Filmen Min pappa Marianne är sprungen ur den verkliga historien om den snart sextioårige prästen och trebarnspappan Åke Roxberg som 2010 kom ut som Ann-Christine och numera lever som kvinna. Boken Min pappa Ann-Christine är hennes dotter Esters upplevelser om hur det var att i någon mening förlora sin pappa. Även filmen intar dotterns perspektiv. Hanna, spelad av Hedda Stiernstedt, kommer inte bara behöva tampas med den förnedrande känslan av att återvända från Stockholm till lilla hemstaden Alingsås. Dit hon lovat sig själv att aldrig återvända. Som arbetslös journalist verkar hon inte ens vara attraktiv på den lokala tv-stationen. Därtill finns en underlig känsla av att något känns konstigt därhemma. Pappa Lasse, spelad av Rolf Lassgård kommer att leverera något som kommer att vända upp och ner på hennes liv.
Ida Kjellin betonar att filmmanuset som hon har skrivit tillsammans med Daniel Karlsson är extremt fritt baserat på boken. Hon beskriver processen som väldigt rolig eftersom de sedan tidigare samarbeten upptäckt att de delar samma humor, med inte minst ett oändligt bollade av idéer, feedback och ändringar. En process där personer utifrån, som producenter och andra som ska tycka till, fortsatte i ännu mer bollande.
– När jag kom in i projektet kände jag att jag ville ta en lite annan ‘take’ på historien. Annars hade det lätt kunnat bli för deppigt och ganska svårt. När det handlar om transpersoner tenderar det att bli mycket ångest och att det slutar illa. Vi ville testa en annan typ av berättelse, där man får skratta åt alla utom åt Marianne. Och ett lyckligt slut för en gångs skull. För de berättelserna finns ju faktiskt också. Så i grunden tänkte vi romantisk komedi där det handlar om en pappa och hans dotter istället för ett gängse kärlekspar.
Ida berättar hur den ultimata kärlekskomedin När Harry mötte Sally, löper som en röd tråd igenom filmen. Dels tittar familjen på filmen på dvd tillsammans. Men även rent dramaturgiskt lät sig manusförfattarna inspireras. Som att dottern Hanna ska skynda sig springande till kyrkan i en typisk hinna i sista minuten-scen för att höra sin pappas gudstjänst.
– När Marianne håller tal i kyrkan refererar det till repliker i När Harry mötte Sally som handlar om att ha hittat den man vill dela sitt liv med, och att man vill börja det livet så snabbt som möjligt. Men i Mariannes fall handlar det om att leva med den kvinna hon alltid känt att hon är. Marianne pratar om att hitta kärleken till sig själv.
Filmen är en kärlekshistoria ur flera aspekter. Marianne finner kärleken till sig själv, samtidigt sätts hennes relation till de olika familjemedlemmarna inför nya utmaningar. Det är kring dotterns känsla av förlust och mindervärdeskomplex som en stor del av filmen kretsar. Hur hon kämpar både professionellt och med sitt eget liv. Pappan har alltid varit hennes stora trygghet och plötsligt upplever hon att han plötsligt inte finns där. Det blir kaos.
– Hannas roll bygger en hel del på att jag själv jobbat som nyhetsreporter och också känt av de kraven som hon utsätts för i filmen. Har du inga barn, är du inte ihop med någon? Jag har känt pressen att vara lyckad. Så det var en given ram att ge till hennes liv. Det handlar också om att hon får sina egna värderingar utmanade. Hon tror sig vara tolerant. Men när det kom till hennes eget liv och hennes egen pappa var det inte lika lätt att vara fördomsfri.
Hur förhöll ni er till trans-temat under arbetet och filmens inspirationsperson?
– Jag hade själv inte träffat Ann-Christine som är filmens inspiration, innan jag började skriva. Men hon och dottern var väldigt delaktiga. Läste manus och kom med synpunkter. De agerar till och med statister som går ut ur kyrkan. Framför allt har Rolf Lassgård haft en nära och kontinuerlig kontakt med Ann-Christine. Klart att man var lite rädd att de skulle tycka att vi tagit oss för stora friheter. Men de var genuint nöjda och uppskattade humorn i filmen. De hade snarare befarat att deras berättelse inte skulle vara filmbar. Hade de varit missnöjda hade det varit hemskt.
