Första kvinnan ut?

En av många filmatiseringar av den klassiska pjäsen ”Värmlänningarna” 1910 kan ha varit den första svenska filmen med en kvinna bakom kameran – Ebba Lindqvists enda bidrag till svensk film.

Share

Ebba Lindqvist (stavas eller omtalas också som Ebba Lindkvist eller Ebba Bergman, 1882–1942), hade ett långt yrkesliv i teatervärlden som skådespelare och pedagog. I oktober 1910 regisserade hon årets andra filmversion av F A Dahlgrens välkända lustspel ”Värmlänningarna”. Carl Engdahl hade redan gjort en film med samma namn för Svenska Bio, som haft premiär i januari. Därmed hann Ebba Lindqvist före Anna Hofman-Uddgren som brukar betecknas som Sveriges första kvinnliga filmregissör, även om Lindqvists filmgärning inte kännetecknas av Hofman-Uddgrens professionalitet. Hon spelade själv i filmen (som brukar stavas Värmländingarna); men förutom ytterligare en filmroll för samma bolag – Malmöproducenten Frans Lundberg – var detta hennes enda insats i svensk film.

Inte minst därför är det värt att närmare gå in på vad det innebär att hon listats som regissör. Så skedde inte förrän efter en lokalhistorisk notis i Sydsvenska Dagbladet 1972, som efterlyste information om inspelningen av filmen.[1] Huvudrollsinnehavaren Ester Selander hörde av sig och bidrog med att sätta ihop en rollista. Hon berättade att en teateruppsättning var basis för filminspelningen och att Ebba Lindqvist “närmast var den som fick anses ha varit regissören”.[2]

Ebba Lindqvist hade ett livslångt nära yrkessamarbete med sin make Victor, som också var inblandad i uppsättningen och filminspelningen. Att automatiskt anta att kvinnliga utövande konstnärer som varit gifta med andra utövande konstnärer i sin gärning måste ha lutat sig på sin make är förstås en kliché att vara misstänksam mot, men det är förvånansvärt vanligt. Så kunde lätt ha blivit fallet även med Värmländingarna – men eftersom Victor hade starkt nedsatt synförmåga verkar det orimligt att han kunde utövat någon regi i ett för honom nytt medium.

Med ”regi” menas här personregi. Vid denna tid krediterades filmarbetare ännu sparsamt, och det fanns inte heller någon regissörsroll med samma innebörd som i senare tiders film. Däremot regisserade antagligen Ebba och Viktor Lindqvist tillsammans teateruppsättningen som bildade underlaget för filmen. Som Jan Olsson har beskrivit gavs lustspelet på Fågelsång Tivoli utanför Lund tre söndagar i augusti 1910.[3] Ebba och Victor Lindqvist hade lånat den sommarlediga ensemblen från Folkets hus teater i Malmö. Tidens filmare gjorde för övrigt ofta precis likadant och kontrakterade teatrarnas aktörer under deras sommarledighet.

På Folkets hus brukade ”Värmlänningarna” regelbundet sättas upp både före och efter detta, så pjäsen var hemtam för ensemblen.[4] Under en lång tid var den en av Sveriges absolut mest spelade pjäser; till exempel gjorde Svenska Dagbladet en genomgång av sommarsäsongens repertoarer år 1909 och utropade den då till ”vår populäraste teaterpjäs”.[5] I synnerhet Victor hade band till Folkets hus teater: han skrev revyer och lustspel för den scenen och hade också tidigare varit en av ensemblen.[6] I stort sett ser uppsättningen på Fågelsång ut att ha omvandlats till film.

Om Ebba Lindqvist var ansvarig för personregin, bör bildregin ha tillhört filmfotografen Ernst Dittmer. Dittmer kom närmast från Svenska Bio i Kristianstad, där han nyligen varit andre fotograf för Carl Englunds tidigare filmversion (som brukar stavas Värmlänningarne). Man får anta att hans erfarenheter av den produktionen kom mer eller mindre direkt till användning i denna version några månader senare.[7] Hur väl tekniska och estetiska lösningar såsom bildutsnitt och kamerapositioner i filmen följer Carl Englunds föregående film går inte längre att avgöra – det är enbart Englunds film som överlevt; av Lindqvists film finns enbart några minuter. En del stillbilder är kända från filmprogrammet och kan åtminstone ge ett intryck av filmen.

Ebba Lindqvists Värmländingarna skulle för övrigt få ett delvis ovanligt öde. Frans Lundberg hade gjort kortfilmsinspelningar av sångnummer ur lustspelet som var hjälpligt synkroniserade med ljud, helt i linje med tidens underhållningstrender. Genom att inkorporera dessa i långfilmen kunde en version med synkroniserade sångnummer uppföras i Helsingfors. [8]

Huvuddragen i Ebba Lindqvists biografi är väl kartlagda av familjen. Hon föddes i Stockholm den 10 mars 1882. Föräldrarna var Emma Augusta Charlotta, född Brobeck, och Gustaf Edvard Bergman. Fadern var bleck- och plåtslagarmästare, och hans dödsruna beskriver honom som aktiv i Folkets hus, facket och socialdemokratin. Ebba var andra barnet av fyra.

