Minnen av Mai

Inga Landgré och Mai Zetterling var bästisar i tonåren och förverkligade tidigt en gemensam dröm om att bli skådespelerska. När Zetterling blev regissör fick Landgré småroller i hennes filmer. Den stora rollen skulle bli den som städerska i den planerade filmen ”Rapport från en skurhink”. Här berättar Inga Landgré om en livslång vänskap – och ett havererat projekt.

Share

Både Mai och jag längtade bort från våra barndomsmiljöer. Det måste finnas bättre världar än den vi levde i. Vi hade båda avskytt att gå i skolan, haft svårt att få kamrater, känt oss utanför.
Vi bodde ungefär likadant. Mai på Södermalm i ett hyreshus, två rum och kök, några trappor över gården.
Hur mycket våra ambitioner var dikterade av sociala skäl vet jag inte. Om vi vuxit upp i en välbärgad, så kallad kulturellt rik miljö, omgivna av böcker, musik och god smak – hade vi då varit mindre ivriga i vår strävan mot något annat? Hade vi, som många av 70-talets borgarbarn i protest mot sin bakgrund, sökt arbete på fabrik för att lära känna arbetarnas villkor? Knappast.

Att få börja arbeta med teater var för oss båda en stor befrielse. Mai och jag hade ungefär lika dåliga skolkunskaper och beslöt oss för att bilda oss gemensamt. Vi läste Strindbergs kammarspel högt, replik efter replik. Pjäs efter pjäs. Oftast var vi hemma hos Mai. Vi låg framstupa på golvet, stöttade oss på armbågarna, bläddrade och läste. Timme efter timme. Länge flöt de där pjäserna ihop för mig. Oväder, Brända tomten, Spöksonaten, Pelikanen och Svarta handsken. Vi fortsatte med Kronbruden, Svanevit och Ett drömspel. Ibsens Peer Gynt tog vi oss igenom på norska. Det tog tid, för somliga ord begrep vi inte, utan fick gissa oss fram. Vi hade många och långa samtal om Livets Mening. Vi läste Joan Grants böcker och undrade om vi kanske känt varandra i ett föregående liv, om det var därför vi kände detta nära syskonskap!

I början av juli 1942 har jag antecknat i min dagbok att Mai och jag promenerade på dammiga, heta gator ut mot Djurgården. Vi var de enda av eleverna på Calle Flygares teaterskola som inte hade råd att åka på semester.  Vi längtade ut i skärgården, men hade inte råd att åka med de vita båtarna. Vi traskade ut på Djurgården, i stället för att betala på de blå spårvagnarna.

I en tidigare dagbok, då jag var 15 år, beskrev jag Mai: ”Liten och välväxt. Blå ögon. Ljust hår. Liten söt mun och mycket vackra tänder. Händerna är små, små och förtjusande söta. Hon har uppnäsa. Så har hon två små, söta gropar i kinderna. Mai har ett skiftande utseende. I vanliga fall är hon ruskigt söt.”

På sensommaren hade Mai, Bojan Westin och en pojke som hette Börje Nilsson, premiär på Gröna Lund. Calle Flygare hade satt ihop ett litet sång- och dansprogram som spelade som matiné på den scen som på kvällarna användes av trapetskonstnärer och folk som från höga master dök ner i baljor med vatten. ”Farbror Calle” presenterade själv programmet, iförd morgonrock och röd fez med tofs. Sen kom Mai och Bojan indansande, kvittrande och sjungande ”Tuttan och Ingeborg, två flickor små….”. Förtjusande, tyckte tanterna i publiken och applåderade livligt. För egen del var jag engagerad som inspicient och påklädare för detta spektakel. Fem kronor fick jag – plus frikort till karusellerna. Mai fick 15, tror jag. För mig var karusellerna och berg- och dalbanan den huvudsakliga behållningen av kvällen.

I september söker Mai till Dramatens elevskola. Hon hörde till de yngsta som antagits som elev. Hon var bara 17 år och har spelat upp en scen som Eleonora i Strindbergs Påsk. ”Och det gör hon så obeskrivligt vackert…. Så hon har säkert kommit in”, skriver jag i dagboken. Jag har redan köpt blommor till henne, så övertygad är jag om att hon har lyckats. Då och då avbryter jag dagboksskrivandet för att gå och ringa till henne. Äntligen svarar hon, och jag får beskedet att hon har kommit in! ”Jag är så glad för Mais skull, så det känns allra minst som om jag själv kommit in. Lyckliga, lyckliga Mai!”

