Kristina Humle: "Hon hade ett så sensuellt sätt att skildra människor."

FÖRE-BILDEN. Kristina Humle berättar om hur Agneta Fagerström-Olssons tidiga filmer påverkat henne, om film hon inte fick se under sina studieår – och om modet att förändra synen på vad som är intressant att göra film om.

Share

Har du någon förebild bland kvinnor inom svensk film?

En inspiratör för min del, som verkligen var det när jag också lärde mig film från början, det var och är, Agneta Fagerström-Olsson. Det började med Seppan som jag tyckte var helt fantastisk, som jag minns att vi såg på duk när jag gick på DI (Dramatiska Institutet). Så den brakade rakt in, jag tyckte hon hade ett så sensuellt sätt att skildra människor, trots att det var arbetarklass. Det fanns en sådan ömsint blick, tyckte jag, som var väldigt rytmisk och poetisk, som stämde med vad jag sökte efter. Men jag hade mest sett det hos män tidigare, hos manliga regissörer, då det var i stort sett det vi såg, bara. Så det var ju inte så himla mystiskt.

Men sen såg jag Hjälten. Som gick upp rätt stort, men som inte fick inte en sån stor uppmärksamhet, men som jag tyckte var en fantastisk film! Där en ung kvinna, från puberteten till lite vuxnare kvinna, skildrades på ett sätt som jag knappt hade sett förut. Där hennes inre envetet skildrades på något sätt, det fick ta tid, det fick ta plats. En dotter-far relation dessutom, som jag kände att jag inte hade sett på det viset. Bara att påstå att det var intressant med en ung kvinna, det kändes nytt, och lite skrämmande.

Agneta har betytt jättemycket för mig. Och att hon är bildintresserad, har ett sånt poetiskt men ganska bombastiskt uttryck i sina tidiga filmer. Tycker nog att hon övergav det så småningom, men i de här två filmerna som jag nämnt så har hon definitivt det. Det har jag blivit väldigt berörd av och haft med mig, när jag själv gjort film.

Att du under utbildningen inte kom i kontakt med några kvinnliga filmare, hade det att göra med att det fanns en ensidighet i utbildningen eller att det bara inte fanns tillräckligt många kvinnliga filmskapare?

En kombination av de två skulle jag säga, att de få som fanns, kan jag tycka såhär i efterhand, är rätt märkligt att man inte från skolans sida, verkligen plockade fram och satte ljus på. Vi hade ju Suzanne Osten som var professor då, så hon fanns ju på plats och vi såg hennes filmer. Men det hade ju inte gjort nånting att plocka fram även andra kvinnor, att man verkligen hade fått känna på om man tyckte att det fanns ett perspektiv där, som kanske skilde sig på nått sätt.

Mai Zetterling, till exempel, missade jag helt. Det är först efter skolan som jag har tittat på hennes filmer. Men det kanske var lite för tidigt, alltså nu är ju medvetenheten, förhoppningsvis, större kring att det faktiskt är viktigt vad man får med sig och vad man skildrar, också kvinnors berättelser måste finnas med. Det finns en starkare medvetenhet, om inte annat från studenternas sida, i takt med att generationerna blir mer medvetna så tror jag att också det speglar sig. Men jag tror inte att det är tillräckligt ändå.
När jag gick på skolan så fick  vi sällan se de förhållandevis få mästerverk som är gjorda av kvinnor. Det var efter att jag gick ut skolan som jag såg Nattportieren (1974) av Liliana Cavani, som ju är en av filmhistoriens mest intressanta filmer, det är inte något snack om det, det är inte en åsikt, utan så är detju! Jätteintressant, och skildrar också en destruktiv sexualitet med ett mod som jag tänker otvetydigt inte kan ha gjorts av någon annan än en kvinna, och hon vågar gå så långt i skildringen av det sexuella spelet. Och den är dessutom väldigt välspelad och intressant i sitt foto. Så att den är jag ju arg i efterhand, att jag missade, när det nu fanns ett mästerverk gjort av en kvinna på den tiden.

Spelar man på samma villkor? Är det lättare idag att få syn på kvinnorna i filmen, i filmhistorien?

Ja, alltså, det är ju frågan. De är ju något fler idag än då, så det är klart att det är lättare att få syn på dem. Men det är fortfarande inte kvinnorna som dominerar. Jag läste senast idag att det är fyra procent av alla filmer i Hollywood, de senaste tio åren, som är regisserade av kvinnor! Och då är det ju klart att de inte är så tongivande, det är ju svårt att få till det.

Sen är det ju allt detta med budget. De fyra procent som görs, kanske inte precis är dom som har största budgetarna. Jag såg Suffragetterna häromdagen, intressant dels att den är regisserad av en kvinna men också för  att den hade fått en så stor ekonomisk yta att röra sig på, att det inte var ett litet kammarspel. Det är man inte så van vid.

På så sätt behöver ju kvinnans historia, kvinnans perspektiv, ta plats. Och inte bara då i form av regissörer och filmskapare. Det viktigaste är ju ändå att också kvinnor som är regissörer vågar tro på att det som man håller i sin hand, som den egna erfarenheten eller sånt som av hävd kanske tidigare inte har ansetts särskilt intressant, faktiskt är det. För man måste ju kliva fram själv och ha modet att påstå att det kanske är intressant att göra en film om hur det är att bli mamma till exempel. Jag har inte sett särskilt många sådana filmer, om man ska tänka cineastiskt, vet jag antagligen mer om hur det känns att springa runt i New York och riskera att få en kula i bröstet, än att föda ett barn. (Därmed förstås inte sagt att filmer av kvinnor blir filmer om hur det är att föda barn!)Skildringarna är ju otroligt baserade på våld och någon sorts aggressionsakt, och det känns ju inte som att det är vad kvinnor i första hand vill ta tag i, när man vill berätta nånting. Så där finns det mycket att göra.

 

  • Author Nordic Women in Film

Search in: database or articles