Filmen, som är i tävlan under kritikerveckan i Cannes, är samproducerad av det Oslo-baserade produktionsbolaget Barbosa Film och det Filippinska Epicmedia. Att ha premiärvisning i Cannes beskriver Johanna Pyykkö som fantastiskt!
– Vi siktade ödmjukt på Cannes genom hela processen och att filmen kom med känns som ett så otroligt fint erkännande för oss alla som har jobbat med den.
The Manila Lover följer Lars, en medelålders norsk man, som under en resa till Filippinerna möter kvinnan i sitt liv. Hon visar sig dock vara en helt annan än vad Lars först trodde, vilket ställer hans liv på ända. Idén till filmen kom från ett möte med en filippinsk kvinna.
– Hon berättade om hur vita, nordiska män hade fördomar om henne och hur de därför inte kunde se hennes verkliga jag, berättar Pyykkö.
– Det hela fascinerade mig, speciellt med tanke på att jag delvis kommer från en arbetarklassbakgrund och under hela uppväxten har mött män, liknande de männen som denna filippinska kvinna berättade om. Därför vet jag också att några av dessa män drömmer om en ömsesidig, respektfull relation och att de har ett sensuellt och hjärtligt sätt att visa det, som kan attrahera kvinnor. Men dessa män är ofta inte medvetna om just denna fina sida hos sig själva och de vill hellre leva upp till en annan mansroll, som är lite mer macho. Det finns något intressant i det, i denna personliga dubbelhet. Det som jag finner mest motsägelsefullt är att de här männen tror att de – genom sin nordiska vithet – kan intressera en kvinna i ett östasiatiskt land. Jag ville ta tag i komplexiteten i allt det här och göra en berättelse om dessa två personligheter och att de överraskar tittaren och varandra med sina olikheter. Så de två karaktärerna i filmen (filippinskan och den vite, nordiske arbetarklassmannen) har funnits i mitt huvud länge, och när jag för lite mer än två år sedan tog idén vidare till Nina M. Barbosa Blad på Barbosa Film i Norge, så blev hon direkt peppad på ett samarbete.
Skulle du vilja säga något om hur du har arbetat fram karaktärerna?
– I och med min bakgrund, så hade jag emotionell tillgång till olika delar av denna arbetarklassman och därför ville jag lyfta in honom in i det mest privata, intima och sensuella. Där hans personlighet visades på djupet. Vi jobbade också stundtals med ett kameraspråk som ser honom på ett intimt vis, så som en kvinna kan se en man hon attraheras av. Det var extra kul att få höra att Cannes fann dessa estetiska vinklingar unika. Det var också helt avgörande att jag hade rätt skådespelare i rollen, för jag upplever att få manliga skådespelare vågar gå så djupt in i det privata, intima och emotionella som Øyvind Brandtzæg.
När det gäller den filippinska kvinnan i filmen, så intervjuade jag filippinska genusforskare och andra filippinska kvinnor, som hade relevant erfarenhet för hennes karaktär. Det var givande och gav detaljrikedom. Rent tematiskt så ville jag skapa en kontrast till Norden i narrativet runt Filippinerna, så att Filippinerna skulle överraska och visa lite vad som händer med världen i dessa dagar, det är mycket nytt som sker. Samtidigt ville jag att Norden, i kontrast, skulle visa på ett mer ”exotiskt naturlandskap”.
Vi hade en stark filippinsk co-producent i Bianca Balbuena-Liew på Epicmedia som har briljerat på stora filmfestivaler med tidigare långfilmer. Hon mötte verkligen min researchplan på bästa vis och hon och hennes team la också till rätta för auditions med de största skådespelarna i landet. När jag sen fick Angeli Bayani i rollen (som är känd från långfilmen Ilo Ilo som vann Caméra d’Or i Cannes 2013) så djupnande rollen ännu mer i samarbetet med henne. Det var riktigt kul att få jobba med en skådespelare med så stor erfarenhet.
Hur var det att spela in i Filippinerna?
– Jag tyckte mycket om det. Det liknar vårt produktionsklimat i Norden, men den stora skillnaden för mig var att jag fick ett tre gånger större team än jag är van vid på inspelningar. Därför gick allt effektivt. Vi var så pass gott förberedda, så vi filmade nästan hela tiden och snackade lite. Det tror jag delvis var möjligt på grund av att teamet var så rutinerade, med erfarenhet från flertalet långfilmer och drama-serier. Så den inspelningsdelen var lyx för mig. När vi filmade i Norge däremot, så var det med mini-team i snön, men det var tacksamt nog bara en liten del av inspelningen.
