Krig mot alfahannarna

Vi var nog många som inte riktigt visste vad vi skulle tro om affischen till Lisa Langseths genombrottsfilm ”Till det som är vackert”. Den högspända titeln. Den äldre mannen/dirigenten med handen på den mycket unga och mycket vackra kvinnan. Lidelsen i hennes blick, riktad rakt mot publiken. Var det en fransk åttiotalsfilm man skulle få se?

Share

Eller var Lisa Langseth en ny Kay Pollak? Det visade sig förstås att det var just alla de klichéerna som var filmens tema. Att filmen om något var ett grymt svar på Pollaks ”Såsom i himlen”. Att den unga kvinnans väg från trashförorten till konserthuset och ”det som är vackert” slungar henne rakt in i ett nytt slaveri.

Också i filmen ”Hotell” spelar Alicia Vikander en kvinna som håller på att förlora sin identitet, men snarare därför att hon rasar ner för samhällsstegen än för att hon klättrar upp. Hon får ett förlossningsskadat barn och vet inte längre vem hon är eller hur hon ska hantera verkligheten.

-Det är väldigt viktigt med identitet idag, säger Lisa Langseth. Att du kan bära din identitet och vara tydlig med den. Så om du befinner dig någonstans där du inte riktigt har koll på vem du är så kan det bli ganska jobbigt. Människor förväntar sig en tydlig persona.

-Men det fick absolut inte bli en film om vackra kvinnor i vackra lägenheter som mår dåligt.

Erika väljer den radikala lösningen att rymma tillsammans med några trasiga själar från en samtalsgrupp, betala för deras hotellvistelse på olika flotta hotell och bedriva terapi efter eget huvud.

Hur fick du idén till ”Hotell”?

-Jag gick igenom en personlig kris och började fråga mig själv om svaret på mina frågor fanns i min barndom eller om det mer handlade om ett gammalt beteende som behövde ändras. Jag blev intresserad av det där: ska man röra sig bakåt eller framåt när man befinner sig i kris?

Är du Erika, på flykt från kärnfamiljen?

-Jag är alla fem personerna i filmen. Det var fantastiskt att få skriva ur sig allt det där. Det var bara att slänga in all skit i de där fem karaktärerna. Både att skriva och att spela in var otroligt lustfyllt. De var så intelligenta skådespelare allihopa, som verkligen kunde diskutera filmen som helhet och inte bara sina egna karaktärer. Efter ett tag var de så inne i sina roller så att vi bara hade kunnat köra på. Vi ville inte skiljas åt.

Precis som i filmen då, när rollfigurerna inte pallar att gå tillbaka till sina liv och identiteter, som när det är utcheckningsdags istället packar sig iväg till nästa hotell.

-Flera av karaktärerna uttrycker att de vill ta ledigt från sig själva. Testa att vara någon annan. Tror du det är möjligt?

-Det finns en enorm frihet i det superkognitiva tänkandet; att man kan förändras bara genom att förändra sitt beteende. Samtidigt har man ju sin historia och kan inte hoppa över den. Det är en balansgång som man får kryssa fram i.

Balansgång verkar vara ledmotivet i Langseths arbete och liv. Hon gör det inte enkelt för sig. I synnerhet inte som hon lever i ett land där vi alltid vill ha klara besked på i vilket fack något eller någon ska placeras. Hon tog sig friheten att gå från dramatiker till regissör och sen till filmregissör.  Hon vägrar dela upp filmer i ”smala” och ”breda”. Hon är en självklar feminist men tillåter sig att hämta sin inspiration från Stora Manliga Genier som Michael Haneke och Lars von Trier. Hon har krigat aktivt mot teaterns alfahannar samtidigt som den första som öppnade ögonen för teaterns möjligheter var alfahannen Stig Larsson.

-Jag såg hans uppsättning av ”VD” på tv med mamma och pappa när jag var tolv. Den påverkade mig jättemycket. Jag bara: ”va?” Får vuxna människor bara hitta på det här! Jag bara älskade den! Att man bara fick säga så där i tv!

