Kläders tysta språk

Kvinnorna Bakom Bergman: – Det handlar om livet – och din värme i kläderna. Hur kläderna känns, hur man gömmer sig, eller kanske klär ut sig för att bli någon annan, det vet jag och jag tror att det blivit min styrka som kostymare, berättar kostymören Inger Pehrsson i nyutkomna Bergman på modet av Anna Bergman & Nils Harning, i samband med Hallwylska museets utställning under Bergman-året 2018.

Share

– Det är inte undra på att Ingmar kallade mig för norra Europas sundaste neurotiker! Jag vet vad det vill säga att vara deprimerad och hur man klär sig då. Det handlar om livet – och din värme i kläderna. Hur kläderna känns, hur man gömmer sig, eller kanske klär ut sig för att bli någon annan, det vet jag och jag tror att det blivit min styrka som kostymare. Jag vet för all del hur det känns att vara lycklig också, för mitt jobb gör mig väldigt lycklig!

Att göra moderna kläder och skildra sin egen samtid i kostymerna är en utmaning som Inger Pehrsson bemästrade, kostymör till flera av Bergmans senare filmer med just nutida dräkter – Höstsonaten, Scener ur ett äktenskap och Saraband bland dem. Hennes styrka var att hitta rätt detaljer i moderna (nutida) kläder och att plocka fram aktuella signaler, vilket inte var det enklaste. Det är svårt att se och återge sin samtid, många anser sig veta hur dagens mode ska tolkas eftersom det är något vi är en del av. Just därför kan det också vara mer komplicerat att skildra sin egen tid än att skapa en historisk illusion. Historiska dräkter ger utrymme till större frihet för kostymörens egna tolkningar, vilket ofta syns i exempelvis Magós dräktpastischer. Publiken är mer tolerant och öppen för konstnärlig frihet och skådespelarna lämnar sig mer lättvindigt i kostymskaparens händer, eftersom de sällan är insatta i dräkthistoriens subtiliteter. Arbetet med mer nutida kostymer kan därför uppfattas som otacksamt, dräkterna ska sällan vara iögonfallande utan integreras med helheten. Ett utmärkt exempel på en kostym som är både tidlös som samtidsenlig är den ensemble med byxor, väst och skjortblus i svart och vitt som Ingrid Thulins rollkaraktär bär i Smultronstället – den skulle kunna bäras även idag.

Plockerskan
Inger Pehrsson berättar: – Vårt samarbete började med Scener ut ett äktenskap, den första såpopera som överhuvudtaget gjorts i Sverige. Det sägs att tv-serien var inspirationen till Dallas. Med Ingmar inleddes varje produktion med några väl valda ord kring karaktärerna, för att ange riktningen. ”Jag gör inga skisser. Du får se på provfilmningarna!”, var det första jag sa till honom. ”Det gör inget”, svarade Bergman. Arbetsmetoden passade för denna lågbudgetproduktion. Inga kontrakt skrevs utan [istället skulle] alla få provision om filmen sålde; den visade sig bli en succé och fortfarande tickar pengar in. Sedan dess har aldrig några skisser förekommit oss emellan, åtta filmer har det blivit. Bergman har alltid fått se provfilmningar på det som hans skådespelare ska ha på sig.