Ida, som gjort gedigen research inför arbetet kan inte nog betona att det här är en historia. Ett perspektiv som det har varit otroligt viktigt att vara respektfull och sann mot.
– Vi talar inte för hela trans-communityn. Det skulle vara omöjligt. Vi berättar den här historien. Det finns hur många andra resor till som helst. Men vi har verkligen velat vara noga att göra den här rätt och läst på och frågat runt för att undvika fallgropar och klichéer. Och ansvariga för produktionen har rådfrågat personer med transkompetens. Låtit dem läsa manuset och se filmen för att komma med initierad feedback.
Hur tänker du kring att skapa dialog?
– När det gäller Min pappa Marianne försökte jag tänka hur de fyra karaktärerna i familjen kan tänkas uttrycka sig. Jag använder absolut ett förhöjt språk, men det ska kännas naturligt samtidigt. En av mina favoritscener är när syskonen sitter och gnabbas i garaget. Brorsan är kaxig och självsäker medan Hanna, även om hon bär på visst mindervärdeskomplex, tycker att hon själv har bra värderingar och är vidsynt. Deras samtal där är både ett bra prov på en lite driven jargon men ändå i trovärdig ton.
– Jag utgår ifrån vad jag själv tycker är roligt och spännande, eller om det är för en yngre publik, vad jag själv gillade som barn och ung. Att försöka gissa vad en publik vill ha, eller kommer att skratta åt, går inte.
Att just locka en ung publik är något Svenska Filminstitutet ser som ett av sina viktigaste projekt. Och Ida Kjellin är en av tre utvalda manusförfattare att anta utmaningen.
Vad kan du berätta om ditt bidrag till den stora satsningen?
– Filmen ska heta Äkta skräck. Vilket är namnet på en youtube-kanal som drivs av två unga tjejer. Där tar de upp oförklarliga mysterier, spökhus och pratar om mystiska försvinnanden. Det går bra för deras kanal och de bestämmer sig för att göra något om de värsta häxbränningarna på 1600-talet i Torsåker. Där har det hänt mystiska saker som de börjar rota i och en halvt oinbjuden gäst, en av tjejernas pojkvän, är ytterligare en ingrediens i storyn. Själva filmen ska inge en mockumentary-känsla på ett obehagligt sätt á la Blair Witch Project genom att händelserna filmas och sänds på deras YouTube-kanal.
Ida, som ändå skrivit mycket för barn och unga, inser att det är en tuff utmaning att nå en ungdomspublik, men tror att skräck är den genre som de ändå lockas av. Och även om de är vana vid stora påkostade projekt med avancerad teknik och specialeffekter tror hon att lågbudgetskräckisar också har sin plats i utbudet.
Vad ska en ungdomsfilm innehålla?
– Vänskap, kärlek tror jag på, och relationer. Och det får inte vara för tråkigt. Det måste hända mycket. För det är de vana vid. Jag kommer inte försöka låta som ungdomar eftersom jag inte är en själv. Det blir bara fånigt om jag ska försöka fånga ett språk jag inte talar. Typ, åka ut till kidsen och höra efter om de fortfarande säger ‘fett coolt’. Snack, attityder och populärkulturella referenser får inte bli för tydliga.
Vi talar lite om det feministiska perspektivet i filmbranschen och Ida berättar att ibland har hon ställt upp som filmkritiker eller tyckare nästan bara för att balansera att det är så mycket killar och män.
Jag borde inte bli förvånad när Ida berättar att en rapport visat att ju högre budget en film har, desto mindre andel kvinnor ingår i projektet. Svenska Filminstitutet har själva tagit fram de ruggiga siffrorna som visade att det under hösten 2019 inte stod en enda kvinna för manus till någon av de tretton fiktiva filmer som hade premiär. Så för att öka jämställdheten lanserade Svenska Filminstitutet vid filmfestivalen i Cannes en satsning på kvinnliga manusförfattare. Och i höstas presenterades tretton kvinnor som fått i uppdrag att skriva manus till tio långa spelfilmer med en tänkt budget på över 30 miljoner kronor.
Ida Kjellin är en av de utvalda. Och som manusförfattare med redan många bollar i luften har hon nu även en storbudgetfilm i pipeline. Och att någon gång själv regissera ställer hon sig inte alls främmande inför.