Skandinaviens bästa kopist?

Urszula Kiwala tillhör en osynlig grupp i filmproduktionens omfattande  maskineri. Hon är tidigare kopist vid Filmteknikk (senare Nordisk Film Postproduction), och en av de kvinnor som oförtrutet och i skymundan jobbat i mörkrummet i närmare två årtionden.

Share

När kvinnors osynliga närvaro i filmhistorien ska belysas talas det oftast om kvinnor i roller som givit män både berömmelse och beundran, medan kvinnor i samma roller blivit negligerade eller glömts bort: regisörer, manusförfattare, klippare osv. Om man tar ytterligare ett steg bort från rampljuset, till laboratoriet, postproduktionen, så hittar man Urszula Kiwala.

TA: Du har ju arbetat inom norsk filmproduktion i många år, Urszula. Berätta hur och när det började.

Urszula: Jag kom till Norge 1996 och började arbeta på Filmteknikk. Min man flyttade till Norge redan 1992 och under de kommande fyra åren tog jag själv hand om våra barn som fortfarande gick i skola i Polen. När barnen växte upp ville jag återförenas med min man. Direktören för Filmteknikk lockade med full sysselsättning så fort jag kom till Oslo.

TA: Hur var det att komma till ett nytt land?

Urszula: Det var svårt att vänja sig vid nya omständigheter och saknaden efter familj och vänner var stor så klart. De nya kollegorna i Norge var väldigt trevliga och jag kände mig väl emottagen, men det sociala livet är annorlunda i Polen, man umgås med kollegor och besöker varandra. I Oslo var jag i stort sett tillsammans bara med min man 24 timmar om dygnet.

TA: Hur var det med arbetsuppgifterna på laboratoriet då?

Urszula: Jag hade ingen tidigare erfarenhet av laboratoriearbetet så jag blev tvungen att lära mig allt från grunden. Jag fick instruktioner och upplärning i en vecka ungefär. Jag minns fortfarande hur nervös jag var när min första rulle gick genom framkallningen och hur tillfreds jag var när resultatet blev godkänt av chefen!

TA: Är det stor skillnad mellan det arbetsliv du hade i Polen jämfört med det som mötte dig i Norge?

Urszula: Det är framför allt ett större avstånd mellan chefer och ansatta i Polen. Här är alla mer öppna och direkta, på sätt och vis mer jämlika, chefen står inte över den anställda i samma grad.

TA: Du arbetade inom textilindustrin i Polen, hur var könsfördelningen där jämfört med din arbetssituation i norsk filmproduktion?

Urszula: De flesta arbetskamraterna i Polen var kvinnor men cheferna var män. På filmlaboratoriet var könsfördelningen ganska jämn. Men också här fanns en del olikheter vad gäller arbetsuppgifter. På Filmteknikk var det t.ex. fler kvinnor som jobbade med printing och klippning, däremot fanns det inga kvinnliga ljussättare. Under mina nästan 20 år i branschen kan jag inte påstå att det skett någon förändring vad gäller fördelning av uppgifter inom laboratoriemiljön.

TA: Sedan dess har du varit involverad i många produktioner, inte sant?

Urszula: Jo, ungefär 200 långfilmer och minst lika många kortfilmer, i tillägg till allt extra material som trailers och reklamfilmer osv.

TA: Med tanke på att det vid varje filmproduktion framställs ett antal kopior, så har du haft riktigt många filmrullar mellan händerna. Det måste ibland ha varit ett stressigt jobb?

Urszula: Normalt framställdes mellan 10-20 filmkopior och naturligtvis hade vi alltid en deadline inför premiärer. I perioder med många premiärer, som runt jul, ökade pressen. Det var inte ovanligt med förseningar men kopiorna måste ju levereras till premiären… man fick hoppa över lunchrasten och det hände att jag jobbade på helgerna. Ofta hade jag så mycket övertidstimmar att jag fick en extra månadslön istället för att vara ledig, ett laboratorium kan ju inte undvara sin kopist en hel månad! När laboratoriet blev till Nordiska Film Postproduction samarbetade vi så klart över landgränserna. Jag minns tillfällen då printern i Köpenhamn kraschat eller när man låg efter i Stockholm inför en premiär och man skickade rullarna till oss i Oslo. Så nog var det mycket att göra ibland.

TA: Har du känt dig uppskattad och uppmärksammad för din insats?

Urszula: Ja, jag tror att jag har varit värdesatt. Jag har känt mig respekterad av kollegor och ledningen visade sin uppskattning genom att ge mig extra bonus ibland och fyra gånger blev jag korad till «årets medarbetare» i labbet. Att var uppskattad av sina kollegor är den verkliga belöningen!

TA: Är det någon produktion som du minns speciellt?

Urszula: Jag minns t.ex. Heftig og begeistret. Från början var det bara beställt nio kopior av den, ingen räknade med att en dokumentär skulle bli en så populär film. I slutänden hade vi framställt över 100 kopior!

TA: Hur har tekniken utvecklat sig under de år du jobbat som kopist?

Urszula: Den teknik man jobbar med som kopist har i stort sett inte ändrat sig. Naturligtvis ändrades omständigheterna för laboratoriet när de norska biograferna blev digitala, en förändring som orsakade nedläggningen av det analoga laboratoriet, men en kopists arbetsuppgifter ändrar sig ju inte på annat sätt än att arbetstillfällena blev färre och färre i och med omläggningen. (I förlängningen ledde det till nedläggning av det analoga laboratoriet och till att både Urszula och hennes man Andrzej flyttade till Mo i Rana för att arbeta för filmlaboratoriet vid Nasjonalbiblioteket.)

TA: Har du varit intresserad av det innehållsmässiga i filmerna du jobbat med?

Urszula: Jo, visst var jag det, men det var inte alltid det fanns tid till att se filmerna medan jag jobbade med dem, kanske såg jag bara en rulle. Men vi var ofta inviterade till premiären och då såg vi så klart filmerna. Det var alltid väldigt festligt och tillfredställande att se det färdiga resultatet.

TA: Vad är det bästa du fått med dig från ett arbetsliv som kopist?

Urszula: Tillfredsställelsen att mitt arbete blivit sett av tusentals människor, att min insats gjort skillnad. Jag tror nog att jag var den bästa kopisten i Skandinavien, avslutar Urszula med ett försiktigt leende.

  • Author Tina Anckarman

Search in: database or articles