Isabel Andersson – ny filmkvinna med Nymanfilm

Det är aldrig fel att ha en eller annan filmidé i bakhuvudet, i synnerhet ifall ett filmbolag tar in en som praktikant en dag. Isabel Andersson hade en och berättade om den. Resultatet kommer på biografduk i vår.

Share

De snart bioaktuella filmerna Greta och Lena delar flera likheter: bägge är dokumentärer, debuter och producerade av B Reel Films. Men där är även (minst) en olikhet: den ene regissören – Nathan Grossman – är utbildad vid DI (numera StDH) medan den andra – Isabel Andersson – har skaffat sin kunskap den praktiska vägen med successivt växande uppgifter.

– Jag har ju funderat på ifall detta med DI är något man bör göra – ifall man vill regissera film, vilket jag väldigt gärna vill, konstaterar hon. Men har samtidigt landat i att det kanske inte är nödvändigt.

– Jag har frågat folk i branschen vad de tycker att man bör göra, och minst en har sagt ”Nej, för helvete, verkligen inte!”. För det kan ju också vara… om inte en styrka så i alla fall något annat man kan få ut ur det. Det kan finnas något bra med att inte alla regissörer har gått på DI, det kan ge olika uttryck. Jag hade ju ingen aning om hur man gjorde den här typen av film – men nu har jag lärt mig det, under tiden. Och det skulle jag gärna göra med nästa, och helt annorlunda, film med.

Från Robinson till Bergman
Isabel Andersson flyttade från Örebro till Stockholm som 20-åring och jobbade först som förskolevikarie men ville gärna något annat.

– En tjej på förskolan kände någon på ett postproduktionsbolag, Chaparall, där jag fick sommarjobb – jag satt och loggade material så att klipparna sedan skulle kunna orientera sig, bland annat på Expedition Robinson. ”Hasse sitter under en palm”, ”Hasse sitter under en annan palm, Simon går förbi” och så vidare.… När jag alltmer började förstå hur folk jobbade bakom kameran så tänkte jag att det där verkar kul och det skulle jag vilja göra. Så jag började söka lite produktionsassistentjobb, och kom in på Stjärnorna på slottet bland annat.

Ett tag tänkte hon faktiskt också på att söka in till DI.

– Jag blev sugen på att söka in på deras tv-linje, som har antagning vartannat år och det hade jag just missat. Så jag pluggade Genus A på Södertörns högskola och därefter en termin journalistik. Sedan sökte jag DI men snubblade precis på mållinjen och hamnade som första reserv. Vilket ju var roligt, men också väldigt tråkigt. Då läste jag vidare på journalistiken och blev klar med det programmet. Så sökte jag praktik på B Reel och hamnade hos Jane Magnusson, som behövde hjälp med Bergman-dokumentären hon gjorde, bland annat skulle jag kolla upp Kenne Fant, SF-chefen på 60-talet som stod Bergman nära. Och det gjorde jag tydligen så bra att jag fick vara kvar på hennes projekt, där jag jobbade med research och koordination. Jag hittade bland annat de två skattmasarna som hade huggit Bergman utanför Dramaten 1976, vilket Jane verkligen uppskattade. Dom vågade aldrig vara med men jag fick göra ett par intervjuer själv på det spåret, till exempel med en Expressen-reporter som hade grävt i grejen.

– Det var ett generöst förtroende jag fick och det blev startskottet för var jag är idag. Det blev min filmskola och det är också B Reel som producerar Lena.

Mapp och synopsis
Lena-projektet fick sin start via ingen mindre än… Nathan Grossman, Greta-regissören här ovan, som också jobbade på B Reel.

– När jag hade varit på Bergman-projektet i knappt två år så frågade Nathan mig plötsligt ifall jag hade någon egen filmidé. Och så sa jag att det är väl inget nytt eller trendigt med jag skulle vilja ta mig an Lena Nyman. Jag hade läst Annika Perssons Lena-biografi Jag vill ju bara vara fri och blivit väldigt drabbad av den, som jag tror att många blir när de lär känna henne genom den boken. Och under tiden med Bergman-jobbet tänkte jag ofta att ”Detta skulle man ju kunna göra, fast med Lena”. Det var tacksamt att gå igenom hela research- och intervjuarbetet med Bergman-filmen – och jag började kunna pussla ihop och fatta att, just det, så här gör man den här typen av film. Då och då dök ju Lena upp under Bergman-projektet och då sparade jag det i en speciell mapp. Deras vägar korsades på Dramaten, och Bergman kände ju Vilgot Sjöman, och så var hon även med i Höstsonaten. Det finns även lite brevväxling mellan dem sparad, och Bergman tipsar vid ett tillfälle om en terapeut. Och när hon gick på Dramatens elevskola var han en av deras lärare, och hon älskade verkligen hans lektioner.

