”Kvoteringen måste ske i huvudet!”

Eliza Jones på produktionsbolaget Grand Slam förenar sitt intresse för maktstrukturer med en blick för nya uttryckssätt. Här berättar hon om projekt i alla genrer och om samarbetet med Julia Thelin i Filminstitutets satsning NEON.  

Share

Eliza Jones landar på kaféet där vi stämt möte, iklädd en senapsgul flygarjacka, och för ett ögonblick tänker jag på Tom Hardy i Dunkirk. Hon ser definitivt ut som om hon skulle kunna landa sitt flygplan utan fungerande motorer. Eliza Jones, filmproducent född 1989, gick producentutbildningen på Stockholms dramatiska högskola 2012-2015 och startade sedan filmbolaget Grand Slam med Markus Waltå som hon träffat på skolan. Sedan rivstartade producentkarriären med uppmärksammade och prisbelönta kortfilmer som Ninja Thybergs Catwalk (2015), Ahmed Abdullahis Francis (2016), och Julia Thelins Push it (2017) – som deltog i kortfilmstävlan i Cannes under samma guldglänsande år som Ruben Östlunds The Square vann Guldpalmen.

När vi ses pågår Stockholms internationella filmfestival – och festivalen visar Push it. Under veckan har Grand Slam blivit utvalt till ett av de filmbolag som ska ingå i NEON, Svenska Filminstitutets nya satsning på filmproduktioner med fokus på ny teknik och nya uttryckssätt. I NEON-projektet kommer de att samarbeta med just Julia Thelin.

– Det är en jätterolig satsning och nu ska vi och Julia ut i ”unchartered territory”, säger Eliza Jones och ler.

Vi pratar lite om Nordic Women in Film, som Eliza Jones beskriver som en rättviseförmedling och ett användbart redskap, inte minst för en producent som hon själv.

-Jag är ju producent och den som till syvende og sidst anställer folk. Det innebär att jag måste vara medveten om de maktstrukturer som finns. Ta till exempel om vi ska leta efter en klippare och jag ska leta rätt på fem namn. Då vill jag att tre av de namnen ska vara kvinnor.

Hon är engagerad i frågor om representation och maktstrukturer och hon berättar att på skolan var de mycket upptagna av de frågorna. Men Eliza Jones har förstås också insett att det är skillnad på att tala om hur viktigt det är att anställa rättvist och jämställt i filmbranschen och hur verkligheten faktiskt ser ut.

-Det finns kvinnor till alla positioner i filmbranschen, men man måste se till att man gör det aktiva valet att hitta dem. Man kan inte bara köra på slentrianmässigt. Kvoteringen måste ske innan – i min egen tankeverksamhet, konstaterar hon.

-Det handlar om att fortsätta vara intresserad, om uthållighet, att orka. Och som producent har jag ju ett ansvar.

Jag undrar vad det är hon letar efter som filmproducent, om det är just berättelser om rättvisa, representation, makt och motstånd som hon letar efter. Det är ganska tydligt att i de filmer som Eliza Jones och Grand Slam hittills har producerat, finns återkommande en person som gör motstånd – eller försöker göra motstånd – mot en dominerande maktstruktur. I Ninja Thybergs Catwalk, till exempel, handlar det om könsroller och kvinnliga förebilder. Men vad är det egentligen flickan i filmen gör när hon tvingar sina föräldrar att köpa den där coola jackan och kepsen? Blir hon den som bär de tuffa tjejernas attribut och förvandlar dem till något annat, eller blir hon en av dem? Och hur ska man egentligen tolka slutet på Julia Thelins Push it – vem har vunnit vad i den ordlösa kamp som förs i en helt vanlig gympasal?

Eliza Jones ler förtjust och säger att det är just vad kortfilmsgenren handlar om:

– När en kortfilm tar slut vill man gärna att publiken ska tänka vidare, att inte alla svar är givna. Och det är mycket roligare, när man tar den där ölen efter filmen, om man har motstridiga tankar om filmen, att man tolkar olika. Ja, vad händer egentligen i slutet av Push it? Själv tycker jag det blev väldigt roligt när killarna dansar den där dåliga dansen!

Push it fick mig att tänka på en animerad kortfilm av Eva Lindström som heter Lutning. Den handlar om en flicka som hoppar rep i lugn och ro och så kommer det en kille som tycker att de ska tävla om vem som kan luta sig längst bakåt. Han börjar, och lutar sig bakåt med mycket möda och besvär. Till slut faller han ihop på marken. ”Du vann!” säger flickan och fortsätter att hoppa rep. Jag frågar Eliza om hon sett filmen. Det har hon inte, men jämförelsen får oss att prata om idéer och tematik som funnits länge, och som ständigt behöver berättas på nytt och hitta nya uttryck. Som till exempel den maktkamp som uppstår mellan flickan och pojken i gympasalen i Push it.

-Men på samma sätt som representationspolitiken är viktig, så kan man inte berätta alla historier på en gång. Och som producent tänker man ju att man har en framtid. Man tänker att man ska gör fler än en film i sitt vuxna liv. Det är viktigt att det som man jobbar med just nu känns helt rätt. Till nästa projekt kanske man ska göra något annat.

