Filmlegend sätter punkt

Vid närmare 90 är filmlegendaren Gunvor Nelson igång med en ny film. Den utspelar sig utanför hennes fönster vid lägenheten i Kronobergsparken. Den sista, säger Gunvor, som efter ett 30-tal filmer och ett långt kreativt liv som filmskapare, nu tycker att de digitala processerna är svårbemästrade.

Share

”Alla mina filmer har sin egen värld. Jag vill inte att de ska vara kopior av varandra.”

Det är söndagkväll, en trappa ner på Vegagatan vid Odenplan i Stockholm där Bio Vega håller till. Längst fram i det lilla mörka visningsrummet sitter Gunvor Nelson, en av världens främsta avantgardefilmare. Vid 87 års ålder har hon ett trettiotal filmer bakom sig.

Två av dem visas den här kvällen: My name is Oona från 1969 och On the Fence, som blev klar i år. Det är femtio år mellan filmerna och den senare verkar ha blivit till av en slump.

”Jag var i Spanien och ville prova min nyinköpta kamera. Men jag hade svårt att filma för det blev skakigt och stativet var inte bra. Så Håkan fick ta över.”

Filmaren och skulptören Håkan Dahlström sitter bredvid henne på scenen, fyller i ibland när Gunvor inte hittar de rätta svenska orden. De känner varandra sedan länge, och som ung på 1960-talet hälsade Håkan på i San Fransisco där Gunvor bodde med sin familj.

Man kan nog säga att det var det var kreativa filmscenen i San Francisco som gjorde Gunvor Nelson till filmare, för på frågan varför hon bytte ut måleri mot film är svaret enkelt:

”För att många omkring mig gjorde film. Och sedan tog det över.”

Gunvor Nelson blev snart ett av de stora namnen inom experimentell film – även hon föredrar att kalla sina verk för ”personal films” – men i hemlandet Sverige är hon inte lika känd. Så tillbringade Gunvor Nelson också större delen av sitt yrkesverksamma liv i USA.

Hon växte upp i Värmland, i Kristinehamn vid Vänerns norra strand. Efter studier i måleri vid Konstfack i Stockholm åkte hon till USA 1953 för att läsa vidare. Där träffade hon sin blivande man, Robert Nelson som också blev filmare. De bosatte sig i San Francisco och 1965 gjorde Gunvor sin första film, tillsammans med Dorothy Wiley.

Filmen hette Schmeerguntz, en kortfilm på femton minuter som varvade kvinnoschabloner från reklam och skönhetstävlingar med vardagsbilder på bajsiga barnrumpor och gravida magar.

”Dorothy och jag satte igång,” berättar Gunvor. ”Vi fick en halvtimmes instruktion av Robert som då hade gjort en film. På den tiden lämnade man in sin 16mm-film på labbet och väntade några dagar på att filmen skulle bli framkallad. Det var mycket spännande att se om det fanns någon bild!”

Några år senare gjorde hon My name is Oona, ett tio minuter långt poetiskt porträtt av dottern Oona. En film som leker med rytm och repetitioner, bilder som hypnotiskt fladdrar förbi och ett minimalistiskt ljudspår som upprepar ord och meningar. Kompositören Steve Reich, som fanns i umgängeskretsen och som hjälpte till med en ljudinspelning, står med i eftertexterna.

Vid den här tiden började Gunvor Nelson undervisa i film vid San Francisco State University och San Francisco Art Institute, parallellt med att göra egna filmer.

”På den tiden var det lätt att få filmerna visade i San Francisco och New York, man visste vart man skulle skicka sina filmer, allt var småskaligt”. Men det var knappast för att bli rik och berömd.

Någon i publiken frågar om hennes förebilder.

”Bruce Bailey är någon jag verkligen beundrar. När jag såg hans filmer ville jag också göra film.”

Och hur var det att vara kvinna och avantgardefilmare? Gunvor Nelson svarar med att berätta en historia.

”Det måste ha varit i början av 1970-talet. Jag skulle hoppa in och undervisa vid San Francisco State University. Då hade jag gjort tre filmer och när jag kom dit var det bara män i klassen. Men det gick bra, de var nyfikna på vad jag hade gjort. Och det där ändrade sig med tiden, ett tag vara det nästan bara kvinnor i klasserna. Sedan jämnade det ut sig.”

Gunvor Nelson fortsatte att undervisa fram till 1992. Året därpå flyttade hon tillbaka till Sverige och har sedan dess delat sin tid mellan Stockholm och Kristinehamn.

Någon i publiken undrar hur hon känner inför digitaliseringen av filmmediet, eftersom det är stor skillnad mellan filmerna som har visats: svartvita My name is Oona som spelades in på 16mm och On the Fence som är filmad med digital stillbildskamera och har en speltid på närmare en timme.

”Jag klipper på samma sätt som tidigare. Men det blir allt krångligare för mig med det digitala. Det kommer hela tiden nya saker att lära sig och jag orkar inte längre.”

”Jag har en film på femton, tjugo minuter kvar att göra, sedan är jag nog färdig. Även om jag tycker mycket om att göra film. Eller snarare att klippa film.”

Gunvor pratar vidare om vad som händer i klipprummet, eller snarare under processen när hon klipper. Det tar alltid lång tid, eftersom hon behöver lära känna materialet och prova på olika slags sätt att klippa.

”Jag tycker mycket om att ha materialet inom mig och tänka ut hur det ska landa. Mina filmer behöver inte vara som traditionella filmer, jag har mer spelrum i klippningen. Men det är svårare och tar mer tid. En film med en vanlig berättelse har stolpar att hänga upp scenerna på. I mitt fall är det filmen som avgör hur den ska klippas. Det är ett pussel jag försöker få att passa ihop.”

Men hur vet hon att filmen är färdig? Faktiskt trodde Gunvor Nelson att On the Fence var klar redan förra året, men när hon såg den på stor duk blev hon förvånad över hur mycket det var kvar att göra. Men nu är den ändå klar, en betraktelse om gränser och gränsdragningar där Gunvor Nelson och Håkan Dahlström rör sig utanför staket med skällande hundar i Andalusien.

Det är alltså hennes näst sista film. Hennes sista film, som ännu väntar på att bli gjord, utspelar sig utanför hennes fönster i lägenheten i Stockholm.

”Det är en liten lägenhet som ligger vid Kronobergsparken. Jag ser människorna som går på stigar i parken. Det är väldigt fint grafiskt med alla träd. Ibland är det inte så livligt. Ändå är det mycket som händer. Och det finns en pissoar. Detta ser jag från mitt fönster. Jag tänkte att det skulle bli intressant.”

Lena Jordebo

  • Author Lena Jordebo

Search in: database or articles