– Mago kallade mig “plockerskan” eftersom jag aldrig göra några skisser. För honom fanns det två sorters kostymörer: kostymtecknaren som tecknar ner varje plagg med en tydlig bild av helhetskaraktären och alla små detaljer väl synliga. ”Sedan fanns det plockaren som håller på och plockar ihop kläder”, som han uttryckte det, de tyckte han inte om. Istället för [att göra] skisser plockar jag ihop fotografier och bilder där någon detalj i färg, form eller tillskärning ger indikation om den stämning som ska uppnås. Viktigast är formen och att skådespelarna känner sig bekväma. Jag har aldrig gett mig ut för att kunna teckna och har istället byggt upp en annan arbetsmetod. Eftersom jag arbetade uteslutande med samtidsenliga kostymer i Bergmanfilmerna har mycket kunnat inhandlas i befintliga klädbutiker och secondhandaffärer, och en del har plockats ur olika kostymlager. I kombination med färdiga plagg har vissa [andra] givetvis sytts upp. Det är fruktbart att blanda gammalt och nytt, det ger liv. Jag har blivit en mästare på att plocka: under årens lopp har jag samlat på mig ett eget kostymförråd, vilket har gjort att många kläder återanvänds. Mest använd är nog den älskade skinnjackan som är med i flera av Bergmans filmer. Den fick jag även användning av till Erland Josephson när jag gjorde kostymerna till Tarkovskijs film Offret.

När Ingmar Bergman jobbade med Inger Pehrsson var det sällan frågan om några helt färgsatta scener. Beige och vitt är hennes favoritfärger. ”Med Bergman är färgskalan ofta nedtonad men om något ska understrykas använder han ofta rött”, betonar hon. I Höstsonaten var det röda subtilt närvarande, av specifika orsaker. Större delen av Ingrid Bergmans garderob är annars kamelfärgad, sobert och elegant, ”som det anstår en världsvan dam”. Men själv tyckte hon att de röda accenterna tog ut varandra: ”Ska jag verkligen ha en röd morgonrock när jag har röd klänning?”

Valet av de röda accenterna, det vill säga kläderna, var viktiga markeringar i två av filmens nyckelscener som handlar om direkta konfrontationer mellan den dominanta modern och den undergivna dottern: modern bär en lysande röd festklänning till middagen som sedan avslutas med att dottern sitter och spelar vid flygeln, och ännu en gång utstår förödmjukande kritik; samt i scenen med det slutgiltiga nattliga samtalet mellan mor och dotter där modern även bär en röd morgonrock. Här signalerar kläderna att modern är den maktutövande. Ingrid Bergmans observation är inte ovidkommande: det är i det nattliga samtalet som maktkampen rubbas. När modern återerövrar den egna balansen bär hon återigen beige kläder. Det känslomässigt fiktiva spelet mellan moderns överlägsenhet och normala tillstånd skildras alltså via färgerna. Ett lite ovanligare sätt att utnyttja det som kallas kläders tysta språk.

Ödets försyn
– Det var inte alls meningen att jag skulle jobba med kostym. Slumpen och livets allvar förde mig till detta livsvärv. Kanske ödets försyn till och med. Som ung flicka hade jag mycket energi. Min mamma tyckte det var lämpligt att jag fick utlopp för min energi på något sätt. Ett passande extrajobb för en söt, lång flicka på 1950-talet var att bli mannekäng. Det tyckte säkert mamma, jag var mer tveksam när jag på darrande kalvben äntrade podiet hos modehuset Leja i Stockholm. Gud, så tråkigt det var! Jag kunde inte koncentrera mig och vinka till mamma fick man ju inte heller göra, men det gjorde jag ändå. Trots tristessen blev jag populär. Madame Brandt, som var chef på Leja-Magasinet, anställde mig till slut som privatmannekäng, det vill säga man skulle visa upp sig i olika modeutstyrslar för en utvald skara lite viktigare damer. Jag ville först säga nej, men de 80 kronorna i månaden var svåra att motstå.

– Tiden hos Leja blev dock ganska kort eftersom jag hade hunnit bli kär. När jag tackade nej till S:t Eriks-mässan i Spanien under förevändningen att jag ville stanna hos min kärlek i Sverige, blev Madame Brandt irriterad. ”Fröken är allt bra konstig som låter sig bli så paralyserad av en karl!”, var det sista hon sade till mig – och vips var min mannekängkarriär över.