Dödsrunan i Sydsvenska Dagbladet berättar att Ebba Lindqvist i sin ungdom bedrev ”omfattande studier” för Bertha Tammelin och för Emil Hillberg.[9] Dessa två var centrala krafter inom den dramatiska pedagogiken i Stockholm. Skådespelerskan Bertha (Bock) Tammelin var verksam vid Kungliga Teaterns elevskola och var som lärare framför allt känd för sin talpedagogik.[10] Emil Hillberg stod bakom det uppmärksammade experimentet Sydsvenska Skådebanan, där teaterelever skulle lära sig genom att praktisera på turné i södra Sverige.[11] Försöket föll inte alldeles väl ut, och nio av de unga skådespelarna fick helt sonika lämnas kvar i Malmö i januari 1902 – bland annat, som hon då hette, Ebba Bergman.[12] På Sydsvenska Skådebanans repertoar ingick förresten ”Värmlänningarna”.

På detta oväntade sätt kom alltså Ebba Bergman till Skåne, där hon i huvudsak skulle bo resten av sitt liv. Brev och vykort till henne i familjens ägo visar för övrigt hennes och den likaledes skådespelande bekantskapskretsens mobilitet i ungdomen. I Skåne arbetade Ebba bland annat på Lunds stadsteater, enligt korrespondensen. Hon gifte sig med Victor Lindqvist i Malmö den 15 maj 1907. Förutom tre barn bedrev paret också dramatisk pedagogisk verksamhet tillsammans från 1910 framåt.[13] I en dikt skriven – och med all säkerhet framförd – till henne av maken på hennes 41-årsdag år 1923 sägs det:

Du gjort dig känd båd’ vitt och brett

Att lära skickligt talesätt

Och fint manér, teatervett…

Om den dramatiska undervisningen upplevdes som kärnverksamheten, verkar brödjobbet snarare ha varit talpedagogik för barn. Till exempel införde Svensk läraretidning några år senare både en redaktionell notis och en annons om sång- och talskolan. Arvet från Bertha Tammelin omsattes därmed till en bredare allmänhet, som man ser av annonsen:[14]

I talteknik, tonbildning och solosång samt Hygienisk röstvård för hesa, trötta och överansträngda talorgan givas under ferierna längre eller kortare kurser. All undervisning enskilt med varje elev. Stamning och andra talfel behandlas. För skolbarn lägre avgifter. Ebba och Victor Lindqvist. Per Vejersgatan 8, Malmö. Tel. 66 84.

Under andra världskriget flyttade Ebba och Victor Lindqvist enligt familjen till sonen Rudolf i Växjö, för att komma längre bort från Danmark och kriget. Ebba Lindqvist avled på Växjö lasarett i sviterna av lunginflammation 5 juni 1942. Det skulle dröja ännu trettio år innan hon fick epitetet filmregissör.

2016 fick Ebba Lindqvist Ebba-priset uppkallat efter sig. Priset instiftades av Skånes filmfestival Pixel och ska gå till en kvinnlig regissör, fotograf, manusförfattare eller klippare bosatt i Skåne.

Litteratur i urval
Kjellgren, Lennart. Skojarna på Skolgatan: en rapsodi kring Folkets hus teater 1893–1947. Malmö: Fören. för scen- och manegemuseum, 1992
Olsson, Jan. Sensationer från en bakgård: Frans Lundberg som biografägare och filmproducent i Malmö och Köpenhamn. Lund: Symposion, 1989
Olsson, Jan. Från filmljud till ljudfilm: samtida experiment med odödlig teater, sjungande bilder och Edisons kinetophon 1903–1914. Stockholm: Proprius, 1986

Fotnoter
[1] Lars Lindström, ”Suddiga bilder av malmöitiska Värmlännigar [sic]”, SDS 3 september 1972, s. 14.
[2] Punkt (Ragnar Gustafsson), ”Ett samtal med Anna”, SDS 5 september 1972, s. 12.
[3] Jan Olsson, Sensationer från en bakgård: Frans Lundberg som biografägare och filmproducent i Malmö och Köpenhamn. Lund: Symposion, 1989, ss. 80–82.
[4] Lennart Kjellgren, Skojarna på Skolgatan: en rapsodi kring Folkets hus teater 1893–1947. Malmö: Fören. för scen- och manegemuseum, 1992, appendix.
[5] Okänd, ”Teatersäsongen i landsorten”, SvD 11 oktober 1909, s. 8.
[6] Kjellgren, ss. 27, 12.
[7] Olsson, Sensationer från en bakgård, s. 18.
[8] Jan Olsson, Från filmljud till ljudfilm: samtida experiment med odödlig teater, sjungande bilder och Edisons kinetophon 1903–1914. Stockholm: Proprius, 1986, ss. 124–131.
[9] Dödsruna, SDS, 6 juni 1942, s. 7.
[10] Håkan Åbrink, ”Om teatersvenska som målspråk vid början av 1800-talet”. I Studier i svensk språkhistoria 12: Variation och förändring, red. Maria Bylin, Cecilia Falk och Tomas Riad. Stockholm: Acta Universitatis Stockholmiensis, 2014, ss. 252–261.
[11] ”C W Emil Hillberg”, fast länk urn:sbl:13597, Svenskt biografiskt lexikon (artikel av Stig Torsslow), hämtad 2016-05-02.
[12] Arne Lindenbaum, ”Emil Hillberg och Sydsvenska Skådebanan”, SDS, 11 april 1948, s. 4.
[13] Årtalet enligt Victor Lindkvists dödsruna i SvD, 5 juli 1957, s. 10.
[14] Svensk läraretidning: Illustreradt veckoblad för folkundervisningen, 49:e årg., nr. 24, 11 juni 1930, ss. 577 och 572.

  • Author Anne Bachmann

Search in: database or articles