”Författare ska antingen va döa eller gråta!”

#Kvinnorna bakom Bergman: Nära livet och Jungfrukällan är två av de filmer som visas i Cinematekets pågående Ingmar Bergman-retrospektiv – bägge med manus av författaren Ulla Isaksson som dog (24 april) år 2000. Nära livet belönades med både regi-, skådespelar- och manuspris vid filmfestivalen i Cannes 1958. För drygt 30 år sedan träffade jag Ulla Isaksson för ett samtal om samarbetet med Ingmar Bergman – och om att göra film av (sina egna) romaner. Då hade de just avslutat sitt tredje samarbete, Bergmans första tv-drama De två saliga.

Share

Under hela fyrtiotalet skrev Ulla Isaksson romaner, men böckerna var frikyrkligt förankrade och föga uppmärksammade. Först med den femte romanen “Kvinnohuset” kom genombrottet hos den bredare publiken. Kort efter det att boken kommit ut, hörde inte mindre än tre filmbolag av sig. Ämnet och den bildrika prosan utgjorde ett lockande underlag. Det var Carl Anders Dymling på SF som ringde för Ingmar Bergmans räkning, det var Hampe Faustman och det var Europa Film. Faustman kom först, så det fick bli han.

– Jag blev ganska häpen, minns Ulla Isaksson. Jag visste ju knappt vad film var. I min uppväxtmiljö förekom just inga biobesök, jag hade aldrig fått chansen bli filmbiten. Författarna förhöll sig överlag ganska skeptiska till filmen på den tiden. Det fanns, tror jag, ett ömsesidigt förakt mellan parterna. För författarna var boken självklart viktigast. Filmbolagen ville visserligen gärna att författarna skrev manus men ville sen inte veta av dem i ateljén!

Tusenfotingen i rörelse

Jag föll ändå för lockelsen med filmen – det föreföll så underbart för en ensamarbetande författare! Man lägger sin text i botten och så lägger alla andra sitt ovanpå: regissören, fotografen, skådespelarna – det borde kunna bli en skapelsefest i gemenskap! Men det visade sig snart att man arbetade i skilda världar.

– Man bad mig skriva manus och det var självklart för mig att göra det. Jag oroade mig visserligen för vad som skulle kunna ske med min litterära stil, men jag hade ingen tanke på att jag skulle kunna behöva någon form av utbildning för att skriva för film. Det fanns inte så många kurser på min tid, allra minst något Dramatiskt Institut.

– Jag fick instruktionen att skriva sceneri till vänster och repliker till höger. Det var spännande och roligt, och jag inbillade mig nog att jag skulle få vara med under hela inspelningen med råd och anvisningar…

– Men tji fick jag! Under inspelningen av Kvinnohuset fick jag komma på besök en enda gång – och då blev jag alldeles kall när jag såg hur den unga flickan (en av huvudrollsinnehavarna) hanterade sin roll. Helt förfärad frågade jag Inga Tidblad, som också var med: “Vad gör man?”. “Bryter kontraktet!” svarade hon.

– Men det vågade jag inte, novis som jag var. Filminspelningen var ju i full gång, tusenfotingen hade satt sig i rörelse. Jag blev heller inte särskilt glad åt resultatet – frånsett Ulla Sjöbloms insats, den var helt fantastisk.

Här kunde sagan om Ulla Isaksson som filmmanusförfattare varit all. Men det är vid denna tidpunkt hon blir “uppbjuden ” av Ingmar Bergman

“En liten, billig film”

– Han ville göra film av den häxbok jag just var igång med, “Dit du icke vill”, men det kunde jag inte gå med på. Det kändes för vågsamt – romanen var så viktig…

– “Låt oss göra en liten, billig film då,” sa Ingmar, “en film att öva oss på!”

“Övningsfilmen” blev Nära livet efter två noveller av Ulla Isaksson. Filmen belönades med både regi-, skådespelar- och manuspris vid filmfestivalen i Cannes 1958.

– Ingmar var och är en lysande pedagog. I mitt manus till Nära livet var jag särskilt angelägen om en lovsång till ett väntat barn och en sorgesång över ett förlorat, båda nyskrivna för filmen.

– “Klagosången går inte att göra,” slog Ingmar fast.

– Men när jag insisterade slog han om: “Vi gör den, så får du se!”

Scenen spelades in utan att Eva Dahlbeck visste annat än att den skulle med. Och när Ingmar sen visade den för mig, förstod jag ju genast att han hade rätt. Underlaget var alldeles för litterärt. Vilken lektion!

“Författare ska vara döa”

– När han sedan visade Nära livet i färdigt skick för mig, lipade jag faktiskt. Då sa Ingmar belåtet:

– “Författare ska antingen vara döa eller gråta!”

– Samarbetet med Ingmar på 50-talet var för mig ett äventyr. Vi förstod varann så bra, levde liksom i samma andning när vi diskuterade. Vårt samarbete fortsatte med Jungfrukällan. Där hade vi ett lagom stort underlag: den medeltida balladen om “Töres dotter i Vänge”.

– Där fanns också mycket av det jag sysslat med i häxromanen – den bok Ingmar förut velat göra film av. Jag älskade ämnet, brann för det, satsade allt – så ska det vara!

– Vi var uppe i Siljansborg i Rättvik och arbetade var och en med sitt. Vi gick långa promenader och då kunde jag pröva infall och drömmar för Jungfrukällan på Ingmar.

– En dag fick jag en idé om att fadern (Max von Sydow) efter insikten om våldtäkten och mordet på dottern skulle gå bärsärkagång i skogen och till slut slita upp en hel björk ur marken. Ingmar skrattade så att han höll på att trilla omkull – jag visste bra lite om björkar!