-Konsten har gett mig allt. I konsten kommer ingen åt mig. Samtidigt så har det ju funnits jättedåliga strukturer. Herregud, jag kommer ihåg första gången jag skulle regissera på Dramaten. Det fanns vissa saker som män fick säga som kvinnor bara skulle huka under…. Så var det ju. Men det har hänt jättemycket sen dess.

-Var det ett stort steg att gå från teater till film? Det är relativt ovanligt numer.

Ja, och det är väldigt svenskt att det är så ovanligt. Jag har haft mycket kontakt med Frankrike eftersom två av mina pjäser har spelats där. Där är det helt naturligt att man går mellan scenen och filmen. I Sverige är det nästan helt olika sorters människor.

-En sak man ser är att du får mer ut av skådespelare än många kolleger. Har det med teaterarbetet att göra? Du verkar inte gömma dig bakom monitorn direkt…?

-Simon (Pramsten, som fotograferat alla Langseths filmer) och jag har pratat mycket om det där. Skådespeleriet går alltid före. Jag släpper mycket hellre igenom ett bra skådespeleri och ett taffligt ljus än en perfekt ljus och ett dåligt skådespeleri. Det har varit vår policy hela tiden. Det är där berättelsen sitter.  Sen är ”Hotell” mycket mer genomarbetad formmässigt än ”Till det som är vackert”. Jag har kommit mycket längre med kostym, färger, ljus. Jag börjar förstå vidden av möjligheter med film.

När hon talar om filmen är det alltid en lång lovsång till samarbetet, gemenskapen, samförståndet. Med tanke på hennes berättelser från Dramaten blir jag lite fundersam. Känner sig kvinnor tvungna att skapa ett ”fint” arbetsklimat? Får de såra och skrämma skiten ur folk, använda den ofta praktiserade ”nedbrytningstekniken” för att få medarbetarna att prestera något de själva inte visste att de hade inom sig?

-Är det inte lite synd (försöker jag försiktigt)  att man helt ska stuva undan föreställningen om det hänsynslösa konstnärsgeniet just när det är kvinnornas tur att axla rollen? 

-Absolut! Och det där börjar ju komma nu. Att kvinnliga konstnärer hyllas även för sina egenheter. Hilma af Klint, till exempel. Men att massa obegåvade män fick sabla ner en massa begåvade kvinnor — det var bara skit, skit, skit!

Jag märker att Langseth är trött på ämnet. Det hör förra filmen till och hon fick diskutera det till leda då. Jag skulle vilja styra samtalet bort från männen och tala mer om det kvinnliga konstnärstemperamentet, men jag biter igen om frågan. Svaret kommer senare, när vi pratar om den fenomenala Mira Eklund, som i ”Hotell” gör ett hudlöst porträtt av en mobbad kvinna med enorm inre styrka. Langseth berättar att de hade stora problem med att hitta någon som kunde spela rollen naket och ärligt utan att bli ett offer.

-Mira är konstnär och musiker. Vi fick böna och be för att få ha med henne över huvud taget. Hon är så bra! Att hon är musiker ger någon form av lätthet. Traditionellt skolade skådisar kan ibland fastna i ”varför känner jag så här?” och tappa nuet och närvaron. Mira har så mycket integritet. Hon är en intakt människa. Väldigt speciell men inte i något slags underläge utan i något slags eget läge.

Langseth söker det ”egna läget” i allt hon gör. Hon påstår inte. Hon undersöker. Hon dömer inte. Hon visar. Hon utstrålar integritet, närvaro och en förmåga att kliva ur sig själv och se helheten. Hon förväntar sig detsamma av sina medarbetare.  Det finns nog inte mycket plats för härskartekniker i det projektet.

Se Hotell via Vodeville

Se Till det som är vackert via Vodeville

Tidigare publicerad i Swedish Film #2 2013

  • Author Kerstin Gezelius

Search in: database or articles