Maj + Ebba = Moa

Moa Martinsons arton romaner utkom i hundratusentals exemplar, hon var Sveriges mest lästa författare. Men fortfarande finns de som anser henne för naken, för sanningsenlig och för upprorisk. Inte Maj Wechselmann och Ebba Witt-Brattström som nu gör filmen om Moa.

Share

”Det finns inte någon människa så fattig att hon tycker hon inte är något. Funnes inte denna huvudlinje hos människorna skulle ju inga människor stanna kvar på jorden”

Just det! Människans värdighet, kvinnans värdighet! Tack Moa Martinson! (1890-1964).

När mäns övergrepp mot kvinnor så starkt är i sökljuset nu, då leder många vägar till Moa Martinson. Själv kom jag dit på omvägar – jag hade läst ”Kvinnor och äppelträd” för trettio år sedan.

Så står jag en dag i pocketbokhandeln på Centralstationen i Stockholm – jamen, allt av värde har jag ju läst? Fast här finns en prosabok av Harry Martinson, ”Nässlorna blomma”… han skriver ju fina dikter, hur är hans prosa?

Med Harry glider jag in i en mäktig upplevelse av naturens storhet och barnets ensamhet, den gången när Sverige, före första världskriget, bara fläckvis var industrialiserat och djungeln låg utanför var mans koja. Harry var den lille föräldralösa pojken som sattes ut hos bönderna. Det misshandlade barnets ensamhet (varför tror det misshandlade barnet alltid att det är dess eget fel?).

Harry flyr genom skogarna, tar hyra på båtar och blir ”världsnomad”. När han inte har hyra, är han luffare, en tiggare som olovligen ligger i böndernas lador om nätterna. Han kommer insvept i sin ensamhets kåpa till Moa, som har haft en lika hård uppväxt som Harry. Den 25-årige tuberkulöse luffaren förälskar sig i den fjorton år äldre Moa. Då har två av hennes söner drunknat och mannen har stuckit en dynamitgubbe i mun och tänt på.

Det är hos Moa Harry börjar skriva böcker, hon har redan börjat.

Där, vid Moas torp ute i skogen i Sorunda, föds två författargenier ur kärleken och hungern efter ordet, hungern efter historierna, hungern efter poesin. Men det är hon som gör författare av dem båda, inte han av henne! Hon har en närmast övernaturlig tåga, mitt i den förfärligaste fattigdomen har hon lyckats bibehålla sin självrespekt.

Ödet! Vem bestämmer vårt öde? Historien? Våra föräldrar? Moa har haft den oförskämda turen att alla barn som hennes mor fött – utom hon själv – har dött som späda. Hennes mamma älskar sitt enda överlevande barn, och mor och dotter håller ihop i vått och torrt. Och så eländigt det kunde vara!

För Moa kunde 20 öre betyda skillnaden mellan svält och mat.

”Jag minns ett tillfälle, då jag åttaårig, med en klänning av obestämd färg, barfota, hungrig stod i stor tvekan om jag ville vara dotter till handelsbodfrun som nyss nekat mig den kredit mor sänt mig åstad att be om. Handelsbodsfruns flicka stod i affären och hörde fruns och mitt dividerande om den krona affären gällde. Jag kom till den slutsatsen att jag inte ville vara fruns flicka. Någon moral spelade därvidlag ingen som helst roll. Jag ville inte vara hon, jag ville vara jag. Till varje pris ville jag vara jag. Känna som jag, sjunga som jag, ha en mor som jag och jag kände mig ett ögonblick iskall av förfäran, för jag hade verkligen en svag minut önskat mig i den andra flickans ställe och jag visste genom sagorna, att en förvandling kunde ske fort nog ibland. En groda kunde bli en prins på en sekund. Jag fick mycket bråttom iväg från affären….”

Moas styrka är distansen till hennes hårda tillvaro: Man läser och ser den lilla ungen växa fram med sin skepsis, sina drömmar, sin karga realism och sin solidaritet med alla som tänker på andra än sig själv först – i en tid som inte verkar hundra år gammal men socialt och ekonomiskt tusen år avlägsnad från vår. Moa och hennes mor – med kvinnosolidaritet och självrespekt, vrede och klasskänsla är de med i slavarnas uppror, arbetarnas protestdemonstrationer redan före 1900 – så nära inpå arbetarrörelsens födelse.

Moas mamma tvingades flytta fjorton gånger under Moas sexåriga skolgång. Ändå gick Moa ur skolan med högsta betyg, ja hon fick så höga betyg att hon och hennes examen kom i tidningen.

Sen kom bottennappet: En brutal karl, som i det närmaste våldtar henne. 17-åringen blir som sin mor: gravid utan att vara gift. Moa skildrar denna oönskade graviditet i ”Den osynliga älskaren”: Deprimerad till döds går den ensamma 17-åringen, rund som en kula, i åttonde månaden på höstfälten under vildsvanornas fågelsträck och ”deras dova, eggande, klagorop uppe i molnen”.