– Men en dag under inspelningen – jag låg på sjukhus just då – fick jag ett telegram från Ingmar: ”Max har idag nedlagt en björk!”.

– Och scenen i filmen blev ju härlig. Jag tycker det är en underbar liten episod om hur samarbetet mellan en författare och en regissör kan vara när det är som bäst: man ger och tar, inspirerar och låter sig inspireras. Jag tror ingen har betytt så mycket för min konstnärliga självkänsla som Ingmar.

Flera författare engagerade sig i en debatt om Jungfrukällans förtjänster och tillkortakommanden efter premiären 1960.

Olof Lagercrantz var starkt negativ och dömde ut filmen som ett sensationalistiskt gyckelspel.

En stark beröring

Till Bergmans försvar uppträdde författarna Sven Stolpe och Lars Forssell.

– Våldtäktsscenerna i Jungfrukällan kastade folk fullständigt ur sadeln – liksom scenen med ögat i De två saliga, för övrigt. Men Ingmar använder ju inte de där effekterna för att skrämmas, utan för att komma åt något väsentligt. Det är en fråga om stark beröring.

På 60-talet hade Ulla Isaksson glömt lärdomarna av Kvinnohuset och gick med på att göra film av sin roman “Klänningen”.

– Kenne Fant hade kommit till SF som chef, och Ingmar var väl med som grå eminens. De var aktiva och ville dra in författare i leken.

Vilgot Sjöman, som redan debuterat som regissör med ett eget manus, åtog sig också regiskapet för Klänningen. Trots att vi skar loss ganska radikalt från romanen blev det inte riktigt bra. Det hade väl flera orsaker men jag skyller huvudsakligen på romanens omöjlighet som underlag för en film.

– Under 60-talet kom jag också att skriva ett filmmanus på “Gösta Berlings saga”. Det var Kenne Fant som var pådrivande och ville att jag skulle skriva och Ingmar regissera. Det skulle bli en hejans långfilm och vi var väldigt entusiastiska. När det gällde en älskad klassiker fick man se lite annorlunda på det här problemet med “roman-blir-film”, tyckte jag dumdristigt.

– Nu gick den planen i stöpet innan manus ens var färdigskrivet, eftersom Ingmar blev chef för Dramaten 1963 och inte gärna kunde ge sig i kast med en lång filminspelning. Och själv vågade jag inte anförtro Selma Lagerlöf åt någon annan…

– Vi har alltid haft idéer på gång under årens lopp, Ingmar och jag. När min man, Erik Hjalmar Linder, och jag skrev på den stora biografin över Elin Wägner ville Ingmar att vi skulle göra en film om Elin. Men biografin tog tid, hans eget bolag Cinematograph slog igen och filmidén om Elin Wägner blev till sist ett manus för en TV-serie på tre avsnitt om kvinnorna kring Elin, “Kvinnorna på Fogelstad”. Det handlar om ett fantastiskt stycke svensk kvinnohistoria, där kampen för jämlikhet och fred lyser med sitt “trots-allt” mellan männens två världskrig.

De osynliga kvinnorna

– Jag hoppas att det ska kunna förverkligas någon gång – men det är med kvinnomaterial för film ungefär som med kvinnorna på arbetsmarknaden – det svänger. Än är det inne, än är det ute. Kvinnors verklighet angår kanske inte herrarna, i synnerhet filmherrarna. Kvinnoarbetet, kraften, den enkla vardagens oerhörda betydelse – allt detta får liksom inte finnas till. Och på film anses det inte slagkraftigt nog.

– I en roman är man fri att sjunga en öronlös kaffekopps lov om man vill.

En kaffekopp som, enligt Ulla Isakssons mening, sällan klarar övergången till film.

– När Gunnel Lindblom och jag på 70-talet ville göra TV-serie av hennes stora inspelningsmaterial på min roman “Paradistorg”, vände Filminstitutet tummen ned – det fick bli en nedklippt långfilm i stället. Och det filmmanus jag skrev om Victoria Benedictsson tillsammans med en grupp tjejer på Dramaten, Solveig Ternström, Bibi Andersson, Gunnel Lindblom, fick inga pengar av Jörn Donner. I dag skulle det kanske återigen vara bättre tider för sådant material.

– Jag tror att det är så författare ska arbeta för film: direkt och utan att vara bundna på det ena eller andra sättet av en bokförlaga. Inte ens när man, som jag gjorde med TV-pjäsen De två saliga tidigare i år, lägger boken åt sidan och skriver ett helt nytt manus på den innersta mörka kärnan, kommer man loss från underlaget. Man är ofri från början, när man släpar på en roman.

Ulla Isaksson har ett råd att förmedla till yngre författare som har ett levande intresse för film.

Skriv – brinn – satsa!

– Om jag vore 25 år idag och ville uttrycka mig i film, skulle jag ta konsekvenserna och satsa på det mediet – skriva rakt in i rutan. Men det är många krav som måste uppfyllas på ömse sidor. Författarna borde få ekonomiska möjligheter så att de kan ta god tid på sig för manusarbetet – till exempel förstöra ett manus och börja på ett nytt om det är nödvändigt. Och manusarbetet måste få en högre status så att författarna kan ta skaparansvar ända in i produktionen.

– Kanske måste författarna ibland bli sina egna regissörer, som till exempel Suzanne Osten och Agneta Fagerström-Olsson – de arbetar ju just så här.

– Men då måste författaren också kunna jobbet och vilja satsa lika allvarligt, lika hundraprocentigt på att skriva för film och TV, som på att skriva romaner och dikter.
(Artikeln ursprungligen publicerad i CHAPLIN 204 / Juni 1986)

Cinemateket 40 x Bergman

Nära livet 15 aug, Jungfrukällan 29 aug

  • Author Jannike Åhlund

Search in: database or articles