Makten över verkligheten

Kampen för kvinnornas synlighet i svensk film varken började eller slutade med 50/50-skrivningen. Nu står vi vid en brytpunkt och en ny filmpolitik och kampen för reellt inflytande måste intensifieras. Det menar Suzanne Branner, Christina Olofson och Margareta Vinterheden, som alla varit aktiva i Svenska Kvinnors Filmförbund, Wift och Sveriges filmregissörer.

  • Inlägget
  • Publicerat den 15 september, 2016

Dela denna sida

Så svårt det är att se något som inte finns skildrat. Man kan tro att det är för trivialt, att det inte är ämne nog till en berättelse.” Görel Elf, filmare

Ibland görs framsteg, till synes utan ansträngning eller strid – som ett led i en normal moderniseringsprocess. Men det är mera sällan. Framsteg måste erövras. Och det tar tid.

Filmavtalet har sedan 2006 ett könsjämlikhetsmål. Hur det gick till är en berättelse om 40 års kamp för förbättrade villkor för kvinnor i den svenska filmbranschen Svenska Kvinnors Filmförbund (SKFF) finns med i tidslinjen över de framsteg som faktiskt gjorts.

Allt började i Aostadalen i Italien där 28 kvinnliga regissörer, skådespelare och producenter från hela Europa träffades. Året var 1975, FN:s kvinnoår. En resolution antogs om distribution, pengar, filmuttrycket, bilden av kvinnan i filmen, filmarkiv, tekniska och professionella problem – allt för att förändra villkoren för kvinnorna inom filmen. Från Sverige deltog Anna-Lena Wibom, producent på Filminstitutet och Mai Zetterling, filmregissör och skådespelare. Efter denna stora manifestation startade de tillsammans Svenska Kvinnors Filmförbund (SKFF) 1976, med Ingrid Edström, senare Filminstitutets vd, som aktiv medlem.

När vi letar bland filmfestivaler och tidskrifter från våra första 40 år blir det en hisnande upptäcktsfärd. Vi är SKFF, som 2003 blev Wift, Women in Film and Television, Sverige, som startades av producenten Anita Oxburgh och filmaren Görel Elf. Två starka kvinnorörelser inom filmen som vill se fler kvinnor bakom och framför kameran, se fler berättelser som skildrar kvinnors liv och erfarenheter.

Festivalkatalogerna från 70- och 80-talen talar till oss här och nu, 2016. De berättar om hundratals filmer av kvinnor som visats genom åren. Filmer av regissörer från Norden, Europa, USA och Sydamerika – Chantal Akerman, Maya Deren, Ulrike Ottinger, Helke Sander, Helma Sanders-Brahms, Laura Sky, Mira Dewan, Lina Wertmüller, Barbara Hammer, Safi Faye, Margarethe von Trotta, Bianca Moreira-Alves, Anja Breien, Vibeke Løkkeberg, Laila Mikkelsen, Astrid Henning-Jensen, Tuija Maija Niskanen, Pirjo Honkasalo. En överväldigande lista!

90-talet fortsatte med en omfattande undersökning om kvinnors närvaro i svensk film, statistik och inlägg, politiska uppvaktningar. Vår rapport ”Om kvinnor i svensk filmproduktion” presenterades för bland annat Riksdagens jämställdhetsråd, och blev vårt remissvar till filmutredningen SOU 1991:105 inför ett nytt filmavtal. Det året, 1991, hade inte en enda svensk kvinnlig regissör premiär med en långfilm!

För att åskådliggöra förhållandena kom vi på metoden: att bara räkna. Genom siffrorna trädde bilden fram av rollfördelningen mellan kvinnor och män i filmproduktion, mer traditionell och mer förlegad än i övriga samhället. Av totalt 1320 aktiva i svensk filmproduktion var en tredjedel, 437, kvinnor. Männen dominerade i de tekniska funktionerna, medan kvinnorna tog hand om kläder, smink och skripta. Det fanns ytterst få kvinnliga producenter och regissörer. Fakta och torra siffror, men de fungerade, de väckte tankar och provocerade. Och det här är en metod som vi med glädje ser sprida sig till andra sammanhang, andra länder.