Eliza Jones bestämde sig för att det var film hon ville jobba med efter att ha jobbat som produktionsassistent hos Anna G. Magnusdóttir på Little Big Film Productions i ett och ett halvt år. Efter det sökte hon till StDh, men innan dess hade hon också hållit på med teater, läst litteraturvetenskap och företagsekonomi på universitetet.

-Jag tänkte ju att det kunde vara bra att ha om man ville bli filmproducent. Så kom jag in på StDh och träffade Markus (Waltå) och vi fann varandra, trots att vi kommer från olika håll och har helt olika bakgrund och erfarenheter. Men vi har samma värdegrund. Och så gjorde vi Francis.

Den halvtimmeslånga filmen Francis – som regisserades av Ahmed Abdullahi – är drabbande. Först ser man den där välbekanta svenska tallskogen, den som är så vacker, så trygg och välbekant på film, allt sedan Victor Sjöströms dagar. Sedan ser vi männen med sina stora packningar på ryggarna, männen som planterar nya träd. De är gästarbetare från Västafrika. Och deras arbetsvillkor här, i Sverige idag, är vidriga.

-På skolan hade vi en lärare från Brasilien som vi pitchade Francis för, och först trodde han oss inte: ”Ska ni verkligen göra en film om gästarbetare med usla villkor i Sverige. Existerar det?”.

Eliza Jones berättar hur det politiska innehållet grep henne direkt. Men hon kunde också se hur historien om gästarbetaren Francis (suveränt spelad av Suleiman Rimi) också har tidlösa, universella kvaliteteter, som historien om en människa som vill få det bättre och vad kampen på vägen dit kostar. Lite grand som Ken Loachs magnifika Jag, Daniel Blake, tänker jag, eller Wictor Ericssons långfilmsdebut Jordgubbslandet – som handlar om polska jordgubbsplockare i Blekinge.

– Vi säger: ”Det där är ett problem någon annanstans”. Eller: Det var ett problem förr i världen. Och nu bygger vi murar för att stoppa flyktingströmmarna, och det är helt orimligt. Men det finns också andra murar, sådana som är svårare att upptäcka fast vi ser dem varje dag. Som när vi ska köpa blåbärssylt. Men vem har plockat de där blåbären? Vi har sådana enorma problem med hur vi i samhället accepterar sådana orättvisor och det gör mig så jävla arg!

Hur gör du då i din roll som producent? Frågar jag. Är det du som kommer med en idé till en manusförfattare eller en filmregissör och ber dem utveckla den?

– Nej, säger Eliza Jones. Idéerna har hittills kommit från de manusförfattare och regissörer som vi har jobbat med. Det handlar snarare om att det finns en idé som man fastnar för, och en person. Jag tror mycket på det personliga uttrycket.

Hon tycker om samtalet, hon vill vara regissörens samtalspartner och bollplank. Hon är delaktig i alla delar av processen fram till den färdiga filmen:

-Jag vill vara den som regissören ringer till mitt i natten för att lösa ett problem. Jag tror mycket på dialog, inte på konsensus men på dialog och överenskommelser.

Hon ser sig själv som den som håller ut riktningen för ett projekt och ser till att riktningen hålls. Det får henne att fundera över hur svensk film är.  Och vad det är som lockat både henne och Julia Thelin till den där hela vanliga svenska gympasalen i Push it (som för övrigt ligger i Bandhagen, en förort till Stockholm):

-I svensk film handlar det så mycket om hur vi kommunicerar med ord. Men i verkligheten kommunicerar vi väldigt mycket mer med våra kroppar. Och det är något som intresserar både mig och Julia: det kroppsliga uttrycket. Fysisk gestaltning.

Eliza Jones återkommer till att hon som producent är delaktig i hela processen när en film ska bli till. Och att hon är medveten om att processer tar tid – och måste få ta tid. Samtidigt är det inte alltid man kan jobba helt fritt i processer. Hon berättar att när de gjorde Catwalk, som gjordes under tiden på StDh, jobbade de i stort sett manuskriptlöst och med ett mer dokumentärt förhållningssätt där alla studenter var delaktiga i att forma berättelsen. Till slut fanns ett enormt material till en film som så småningom blev elva minuter lång. Så skulle hon aldrig kunna arbeta nu, säger hon, det är inte så många processer där ljudläggaren kan bjudas in till att brainstorma manus fyra veckor innan.

Samma dag som vi ses har Eliza Jones varit på en work shop på Filmhuset med den norske filmregissören Joachim Trier. Det blev mycket prat om final cut och gamla maktstrukturer i filmbranschen. Final cut är ju något som en europeisk regissör förväntar sig att ha på ett filmprojekt medan det som bekant inte alls är lika självklart i USA.

Jag frågar hur hon som producent ser på final cut.

-Alla de regissörer jag samarbetat med har självklart haft final cut. Det skulle kännas väldigt konstigt att gå in och köra över en regissör. Men för varje film har det alltid funnits någon detalj som vi tyckt olika om, men som till sist ändå fått vara kvar. Och det är inte något jag skulle vilja ändra på i efterhand.

Grand Slam utvecklar just nu fyra olika projekt, alla med en berättelse i grunden. Spelfilm. Genrefilm. Långfilm. Jag frågar om långfilm är målet:

-Jag har nog ingen sådan plan. Det handlar nog snarare om vilka samarbeten man har och trivs med. Men långfilm blir det!

  • Author Mikaela Kindblom

Search in: database or articles