Hur Löjtnant Galenpanna kom till

Under sin pseudonym Djinni berättar Hedvig Svedenborg, i den snart hundra år gamla Skandiarevyns program om filmen Spöket på Junkershus (1918), en bilaga till Filmbladet, om hur hon kom att bli manusförfattare till de populära komedifilmerna om Löjtnant Galenpanna och sedan en del av den svenska filmhistorien.

Share

Naturligtvis genom en slump. Men det har man ju ofta sett att det är slumpens barn som reda sig bäst här i världen.

I ett halvt dussin år minst hade jag djupt intresserat mig för film – rent socialt sett – väl förstående att biografen inte går att ”utrota” – så som en del filantroper och estetsnobbar tro och hoppas – men däremot kan höjas till en alltigenom värdig och konstnärlig nivå.

Så kom Hasselblads stora pristävlan, annonserad genom Veckojournalen, och jag skrev ett stort och vackert filmdrama, Mikael den Onde heter det, med små änglabarn i början och vuxna förståndiga änglar på slutet – dessemellan var det hela ganska jordiskt – men mycket vackert och gripande, det kan jag försäkra. Men straxt som jag skickat in det tog naturen ut sin rätt, höll jag på att säga, och jag satte mig ner och skrev Professorns Dubbelgångare, efter en plan som jag länge burit på, och skickade även in den – på rena rama skämtet.

Nå ja, något pris blev det förstås inte, men efter en tid kom en kort förfrågan från Hasselblads om inköp av Professorns Dubbelgångare. Om Mikael den Onde hördes däremot ingenting, så den blev så småningom vederbörligen avhämtad. Och så föll alltsammans i glömska.

Tills att jag, ja det var väl vid det här draget för ett år sedan, av en händelse en dag fick fatt i Svenska Dagbladets stockholmsupplaga och där fick läsa någonting om en mycket rolig och lyckad film som hette Löjtnant Galenpanna. Vid närmare genomläsande fann jag att det ovillkorligen måste vara min Professor, och att huvudrollen skapats av Elis Ellis.

Jag telefonerade genast upp till min stora släkt i Stockholm och skickade den på Galenpanna – som ju för ovanlighetens skull gick två veckor å rad på Brunkebergsteatern så det var inte för sent – och jag fick sedan av dem en del roande beskrivningar.

Rätt snart letade sig Galenpanna ner till den här lilla staden, och fastän den kom samtidigt med Stormyrtösen, så var det överfulla hus och kö varje kväll, och in på långt när alla som ville se den fingo rum, under de tre dagar den var här.

Hur det kändes att se den?

Ja, det var blandat. Jag var både förtjust och tacksam över Elis Ellis fina humor och sällsynt trevliga sätt att göra min löjtnant – men annars var det allt ett och annat som brast – kanske mest i själva kompositionen.

Luftseglare brukar tala om hålor i luften, och jag har inget annat uttryck för vad jag kände än att det var en del hålor, eller döda punkter, som verkade högst obehagliga på författaren. Men som väl var tycktes publiken fullkomligt okänslig för detta.

Ja, så gick Galenpanna vidare ut i världen, och jag tänkte att nu var den sagan all, samt att nästa gång jag skrev något så skulle det i alla fall bli någonting allvarligt – helst utan hålor.

Men så en söndag middag ringde det på telefon. Det var Elis Ellis som undrade om vi kunde träffas den lilla stund han var ledig, han ville gärna tala vid mig. Och så blev det överenskommet att han skulle komma ut och äta middag hos oss.

Efter middagen, framför den öppna spisens bokvedsbrasa, kom fortsättningen på löjtnant Galenpanna till. Tillsammans skapade vi den ena scenen efter den andra, och till min egen förundran fann jag mig redan dagen därpå i fullt arbete med löjtnant Junkers fortsatta äventyr, fast jag egentligen för tillfället vistades med min själ i Persien – solens, rosornas och sagornas land.

Detta var i slutet på januari. I mars skulle inspelningarna börja och Elis Ellis dessutom göra sina första steg på filmregiens taggtrådiga väg, så det gavs just inte mycken tid för författaren att fundera. Men ämnen fanns det gott om, så det blev som vanligt för mig en stor embarras des richesse. Men att få skriva för en så sympatiskt och fint kännande människa och skådespelare som Elis Ellis gjorde arbetet både lätt och roligt. Men om jag något så när lyckats undvika hålorna – det får den närmaste framtiden utvisa.

  • Author Hedvig Svedenborg

Search in: database or articles