Men för att synliggöra de strukturella hindren var det inte tillräckligt. I den enkät vi skickade ut fick vi många svar som vittnade om kommunikationsproblem mellan den filmare som sökte pengar och de som beviljade medlen. Ett särskilt stort hinder mötte de kvinnor som ville berätta om något som tidigare inte skildrats på film. När manuset inte gick att infoga i en konventionell dramatisk form blev det för svårt. Ämnet kunde uppfattas som trivialt och rent av osynligt. När vi studerade detta närmare, visade det sig att antalet beviljade ansökningar till manliga respektive kvinnliga filmskapare följde kvoten av antalet manliga och kvinnliga ledamöter i nämnderna. De nämnder på Filminstitutet som då beviljade pengar till filmprojekten var sammansatta för att företräda Filmbranschen och Teaterförbundet. Men det hade alltså större betydelse om det var kvinnor eller män som satt i nämnderna, läste manus och beslutade om filmprojekten, än hur de var partssammansatta. Med fler kvinnliga ledamöter i nämnden ökade helt enkelt möjligheten för de kvinnliga filmskaparnas projekt att bli uppmärksammade.

Vid en uppföljande undersökning 2001, ”Film är kvinnogöra”, hade Filminstitutet ett större antal kvinnor i nämnderna. Men i produktionsmiljön levde de gamla strukturerna kvar. Filmbranschen tycktes vara fastfrusen i gamla strukturer. Filminstitutet hade nu fått uppdraget att driva ett förändringsarbete som skulle öppna för fler kvinnor på beslutfattande poster. Men vilka var styrmedlen och vilka krav kunde ställas på enskilda produktionsbolag? De kulturpolitiska och näringslivspolitiska målen i filmavtalet hade format en blandekonomisk konstruktion som blockerade kvinnorna.
En viktig aspekt var de osynliga och informella processer som styrde, bakom de synliga. Här fanns outtalade referensramar och värderingar som bestäms i ett socialt sammanhang.
Men de är inte huggna i sten. De kan förändras.

År 2003 blev ett genombrottsår. Vi fick med oss de fackliga organisationerna Sveriges Filmregissörer och Teaterförbundet liksom Filminstitutet genom vd Åse Kleveland och staten. Women in Film and Television, Sverige, (Wift) arrangerade det filmpolitiska genusseminariet ”Allt genust”, med stöd från Filminstitutet och staten. Arbetet med att förbättra villkoren för kvinnliga filmskapare fortsatte med forskare från universiteten och resulterade i skrifterna ”Att göra som man brukar” (Eva Mark), ”Om kvalitet” (Jenny Lantz), ”The Fast Track” (Maria Jansson) och ”En riktig snyftare” (Maria Jansson och Katarina Bivald). Vi medverkar i jämställdhets- och mångfaldsarbete, fördjupar diskussioner, höjer kunskapsnivån och lyfter fram demokratifrågor i filmvärlden.

Filmavtalet fick 2012 (förlängt till 2013) skrivningen 50/50, ett uttryck för ambitionen att stöden till svensk film ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män inom regi, manus och produktion. Nivån 50/50 ska ha uppnåtts inom tre år. Nuvarande vd för Svenska Filminstitutet, Anna Serner, fortsätter det arbete som inleddes av Åse Kleveland.

Hemsidan, nordicwomeninfilm.com är ytterligare ett verktyg för att förändra synen på filmens berättelser och kvinnans roll i filmbranschen. Det är en framgång att webbsidan finns, men nu måste den hållas levande så att framstegen får fortsätta.

Osynliggörandet är ett maktspråk. Det äter sig in i vårt eget sätt att se på våra berättelser, och hur vi ser på våra liv. Det vore förödande om allt arbete som hittills gjorts inte ska räknas, om vi måste börja om och klättra från bergets fot varenda gång.

Snart avvecklas Filmavtalet och vi får en ny, statlig filmpolitik. Vi befinner oss vid en avgörande brytpunkt, i ett paradigmskifte där makten förflyttas från ”filmbranschens parter” till staten, som nu tar ett helhetsansvar för svensk film. För att undvika en ny maktkoncentration måste vi intensifiera vår kamp för inflytande i filmbranschen. Transparens i alla processer är helt nödvändig, liksom att filmskaparna får ett reellt inflytande.

Stockholm 160916
Suzanne Branner, producent, manusförfattare, f.d. ordförande Svenska Kvinnors Filmförbund
Christina Olofson, filmregissör, producent, aktiv inom Svenska Kvinnors Filmförbund och Women in Film and Television, Sverige
Margareta Vinterheden, aktiv inom Svenska Kvinnors Filmförbund, författare till rapporterna ”Om kvinnor i svensk filmproduktion” 1991 och ”Film är kvinnogöra” 2001

  • Skribent

Sök personer eller artiklar