Helene Lindholm på extraordinärt dubbeljobb

När Helene Lindholm först arbetade ihop med Mikael Marcimain var det som utvecklare och dramaturg på ett projekt hon även varit med och initierat, den idag klassikerförklarade serien Lasermannen. Femton år senare möts de två i ännu ett stycke nutida kriminalhistoria, nu med henne själv som manusförfattare – och producent.

Formuleringar som ”minutiös”, ”autentisk”, och ”återhållen” återkommer i recensionerna av Jakten på en mördare, den svenska SVT-kriminalserien med utgångspunkt i Helénmordet i Hörby 1989 som hade premiär den 15 november. Elogefyllda epitet om ”formidabel tidskänsla” och ”en bild av Sverige” syns också till. Samt en vettig varning: ”var beredd att fastna, trots att man helst vill blunda”.

Likaledes berömmande jämförelser med Lasermannen-serien från 2005 är både rättvisa och oundvikliga, med sina kriminalhistoriska teman i nära dåtid, krusbärssvenska inramningar, och så det faktum att regissör i bägge fallen är Mikael Marcimain – minst en gång kallad ”en av våra yppersta folkhemstolkare och främsta filmberättare”. Bägge tar avstamp i litterära förlagor: Gellert Tamas Lasermannen – En berättelse om Sverige (2002) respektive Tobias Barkmans Jakten på en mördare (2009).

Ytterligare en gemensam nämnare är detta artikelporträtts huvudperson. Som faktiskt initierade bägge projekten.

– På flera sätt känns ju Jakten nästan som en fortsättning på Lasermannen, affirmerar Helene Lindholm, manusförfattare på Jakten på en mördare, och även seriens producent.

– I botten finns mitt och Mickes intresse av nutidshistoria och att se sammanhang genom att blicka tillbaka, egentligen ganska kort i tiden, och genom den blicken titta på var vi befinner oss idag.

Textorienterade talanger
Helene Lindholms roll som både manusförfattare och producent är en av flera intressanta nedslag i hennes cv. Här finns också en Guldbagge för bästa film, ett förstapris på filmfestivalen i Tribeca med flera festivalbetygelser inklusive Cannes, återkommande rumänska samarbeten och så en gedigen bakgrund i förlagsbranschen under 90-talet – vilken också blev hennes språngbräda in i filmkarriären.

– Efter litteraturvetenskap och litteraturhistoria på universitetet började jag jobba på Bonniers pressavdelning och sedan frilansade jag på olika förlag både inom och utanför koncernen och höll på med det i många år. Jag har jobbat med korrektur, varit lektör och redaktör – mycket textorienterat. Det har nog gett mig dels en blick för det konstnärlig-litterära men även en pragmatisk syn och en vana att hantera textmängder.

På 90-talet vann även en ny tv-industri mark i Sverige – såpan. Som var i behov av folk, inte minst på skrivarsidan.

– Flera kollegor i förlagsbranschen började plötsligt skriva manus och en av dem tyckte att jag också borde testa. Jag ringde upp en kille som hade hand om Skilda världar. ”Kom hit och provskriv”, sa han. Jag hade ingen aning om någonting men provskrev. Sedan ringde han tillbaka och sa att detta kommer inte med i den här omgången. ”Men du”, sa han. ”Fortsätt gärna. Du har talang.” Och det där satte liksom igång något.

– Lite senare såg jag en annons för en tvåårig manusutbildning i Göteborg, IHTV, med en massa praktik och med så pass lite bunden undervisning att det gick att hinna jobba lite samtidigt som man deltog. Så jag hoppade på. Och så började detta som jag gör idag.

IHTV, Institutet för Högre TV-Utbildning, grundades 1998 med speciellt tv-inriktade studieprogram inom manus, regi och produktion. På grund av minskade anslag fick man stänga ner 2009 men hann med alumner som bland annat David Färdmar, Rikard Ulvshammar, Henrik Dorsin, Marcus Carlsson och Maria Eriksson-Hecht.