– Livet med make och villa pågick i ett par år, trevligt men ostimulerande. Jag visste helt enkelt inte vad jag skulle göra med all min fritid. För att hitta något att fördriva tiden med började jag inreda vår nya villa. Det var spännande och det gick bra, jag blev omtalad i vår vänskapskrets för min goda smak. Men så plötsligt, vid 25 års ålder drabbades jag av en mycket djup, svår depression. All energi försvann. Vårt omtalade hem blev omskrivet, flertalet hemma-hos-reportage gjordes och som före detta modell skulle jag givetvis, deprimerad eller ej, vara med på bilderna.

– En av journalisterna som besökte villan föreslog att jag skulle prova på att jobba i en affär: ”Du som är så duktig borde söka upp min väninna som har konsthantverksaffären på Nybrogatan.” Sagt och gjort, och jag inledde en ny karriär, medan jag sakta började må lite bättre. Jag skulle säkert kunnat stanna kvar i affären om det inte vore för att min väninna Kerstin Lokrantz, som var både kostym- och modetecknare, behövde hjälp på en filminspelning. Inte hjälp med något konstnärligt, nej mer praktiskt – hämta och lämna saker med bil. Jag älskar faktiskt att fixa och dona, jag är ju lite rivig av mig. En rolig tid började. Med en fot inne växte uppdragen och vid nästa film fick jag ta mig an herrkläderna medan Kerstin ägnade sig åt damerna. Filmen därefter blev Svenska Ords legendariska Att angöra en brygga. Året var 1965, Hasse och Tage stod för manus och regi och jag anförtroddes att göra samtliga kostymer. Så gick det till när jag blev etablerad som kostymare inom filmbranschen!

– År 1973 inledde jag mitt långa samarbete med Ingmar Bergman. Vi blev väldigt goda vänner, kanske främst för att jag inte alls var rädd för honom. Jag kom att utveckla mitt eget sätt att jobba på och insåg att det inte handlade om utseenden, det handlar om den inre känslan och ett visuellt berättande. Jag har förstått, på senare tid, att många reagerade på ett brunrandigt Marimekko-nattlinne som Liv Ullmann har på sig i Scener ur ett äktenskap. Det talas om att det är en väldigt stark eller bra kostym. Jag tänkte inte på det så mycket, det kom sig naturligt eftersom jag kunde förstå rollen hon spelade. Men visst är det roligt om något så enkelt landar rätt!

– Det kan gå till på olika vis när en kostym kommer till. Jag åkte omkring i min bil och tittade på himlen när jag ville få tag på den absolut rätta nyansen av himmelsblått till en pyjamas som skulle vara med i Höstsonaten. Ingmar ville att Liv Ullmanns pyjamas skulle se ut som moln som rörde sig över en himmel. Sedan färgades tusen små bitar i olika nyanser av gråblått och himmelsblått, som moln ser ut! Till slut hittade vi rätt färgnyans och pyjamasen syddes upp.

Liv Ullmann har Inger Pehrsson som sin personliga kostymskaparfavorit: ”Inger är Sveriges bästa kostymskapare. Hon är grundlig och inkännande. Jag litar fullständigt på henne! Nattlinnet hon lät mig bära i Scener ur ett äktenskap har jag fortfarande kvar och använder än i denna dag.” (ur brevkonversation med författarna, 2011)

Ur Bergman på modet  – Om kläderna i Ingmar Bergmans filmer, texter av Anna Bergman (scenograf och kostymtecknare) & Nils Harning (kostymtecknare och curator), redaktör Lotta Lewenhaupt (författare och modejournalist). Utställningen på Hallwylska pågår till 18/3 2018.

Filmer av Ingmar Bergman (som regissör, manusförfattare, producent) som Inger Pehrsson arbetat på:
Saraband (2003)
Trolösa (2000)
Enskilda samtal (1996)
De två saliga (1986)
Efter repetitionen (1984)
Min älskade (1979)
Höstsonaten (1978)
Scener ur ett äktenskap (1973)

 

40 x Bergman på Cinemateket 2018

  • Author Anna Bergman & Nils Harning

Search in: database or articles