– Nathan var viktig i detta. Han gick ut från DI och blev fast anställd på B Reel efter det. Han frågade mig vad jag ville göra och då sa jag Lena och berättade varför. Skriv ner det, sa han och var ganska pushig. Bara skriv rakt av så hjälper jag dig att utforma det. Så då fick jag öva på det, vilket var väldigt bra. Jag skrev och skickade till Nathan och han skrev tillbaka att det här och det där måste du trycka mera på, och allt det där som han har lärt sig på DI och som jag inte har lärt mig. Till slut hade vi en tio sidor som kändes helt OK, en bra synopsis, helt enkelt.

Sedan slumpade det sig så att jag jobbade på ett kulturprogram på SVT, med bland annat Fredrik Sahlin, som hette Dolly, och vi hade en del kontakt med K Special, vilka Nathan tyckte var perfekt att nämna detta för. Det gjorde jag och de bad mig skicka in synopsen och tyckte ganska direkt att det var jättespännande. Bra, sa Nathan, då pratar vi med en av våra egna producenter och hör ifall de är intresserade av att vara med. Vilket ju var klipskt tänkt, eftersom det gjorde det extra intressant när SVT var intresserade.

B Reel var intresserade och Cecilia Nessen tog sig an projektet som producent. Regissör: Isabel Andersson.

En samtida egen version
Isabel Anderssons egen inkörsport till Lena Nyman har varit Lovis i Ronja Rövardotter-filmen, medan exempelvis Hasseåtage-perioden till en början var lite mer dunkel.

– Där är jag helt enkelt lite för ung, och för den delen för Nyfiken-filmerna med. Men det föll sig så väldigt fint att Jane satt och jobbade med sin dokumentär Hasse & Tage – en kärlekshistoria medan jag satt med Lena och med Cecilia Nessen som producent på båda filmerna. Underbar timing. Vi letade bägge material från den eran i SVT:s arkiv samtidigt och mitt betydligt mindre projekt mådde jättegott av det.

Till en början tog hon hjälp av Annika Perssons biografi men inte länge.

– Den var en jätteviktig inspiration i början, men under de här fyra åren jag har arbetat på filmen har jag läst alla dagböcker och gått genom allt arkivmaterial om Lena som finns i hela Sverige. Och intervjuat ett antal människor som kände henne. Vi har ju inte patent på någons liv men med den tiden och den researchen så har ju Annikas förlaga bytts ut mot min egen version.

Som bland annat innehåller en hel del högläsning ur just dagböckerna. Vilket krävde att hon hittade en ”Lena” för uppgiften.

– Jag har provat med mycket bra folk: Helena af Sandeberg, Livia Millhagen, Vera Vitali, Ingela Olsson – otroligt begåvade. De gjorde Lena superbt men allteftersom kände jag att jag till detta ville arbeta med en mer okänd röst att projicera Lena på. Så mötte jag Alva Bratt. Jag träffade henne när hon var nyutexaminerad från Södra Latin via en kontakt som tyckte att vi skulle ses eftersom Alva enligt utsago ”hade varit besatt av Lena Nyman sedan hon var sex år”. Jag sökte upp henne i researchsyfte för att ta reda på varför Lena har en sådan inverkan på unga tjejer av idag. Nu är hon Lenas röst. Det kändes extra roligt att hon var helt okänd.

Alva Bratt (som sedan dess fick en huvudroll i den populära ungdomsserien Eagles) kommer även att synas i bild i Lena, i något som Isabel Andersson kallar ett ”symboliskt arv” från en av huvudpersonens mest ikoniska roller.

– Jag tyckte att man kunde testa att låta en samtida ung tjej idag gå runt på stan och fråga ifall Sverige är ett klassamhälle, precis som Lena gör i Jag är nyfiken. Och sedan se hur svaren skiljer sig från svaren som Lena fick -66. Det där experimenterade jag med ihop med Alva och vi har rusat runt i Stockholm med mikrofon. Det är jag jätteglad över att ha med.

Många olika Lenor
Ett knappt 20-tal intervjuer löper också genom filmen, mestadels med personer som kände Lena Nyman.

– Jag har Annika Persson och Klas Gustafson, som båda har skrivit böcker om henne, och Peter Cowie, en internationell filmhistorisk auktoritet på skandinavisk film under de här åren. Resten har nog alla mött Lena under livet. Marie Göranzon, Irene Lindh och Rolf Skoglund gick hon på scenskolan med, Peter Wester som plåtade Nyfiken-filmerna och Ulla Lyttkens som var med i dem. Betty Skawonius talar om teater. Kristina Lugn är med. Ett bra gäng.

Och det finns ju många faser i Lena Nymans liv, och många Lenor. Den progressiv-kontroversiella på 60-talet i 491 (1964) och Jag är nyfiken-filmerna (1967-68), stjärnskottet på Dramaten i början av 70-talet i Vildanden och Om sju flickor och sedan Hasseåtage-bruden som kom fram till Hasse Tellemar eller undrade vad Jan har i fickan, för att nämna några men inte alla exempel.