– Jättebra utbildning och en fantastisk huvudlärare, Morgan Jensen. Jag förstod ganska direkt att det finns mycket begåvade författare och skribenter som inte kan skriva manus eftersom de inte vill vara fångade i de begränsningar som finns här, eller i det sättet att skriva. Det är annorlunda än poesi eller skönlitteratur. Flera i klassen som inte kunde anpassa sig var otroligt begåvade, fast på annat håll. Henrik Dorsin gick i min klass – för att nu ta en som verkligen var rätt och antagligen blivit den mest framgångsrika av oss. Och själv såg jag snabbt att detta passade mig. Ett ekonomiskt sätt att skriva, att fånga både tanke och bild, i en begränsad text. Och gradvis såg jag att jag ville ta ett större tag i detta med film och tv.

Praktikant med instant hit
Vilket skedde på produktionsbolaget Jarowskij kring millennieskiftet.

– Jag fick praktik på dramaavdelningen hos Marianne Gray som hade jobbat i Hollywood i många år och nu var Jarowskijs producent och som jag lärde mig otroligt mycket av – också detta om producentens roll och den kontroll som följer med. Jag fick en fast tjänst efter ett tag och min funktion låg i utveckling. Jag läste manus som kom in och massor av böcker och hade god nytta av min kontakt med förlagsbranschen så jag kunde få tidig access. Och något av det första jag läste, eventuellt redan som korrektur, var Gellert Tamas Lasermannen. Och jag kände direkt att det här vill jag göra. Marianne var bortrest just då men när hon kom tillbaka så stod jag och hoppade i trappan: du måste titta på detta!

Lasermannen blev en instant hit och är idag svensk tv- och kanske också filmhistoria och även vad Leif G.W. Persson har kallat “den bästa polisfilmen som producerats i Sverige”. Den satte fart på karriärerna för titelrollens David Dencik och regissören Mikael Marcimain, som sedan dess knappt haft en ledig stund. Allt alltså initierat av en som ganska nyss var praktikant och som snart hade inspirerat såväl producent som författare som SVT att vara ombord.

– Marianne läste boken och vi ringde SVT Drama, och deras utvecklingschef Hans-Jörgen Riis Jensen sa ja direkt till att utveckla detta. Och så pratade vi med Gellert. Vi var ju inte först med en filmidé, det var många som hade hört av sig. Främst hade folk föreslagit långfilmsformat men jag såg en längre sak framför mig och skrev ett dokument på kanske hundra sidor med vad jag såg framför mig, vad jag tyckte skulle vara med.

På det färdiga resultatet anges Helene Lindholm som projektutvecklare och dramaturg. Det handfasta manusansvaret gick till Ulf Ryberg.

– Jag var faktiskt lite vidtalad om att också skriva manuset men det tror jag aldrig att SVT hade godkänt, detta var ju mitt första jobb och det var ju inget litet projekt. Ulf hade gjort Den gråtande ministern som var väldigt fin och även Van Veeteren. Duktig. Det blev ett mycket bra manus, och både jag och Micke var involverade i skapelseprocessen. Vi hade en dramaturgi som vi kämpade mycket för.

Regiuppdraget anförtroddes Mikael Marcimain, den gången ännu inte ett välkänt namn.

– Micke hade jobbat ganska länge inom tv, bland annat med Marianne på Det brinner!, en väldigt lyckad serie efter Laura Trenters bok. När han läste Gellerts bok blev han helt eld och lågor. Lasermannen blev mitt lyckligaste och roligaste samarbete, tänker jag idag. Som vi återvänder till i och med Jakten på en mördare. Detta manus är skrivet direkt med Micke i tankarna. Det är inte en kopia av Lasermannen, vi såg tidigt till att göra klart för oss att vi måste hitta fram till något annat. Den nya serien är inte en antites men man måste ju flytta sig framåt konstnärligt. Där tycker jag att Micke har jobbat väldigt bra med sin fotograf Joe Maples.

Denna gång står alltså Helene Lindholm som manusförfattare, ihop med Lotta Erikson, till vardags lektor i radioproduktion vid SKH, Stockholms konstnärliga högskola och med en rad uppmärksammade egna radioproduktioner bland meriterna.

– Vi fick ett samarbete som jag tycker blev ganska unikt, vi kompletterade varandra, blev varandras perfekta filter att pröva saker genom. Otroligt begåvad. Hon ska ha en egen artikel på de här sidorna en dag, tycker jag.

Producent på europeisk plattform
Och nu står Helene Lindholm även som producent, vilket hon gjort ett flertal gånger det senaste decenniet, främst på Lisa Aschans Apflickorna (2011), som belönades som årets bästa film på Guldbaggegalan 2012.

