Ett drabbande kvinnoöde

I ”Min farmors tatueringar” skildrar den armenisk-svenska filmaren Suzanne Khardalian umbärandena för sin farmor – och för tiotusentals andra armeniska flickor och kvinnor efter folkmordet 1915. – Filmen skiljer sig markant från vad jag gjort tidigare. För första gången har jag gjort en personlig resa och berättar om min familj, säger hon.

Share

När Suzanne Khardalian växte upp på 60-talet i Beiruts armeniska kvarter  upplevde hon sin farmor som arg och bitter – en barsk kvinna som inte litade på någon, som inte kramade om sina barnbarn och som aldrig sade ett kärleksfullt ord.

I filmen ”Min farmors tatueringar” blickar farmor Khanoum allvarligt från de få svartvita bilder som finns bevarade. På händerna och i ansiktet har hon tatuerade och med åldern blekta prickar, som barnbarnen trodde var djävulstecken.

Men i själva verket var tatueringarna ett otäckt minne av farmoderns hemlighet: som tolvåring hade hon blivit bortrövad hemifrån och tvingades leva som sexslav, någonstans i Turkiet.

Först efter fem år befriades hon, gifte sig med en armenier och fick barn – men förblev olycklig, och skydde fysiska kontakter.

Tatueringarna var ett slags bomärken. Men vilka spår övergreppen lämnade i hennes själ går bara att gissa. Exakt vad som hände farmodern som tonåring vet Suzanne Khardalian inte. Detta var nämligen något som ingen i omgivningen någonsin talade om – trots att drygt nittiotusen armeniska flickor och kvinnor hamnade i fångenskap hos turkar, kurder och araber, i svallvågorna efter folkmordet 1915. De utnyttjades som tjänstefolk, blev sexslavar eller tvångsgifta.

– Folkmordet på armenierna var något vi fick läsa om i skolan – men det var en abstraktion, något som hänt andra. Jag hade aldrig en tanke på att det drabbat min egen familj, säger hon.

– Historien skrivs av män – det gäller även folkmordet på armenierna, som har sina ”hjältar”. Det har varit alltför skamfyllt att tala om hur konflikten drabbade kvinnor och barn.

Suzanne Khardalian har läst och föreläst mycket om sitt folks historia. Ändå kände hon knappt till övergreppen mot armeniskorna. Det var när hon gjorde research om hur kvinnor våldtogs under folkmordet i Rwanda 1994 som hon insåg likheterna med vad hennes eget folk utsatts för, flera decennier tidigare.

I Nationernas förbunds arkiv i Genève hittade hon unika – och dittills bortglömda – fotografier på unga kvinnor, som hade rövats bort och senare räddats av kristna missionärer i den syriska öknen.

– Då insåg jag att jag hade något nytt att visa, säger Suzanne Khardalian.

– Inte ens forskare som kan Armeniens historia känner till särskilt mycket om detta.

Tillsammans med producenten PeÅ Holmquist bygger hon ”Min farmors tatueringar” på bilder från tiden strax efter första världskriget, men även nya, egna inspelningar. Vi får följa när hon söker information hos familjemedlemmar och släktingar i Beirut, Jerevan och Kalifornien – och finner att de armeniska kvinnornas historia än idag är starkt tabubelagd, likt vid andra folkmord och konflikter (de ryska soldaternas våldtäkter mot tyskor i andra världskrigets slutfas är ett av många exempel).

– Alla familjer har en hemlighet de inte vill tala om – men som förs vidare i alla fall, säger Suzanne Khardalian.

– Jag vill inte att ”Min farmors tatueringar” ska ses som en film om folkmordet på armenierna – utan om hur traumatiska upplevelser dröjer sig kvar i en familj i generationer. För mig handlar den om hur vi handskas med vårt förflutna.

 

Tidigare publicerad i Swedish Film # 3 2011

  • Author Gunilla Kinn

Search in: database or articles