– Många har väldigt olika bilder av Lena, ofta beroende på vilken generation man tillhör, vilket är ganska roligt. Och även svårt, för att hon är så otroligt rik på dimensioner och komplex och inte bör förenklas. En jätteintelligent person och även väldigt rolig – vilket ofta går hand i hand – som längtar efter kärlek men som behöver ta plats i sitt konstnärliga yrke, olika bitar som är fascinerande. Det finns ett mörker, men fantastiskt nog finns där alltid en dråplig, underbar humor och en självdistans som gör att det inte blir för mörkt. Och det är nog det som gör att man vill vara i hennes sällskap. Man kan identifiera sig jättemycket med henne och även med en del av de livsproblem hon har, men ihop med henne blir det aldrig helt mörkt. Det går att vara i det svåra utan att det blir bedrövligt. Och det är något jag älskar med henne.

Det fanns en tydlig tanke om vad Lena inte skulle vara, eller möjligen två, som är besläktade.

– Här är ju många kärleksrelationer och alkohol och sådant. Att gotta sig i det vill jag undvika även om det ibland kan bidra till att göra en person intressant. Det är ju roligt att Lena förför jättemånga män och krossar deras hjärtan och bara går vidare, som ett barn av sitt 60-tal, den biten ska gärna ta lite plats. Sedan, jätteviktigt: hon får aldrig framstå som ett offer, för det är hon inte, ser sig inte som ett och beter sig inte som ett. Och då vore det sorgligt ifall jag gjorde henne till ett offer. Det där har varit jätteviktigt för mig. Det svåra ska gestaltas men utan att man för den sakens skull ska tycka synd om henne.

Av alla de olika Lenorna – har du några egna favoriter?
– Jag älskar Nyfiken-filmerna eftersom de är så mycket hon. Hon gjorde ju dem ihop med Vilgot, han byggde hennes rollkaraktär efter hennes dagböcker, karaktären heter ju Lena och fångar henne verkligen. Sedan är det ju en dubbel upplevelse. Det kanske var det värsta Lena gick igenom i sin karriär med alla sexscener, som folk sedan tyckte till om på ett nedslående sätt. Men hon var ju med på att göra det, hon tyckte att svenska folkets sexliv verkade jättetorftigt och ville verkligen visa hur fint det kan vara och hur verkliga kroppar kan se ut. Härliga ambitioner, direkt från henne.

Sedan tycker jag att Om sju flickor verkar vara en häftig pjäs som hon gjorde på Dramaten 1971 efter en ganska tuff personlig period. Den är regisserad av Barbro Larsson, det är bara kvinnor med och den har en väldigt dokumentär prägel. Här tar hon, som det ser ut, med sig allt sitt eget jobbiga och spelar så jäkla starkt.

Hasseåtage är jag lite delad till, dels är det inte riktigt min humor och hon uttryckte själv efter ett tag en viss frustration inför att hennes och Monica Zetterlunds roller ibland blev något endimensionella. Men jag tycker om när hon sjunger En fyrkanalig stereo i Glaset i örat och är så snygg och cool i höga platådojor och tuffa kläder och sjunger den här underbara konsumtionskritiska Hasse och Tage-låten. Hennes skivor är också jättefina, tonsatta dikter av Karin Boye, Edith Södergran, Bodil Malmsten och andra – fantastiska texter, vilket ger ett ytterligare djup.

Titel: regissör
Isabel Anderssons resa med Lena Nyman är nu vid vägs ände. Lika underbart som det är att se den färdiga filmen rätt graderad och presenterad, lika svårt är det att släppa den ifrån sig.

– Jag har separationsångest, ja. Lite fånigt kanske, men hon har blivit oerhört viktig för mig, på jättemånga plan. Har jag känt mig lite nere så har jag satt mig med hennes dagböcker och genast mått mycket bättre.

Vilket även har lett till ett bonussidoprojekt.

– Jag har ju läst dagböckerna om och om igen, inte minst för att hitta de mest kärnfulla avsnitten att ha med i voiceovern. Och då har jag fäst mig vid formatet med dagboksanteckningar av olika personligheter och bestämde mig för att försöka ge ut Lena Nymans dagböcker. Ellerströms förlag nappade på det och jag blev plötsligt redaktör på kuppen.

Och nu är Isabel Andersson även regissör, på kuppen, precis som sin DI-kollega Nathan Grossman.

– Ja, precis… Det där att titulera sig själv som regissör låter ju så tjusigt. Men nu har jag ju regisserat en film och vill göra fler. Och nyligen blev jag inbjuden till en panel i Filmhuset för att prata om att vara filmregissör i corona-tider. Och då står jag plötsligt där ihop med Henrik Schyffert och Mårten Klingberg och ska prata om att vara regissör. Det är ju bara att säga en sak: hur fan gick det här till?! Väldigt roligt.

 

Lena får (lätt framflyttad) premiär i mars. Bokantologin Lena Nyman: Dagböcker och brev 1962 – 1974 kom ut i slutet av september till mycket gott mottagande.

  • Author Jan Lumholdt

Search in:
Professional Directory or Articles