– Efter Lasermannen tänkte jag att jag hade varit engagerad i så mycket – utveckling, casting, allt möjligt. Men när inspelningen började, då var jag borta. Och det kändes konstigt.

Producentutbildningen ägde rum på EAVE, European Audiovisual Entrepreneurs.

– Deltagarna är från hela Europa och man samlas tre eller fyra veckor på ett år på olika ställen – vi var i Luxemburg och Berlin bland annat – i olika grupper med producenter från övriga länder i Europa. Min grupp blev väldigt tight, vi har samarbetat flera gånger sedan dess över landsgränserna; att ha en plattform där man kan ringa någon i Frankrike och fråga om läget på någon viss grej känns väldigt roligt och kreativt. Vi var alla redan yrkesverksamma och hade mycket med oss till bordet.

­– Sedan följde en rad år när jag jobbade med andras projekt, som dramaturg och med manus- och textrelaterade uppgifter, på olika bolag som frilans, en form jag har trivts med. Jag kan bestämma själv och behöver inte sitta i någon annans händer. På EAVE träffade jag en rumänsk producent, Ada Solomon, mycket framgångsrik och med nära koppling till alla de stora – Cristi Puiu, Razvan Radulescu, som var i min EAVE-grupp och som bland annat har skrivit Herr Lazarescus död. Genom dem blev jag kontaktad av Stefan Constantinescu, en bildkonstnär och filmare som bor i Stockholm, och vi har gjort två kortfilmer ihop, Middag med familjen och 6 stora fiskar, som blev inbjudna till Cannes och Locarno.

Lisa Aschan träffade Helene Lindholm under en studentfilmsvisning på danska filmskolan. I samband med det så kallade Rookie-projektet öppnades möjligheten att göra Apflickorna.

– Det var Andrea Östlund som lanserade Rookie, ett initiativ som verkligen blev bra, något av det bästa och största i modern svensk filmbransch om du frågar mig. Håkan Liu var också med och gjorde Miss Kiki, underbar film. Manuset som Lisa och Josefine Adolfsson hade skrivit var en så spännande värld att utveckla. Det var också spännande att jobba med en fixerad budget – vi fick tio miljoner – och Lisa var hela tiden medveten om detta och det blev en utmaning att hitta lösningarna.

Apflickorna gick och blev en egen liten sensation under vårvintern 2011. Premiären var i Göteborg där den fick priset för bästa nordiska film och därefter kom den till Berlin med ännu ett pris och så Tribeca i New York, där den blev bästa film i april 2011. ”Drabbande, genljudande men aldrig tillgjord” började motiveringen som också lyfte fram den effektfulla balansen mellan fara och oskuld. I juryn satt bland annat Dianne Wiest och David Gordon Green och på scen stod Robert De Niro och gratulerade. Vid Guldbaggeutdelningen 2012 blev det hattrick med pris för bästa ljud, bästa manus och bästa film.

– Allt det där… Vi var lugnt sagt ganska chockade. Vi tänkte aldrig att det skulle gå och bli som det blev.

Kanske en trilogi
Att röra sig mellan stort anslagna tv-serier och distinkt art house-film är något hon inte har något emot.

– Det där skulle jag gärna vilja göra mera – smal film med stor impact på en viss internationell scen. Jag är just nu, trots att folk säger att det är serier som gäller, jättesugen på att göra film igen. Kanske något genreaktigt med lite höjd och spänning, säg typ Get Out eller Parasit – något sådant skulle jag vilja göra på svenska. Eller se. Något mer än bara underhållning är ett nyckelord.

Detta ganska extraordinära att vara manusförfattare och producent, vart tar det en i filmarbetet, tycker du?

– Det är en tillgång. När Micke och jag jobbar ihop kan vi diskutera – tillsammans är vi konstnärligt ansvariga medan jag kan vara fullt ärlig mot honom i pengabemärkelsen och att vi utifrån det kan göra rimliga konstnärliga avvägningar. Att kunna det känns väldigt bra. Och med SVT har det varit ett mycket fruktbart samarbete, rena drömpartnern.

Är det inte lite upplagt med en tredje installation i Lindholm-Marcimains ”Sverige-trilogi” en dag?

– En trilogi? Kanske. Vi får se. Vi pratar om lite olika saker och ska be att få återkomma när vi vet mer.

  • Author Jan Lumholdt

Search in:
Professional Directory or Articles