och jag kom en av mina gamla vänner, som var kommunist, fram och inte direkt kritiserade mig, men frågade om jag aldrig hade funderat på att göra en film om dem som hade suttit länge i fängelse. Jag kände ett ansvar att göra det men nappade inte helt – jag har svårt för när andra kommer med förslag. Men efter det som hände efter valet i Iran, i juni 2009, började jag få lust att göra en film om ämnet. Det var första gången jag kände att det var mitt ansvar att göra en film. Tidigare har jag velat göra saker själv men nu var det annorlunda. Det är tungt och starkt och har återigen mycket med min familj och mina vänner att göra.

CL: Har detta faktum påverkat ditt sätt att arbeta, att idén så att säga kom utifrån?

NS: Idén har ju blivit min egen, hade jag inte känt det så hade jag inte börjat göra filmen. Och det är ju många som kommer med idéer till mig – men den här fastnade. Den handlar om fyra, fem iranska kvinnor, som idag bor i olika länder. Men i slutänden kommer den att handla om mig själv och att jag var den som gick fri och kunde rädda mitt eget liv, vilket inte de andra kunde göra.

CL: Är dokumentärfilm en politisk handling i sig för dig?

NS: Det har blivit det de senaste åren. Det är svårt att undvika med tanke på att jag är iranier och har en bakgrund som politisk aktivist. Jag känner mer och mer ansvar för det sätt på vilket jag gör film. Jag är folkets röst och det är min skyldighet att berätta om det som försiggår i Iran när myndigheterna i andra länder blundar för det. Jag minns vad den iranska ambassadören sa till mig efter Prostitution bakom slöjan.

”Det spelar ingen roll vad du gör för filmer. Tror du att du kommer att påverka de högre makterna? Nej, våra ekonomiska förbindelser och relationer blir starkare och starkare.”

Samtidigt som Sverige har förbindelser med Iran, är fängelserna fulla med ungdomar vars enda brott är att de vill ha demokrati. Dagligen avrättas unga tjejer och killar bara för att de vill kunna leva ett normalt liv.

CL: Du vill göra spelfilm nu, varför?

NS: Jag har två idéer till spelfilm som jag har gått och tänkt på i flera år. Bägge två baseras på verklighet. Verkligheter som visuellt blir mycket rikare att visa i spelfilm, men det gäller att SFI litar på att jag kan göra det. Själv känner jag mig mogen för det.

Andra anledningen är att jag kommer att jobba med människor som har lång erfarenhet och de blir ett stort stöd för mig. Jag behöver inte längre vara orolig att skådespelarna hoppar av mitt i projektet, som man oftast är när det gäller dokumentärer.

CL: Vad tror du är skillnaden?

NS: Det är väldigt krävande att göra film om verkliga människor och deras liv. För det handlar ju oftast inte om blommor och böcker och sånt, det drabbar människor och de har rätt att säga nej under processens gång. Det problemet har till exempel uppstått med Prisoners from Hell som jag arbetar med nu. Vi har samlats och filmat här hemma hos mig flera dagar och det har blivit väldigt bra. Men även inom vänstern så har man olika politiska åsikter så några av de medverkande blev osams och efteråt sa den ena kvinnan att hon inte ville bli filmad mer. Hon är såklart också en av de bästa, som har upplevt så mycket. Jag kommer förstås att filma henne till slut men jag tar det lugnt med henne. Hon kommer att inse vad jag vill göra när jag visar henne materialet. Lyckligtvis bor hon i Sverige så det blir enklare. Så på det sättet kanske det blir enklare med spelfilm.

CL: Och att arbeta med skådespelare?

NS: Jag vet inte. Jag ska åka på kurs och lära mig. Det sägs att det inte är så stor skillnad så det ska nog gå att hantera dem också. Jag måste göra den här filmen. Den är jätteviktig – inte bara för mig.

Se filmer av Nahid Sarvestani via Vodeville

Tidigare publicerad i Filmkonst nr 127/SFI

  • Author Nahid Sarvestani

Search in: database or articles