Något jag tyckte var extra fint var det nära samarbete jag hade med Lotte Sandbu, som är min andra producent på Barbosa Film, och som var med på plats i Filippinerna. Lotte och Bianca (Balbuena-Liew) förstod min vision på djupet och då kunde vi ha givande samtal om vad vi upplevde vid monitorn, det gillade jag.
Kan du berätta något om arbetsprocessen – vad har varit roligast, och vilka var utmaningarna?
– Förproduktionstiden efter vi fick produktionsstöd från Norska filminstutet var lång och det som blev mest utmanande var att hålla sig trogen sin egen vision och intuition under den tiden, då kritisk manusfeedback kom in. Det jag är extra glad över är att jag tog en ”sit-down” med mig själv och klargjorde att jag inte kan spela in något som någon annan gillar, men som jag inte helt tror på. Det att jag bestämde mig för att vara trogen min intuition, hjälpte mig att sortera bort feedback jag inte kunde använda och på inspelningen kände jag mig riktigt glad över att jag faktiskt bara skulle spela in scener som jag stod för.
Sen vill jag lyfta fram mina samklippare – Brwa Vahabpour och Margrete Vinnem. Vi tänkte att ”vi byggde filmen tillsammans” och hela processen blev därför lekfull. De hade så otroligt bra idéer.
Filmfotografen Torbjørn Sundal Holen och den filippinske produktionsdesignern Ana Lou Sanchez var också en fröjd att jobba med, de förstod filmen direkt och de bidrog verkligen med sin idérikedom. Jag tycker det är bra att involvera andra som är konstnärligt starka på ett vis som är olikt ditt eget, för då djupnar filmen i samarbete. Den enda förutsättningen är att alla förstår grundvisionen.
Filmen behandlar identitet, fördomar och utanförskap. Skulle du säga att det är teman som är återkommande i ditt filmskapande?
– Som sverigefinsk så har jag alltid befunnit mig i ett slags ”mellanförskap”, jag känner mig inte helt finsk, inte helt svensk. Jag kunde heller inte snacka korrekt, bra svenska som barn (eftersom jag lärde mig finska som ett första språk), vilket medförde utanförskap och osäkerhet. Det emotionella använder jag nu och det medför att jag kan relatera till olika människors ensamhet, utanförskap och jag kan också relatera till hur det känns när folk har fördomar om dig. Det är nog därför som dessa teman återkommer.
Har du några förebilder som inspirerat dig, form- eller innehållsmässigt, i ditt filmskapande?
– När jag var tonåring så snackades det inte mycket om film i min hemstad och jag blev, utan att veta vem han var, nyfiken på filmer ”till en Ingmar Bergman” som fanns på en hylla på biblioteket i Borås. Dessa filmer började jag se och blev helt fångad, jag såg allt som fanns på bibblan. Så Bergman och Jean-Luc Godard; som jag började se filmer av som student på Fridhems Folkhögskola, blev mina första inspirationer i filmskapandet. På senare år så har jag upptäckt alla kvinnor i film och närmast fått leta upp dem själv, för under alla filmstudier, så har de kvinnliga stora filmskaparna knappt nämnts. De nämndes inte ens på bachelorutbildningen i filmregi, som jag gick på Den Norske Filmskolen. Så nu på senare tid så har jag mest inspirerats av stil och ton hos Lynne Ramsay, Claire Denis, Jane Campion, Andrea Arnold och Agnés Varda.
Efter Cannes har Pyykkö flera projekt på gång, som hon arbetar med parallellt.
– Jag fick precis veta att jag har blivit utvald till långfilmspitchen Focus Pro’ i Cannes, så jag kommer att presentera en av långfilmerna (Ebba & the Lover) jag jobbar med där. Den långfilmen har jag hos produktionsbolaget Ape&Bjørn i Norge, hos producent Verona Meier. Utöver det utvecklar jag tre andra långfilmsprojekt, två av dem i Norge och en i Sverige. Så är jag också serieskapare för en norsk, ungdomsdramaserie i sci-fi-genren (den produceras av Kristoffer Sindre Vittersø, på Nordisk Film Production).
Just nu kan jag koncentrera mycket av min tid till mina egna projekt, tack vare att jag har fått idéutvecklingsstipendium från Norska filminstitutet – Nye veier, till tre av dessa projekt och manusutveckling till ett av dem. Det känns jättekul. För jag gillar att utveckla många projekt varvat med varandra. Då överfokuserar jag inte på ett treatment/synopsis/manus och allt blir mer lustfullt och utvecklingen går fortare. Utöver detta så har jag hoppat in i olika skrivrum på dramaserier, jag har t.ex. varit episodförfattare på andra säsongen för den norska serien Heimebane/Hemmaplan, som visas på NRK och SVT.
The Manila Lover tävlar under kritikerveckan (Semaine de la Critique) i Cannes 15-23 maj 2019.