Arbetet för jämställdhet i film fyller 40!

Ingela Romare, en av grundarna till Svenska Kvinnors Filmförbund, berättar här om pionjärandan, om den manliga dramaturgin och den kvinnliga blicken. Idag har hon gjort det kvinnliga berättarperspektivet till sitt forskningsämne i filmisk gestaltning.

Share

Det var den 25 april 1976, det vill säga i drygt 40 år sedan som SKFF, Svenska Kvinnors Filmförbund bildades. Anna-Lena Wibom hade kommit hem från Italien, där Film Women International hade bildats. Nu tog hon initiativet till ett svenskt kvinnofilmförbund. Bio Victor på Filmhuset i Stockholm fylldes av entusiastiska kvinnor.
Det blev en livlig diskussion.

Hur skulle förbundet se ut? Vilken inriktning skulle det ha? Vad var viktigast att arbeta med?
Först och främst var det viktigt att förbundet skulle vara öppet för alla kvinnor som på ett eller annat sätt arbetade med film.
Jag själv kom att sitta i styrelsen och under några år i början av 1980-talet var jag förbundets ordförande.

Vi ägnade en hel del av vår energi åt en inre verksamhet. Vi behövde lära känna varandra och dela våra erfarenheter. Vi behövde få uppleva att de hinder och svårigheter vi stötte på i vårt arbete ofta delades av andra kvinnor. På så sätt kunde vi stärka varandra i den gemensamma kampen för en förändring.
Vi diskuterade, vi såg film tillsammans, vi hade roligt!

Vi ägnade oss också åt yttre verksamhet. Vi påtalade diskriminerande kvinnobilder och ensidig filmkritik. Vi krävde att kvinnor blev representerade i filmstyrelser och fonder. Vi krävde att utbildningsplatserna på Dramatiska Institutet blev jämnare fördelade mellan kvinnor och män. Vi ordnade kvinnofilmfestivaler och seminarier. Vi visade vad vi kunde och vad vi hade gjort.

Det var år av kreativitet, kraft och glädje!

Den anglosaxiska dramaturgin och min forskning kring ett kvinnligt filmspråk.

 I början av 70-talet lanserades i Sverige den så kallade anglosaxiska dramaturgin. Den rönte en stor framgång. Den introducerades först för en mindre grupp filmare för att senare komma att föras ut till Sveriges Television, Journalisthögskolan och övriga institutioner som arbetade med den massmediala bilden.

Denna modell kom mycket snart att betraktas och läras ut som det enda sättet att göra en film, ett reportage eller en artikel på – alltså inneha oerhörda monopolanspråk när det gällde den massmediala förmedlingen.

Kortfattat skulle modellen kunna beskriva så här: Vi har en huvudkonflikt. Denna huvudkonflikt är utgångspunkten för handlingen. Konflikten anslås i ett första anslag, den presenteras och fördjupas för att sedan trappas upp till klimax, där den löses och sedan tonas ut. Handlingen drivs framåt i en logisk kedja av händelser och i en linjärt progressiv tid. Åskådaren binds i en spänning utifrån frågan: ”Hur skall det gå, hur skall det gå?” Allt som inte omedelbart och logiskt tillhör huvudkonflikten och framåtrörelsen tas bort. Allt som kan bygga upp spänningen kring konflikten läggs till.

Motståndet mot denna dramaturgimodell formulerades först inom SKFF.
Det började med en känsla. Vi kvinnliga filmare kände oss mer och mer instängda och inpressade. Det var som om någonting inte fick plats – inte rum – inte tid – i denna modell där allting skulle bli bättre och snabbare och framför allt mer och mer effektivt.

Vi inbjöd då en dansk författare och dramaturg, Ulla Ryum, att hålla ett seminarium under titeln ”Finns det en kvinnlig dramaturgi?” Det väckte en enorm uppmärksamhet.
Det blev tre överbokade seminarier.
Och vad var det hon sa?

Hon sa att i det ögonblick som vi ville göra någonting annat än att berätta ”en historia” på ett effektivt sätt med konfliktupptrappning, konfliktförlösning och konklusion så måste vi se upp! Vi måste finna en annan rörelse!
Ulla gav oss en annan rörelsebild än den som förmedlas genom dramaturgimodellens triangel. Hon ritade upp en spiral med en rörelse inifrån och ut och utifrån och in – mot en kärnpunkt.
Detta menade Ulla var ett mera kvinnligt sätt att förhålla sig till det man ville berätta.

I stället för att binda publikens spänning kring frågan: ”Hur skall det gå? Hur skall det gå…?”, vilket innebär en rörelse framåt, skulle man kunna påkalla publikens intresse kring frågan: ”Hur är det – egentligen?”, vilket innebär en rörelse inåt, mot en delad iakttagelse.

Seminariet med Ulla var både frigörande och omruskande för oss alla. Hon formulerade i klartext något som vi bara vagt hade känt eller tänkt.

Själv arbetade jag då med redigeringen av min film Mod att leva. Det var en film om en ung kvinnas sista fem månader i livet och våra möten under den tiden. Jag hade alldeles kört fast. Nu insåg jag att detta till en del berodde på att jag hade försökt pressa in filmen i den anglosaxiska dramaturgimodellens form.

Det var en befrielse att se det så. Sekvenser som inte tidigare fått plats kunde nu läggas in, annat kunde lyftas ut. Början och slutet fick en ny utformning. Filmen öppnade sig – till min stora glädje.

Här började min undran och min undersökning.
Var nu detta en kvinnlig form?
Genom åren har jag hållit ett stort antal föreläsningar kring detta.
Finns det ett kvinnligt sätt att se och värdera?
Finns det något man skulle kunna kalla en kvinnlig blick?

I dag, 40 år efter SKFF:s bildande, undersöker jag detta i mitt doktorsarbete inom filmisk gestaltning. Det är både utmanande och spännande!

Jag bevistade nyligen invigningen av IFEMA, Den internationella kvinnofilmfestivalen i Malmö. Hilde Selander och hennes medarbetare har under tio år förvaltat arvet efter SKFF och gjort en enastående insats för att lyfta fram kvinnliga filmare världen över.
Så glädjande! Låt oss icke förtröttas!

 

  • Author Ingela Romare

Search in: database or articles