Moa tvingas gifta sig med den starke, men starkt alkoholiserade diversearbetaren. I ett uselt soldattorp, där det varken finns kor eller grisar utan bara fem hönor, föder hon fem barn på sex år, allt går i svältens tecken. Moa är i den laddade, gripande romanen (”Den osynliga älskaren”) fullständig öppen med den totala bristen på erotisk lycka. Hon skriver att hon kräks när han har tvingat sig på henne.

Om denna epok skulle man kunna formulera sig så här: Manligheten som en samhällsfara, med fara för kvinnors och barns liv och hälsa. Han är inte ensam om att supa upp lönen, snarare är han bara alltför vanlig. Moa och barnen halvsvälter. Då hon försöker fly väser han att han skall ta barnen ifrån henne, det är ju han, inte hon som har rätten till dem.

I ”Du är den enda” skildrar Moa sin tid som småbarnsmamma kring 1911.

Hon vaknar öm i lederna och med ont i huvudet kl. 5 på morgonen. Det en månad gamla spädbarnet ska ammas, ettåringen ha mat – och snart är det dags för det tredje barnet – för han har inget förbarmande när det gäller vad hennes kropp tål.

Hon måste göra i ordning för den enda inkomstkälla hon har: Skiftet med skogsarbetare som kommer på kaffe i hennes isolerade stuga i skogen och betalar en liten slant. När de ser henne, så eländig hon ser ut, diskar de efter sig – till hennes stora förvåning. Det handlar om konkreta saker: diska det lilla porslin som finns, matbröd, vatten, ved.

Moas mor har rest till sin unga dotter ute i skogen i det ensliga torpet. Tillsammans röjer de svärfars vind som är en stor sophög av pryttlar, flera hundra år gamla. Mannen skulle ha kommit hem i helgen – med avlöning? Vid fyratiden på morgonen, då sitter han plötsligt i köket och super med sin bror. Han är inne på tredje litern brännvin på tre dagar. När Moa väcks och stiger upp från de två spädbarnen och kommer ut i köket kallar han henne för hora, sen kommer Moas mamma ut i köket, han kallar henne för hora också. Då ger mamman honom två knallhårda örfilar. Han förmår inte att resa sig, han är för full.

Detta var den botten som vanligt folk levde på – och som inte ens arbetarförfattarna skrev om. Moa är den enda kvinnliga rösten, hon som paniktänkte: Och vad gör jag nu? Hon som i sin stackars hjärna vred sitt ursinniga hat och stred för sitt medlidande, hon, sina barns lejoninna.

Hon är samtidigt den stora poeten som femton år senare skriver om sitt magiska torp i ”Sallys söner”

“Kvällarna kommer med florslöja över stjärnorna och månen står liten och rund i diset som knappen på en stor mormorsnål som håller samman dimschalen över de blinkande avlägsna stjärnorna, som kanske i sin höghet, storhet och avlägsenhet vill blinka mot sin intressanta syster Jorden som lyser liten och blodröd i rymden. Gärdesgårdarna ligger som buktiga tankestreck kring droppvåta åkrar, där gärdesstörarna står som utropstecken för höstfrostens gula streck -“ Och om storstaden: “Hur än trådarna över taken spänns, hur än maskinerna dånar. Ingen maskin kan dåna högre än orkanen och orkanerna har dånat sen före jorden blev till. Och av stormen, ljuset och mörkret är väl människan?”

Hennes arton romaner utkommer i hundratusental, hon är Sveriges mest lästa författare. Fast i skolorna man får man inte läsa henne, hon är för naken, sanningsenlig och upprorisk….. ja, hon är ju närmast kommunist!

Hon och hennes upproriska parhäst, Elise Ottesen-Jensen ville inte bara underhålla. De ville genomtvinga preventivmedel och sexualupplysning. Elise ”Ottar”, ursprungligen prästdotter och sedan journalist. Elise, som av sin pappa prästen får i uppdrag att sköta sin sjuka sängliggande mamma och upptäcker att mamman efter arton förlossningar är fysiskt fullständigt ödelagd och full av ”kratrar.”

Moa blir flerbarnsmamman som levererar argument – krut och ammunition till Ottar med sina artiklar i Arbetaren och sedan i Elin Wägners Tidevarvet.

Ottar med sina förstörda händer reser sedan Sverige runt med sina möten och agitation och provar olagligen in pessar hos mödrarna i fattiga torparfamiljer, ända upp i Sameland. Undrar om Ottar möjligen var lika viktig för Sverige som Per Albin Hansson?

Den sista filmen om Moa, hennes uppväxt och hennes öde är ännu inte gjord! Nu gör vi den!

2 WORK IN PROGRESS from Maj Wechselmann on Vimeo.

  • Author Maj Wechselmann

Search in: database or articles