Själv hade jag just fyllt 15 och fortsatte hos Calle Flygare. Två år senare, då jag skulle kunnat pröva till Dramaten, hade jag redan fått ett elevkontrakt med 200 kr i månaden hos SF, och dessutom hunnit debutera på Blancheteatern som Anja i Tjechovs Körsbärsträdgården.

Sommaren 1943 hyrde vi ett rum och kök hos en gammal kvinna ute på Blidö. Mai hade staterat på Dramaten under våren och fått löfte om en huvudroll till hösten. Hon hade också fått filmerbjudanden. Själv hade jag skrivit kontrakt för min första filmroll i Ordet och skulle få 75 kr per speldag. Vi kände oss rika. Vi kunde kosta på oss lyxen av en veckas semester.
Under de långa ljusa kvällarna strövade vi genom skogar och över ängar. Papper och pennor hade vi med oss, stannade ibland för att rita av ett träd eller skriva en dikt. När vi kom tillbaka till stugan i den ljusa skymningen, var det för skumt för att läsa. Vi tände stearinljus, skrev i våra dagböcker och fortsatte arbeta på våra dikter.

Mai berättade många år senare hur upprörd hon blivit en kväll på Blidö. Vi hade som vanligt skrivit våra dikter. Mai läste upp sina alster för mig. Och sen skulle jag då läsa mina dikter för henne. Men jag vägrade, jag tyckte väl inte att de var bra nog. Mai var från början och självklart den mest konstnärligt begåvade av oss, både som skådespelare och skribent. Jag var generad över vad jag åstadkommit.

Med bröderna Lemkow, som tillsammans med sin far flytt över gränsen från Norge, kom kriget närmare. Familjen Lemkow var judar. Modern, som var sjuklig och systern, som hade en norsk pojkvän, ville stanna kvar i Norge. Där var det bara männen som riskerade att tas, ryktades det. Så fadern och sönerna flydde. Ett halvår senare fick de veta att modern och systern hämtats av Gestapo. De hördes aldrig mera av.

Vi träffade bröderna Lemkow ganska ofta. Mai blev allvarligt kär i Tutte. De gifte sig och flyttade till en stuga i Ålsten. Snart väntade Mai barn, dottern Etienne. Hon var 19 år. Det blev tomt efter Mai, när hon nu uppslukades av sitt nya liv.

Mai flyttar med Tutte till England och vår kontakt avtog. Jag gifte mig själv och fick barn.
Ur dagboken september 1947: ”Mais första engelska film Frieda hade premiär på Spegeln i kväll. Jag är lycklig för hennes succès. Samtidigt känner jag mig lycklig över att hon kan uttrycka något av det som jag själv vill, men inte kan, ännu. Kanske aldrig? Att Mai skulle bli en stor artist förnam jag redan när jag var 14 år och första gången såg henne i en scen hos Calle. Detta är det bästa hon gjort hittills. Men hon kommer att bli ännu större.”

Vår vänskap genom åren haltade sig fram. Ur dagboken, från London september 1952: ”Nils och jag far härifrån idag efter en trevlig vecka i London. Har träffat Mai. Hon har förändrat sig lite, blivit självständigare. Skapat sig mycket bestämda åsikter om saker och ting. Herbert Lom har betytt mycket för henne, säger hon. Ja, kanske mer än hon tror. Han har inte bara hjälpt henne att våga vara sig själv. Han har även gett henne åsikter.  Jag tycker mycket om henne, som jag alltid gjort. Men där var nånting som… som jag inte riktigt kan definiera. Eller var det bara det att vi hade för kort tid på oss? För få minuter för oss själva? Hon åkte häromdagen till Hamburg för att ta exteriörbilder för sin nästa engelska film, en thriller med Dirk Bogarde.” (Dömd i annans ställe, 1953)

Det här var mitt under Mais filmstjärneperiod. Mai hade fullt upp. Under tiden jag hälsade på, blev Mai erbjuden en flickroll som skulle ha svensk eller tysk accent. Mai kunde inte rollen på grund av andra engagemang. Att hon inte rekommenderade mig att söka rollen tolkade jag så att hon inte ansåg mig vara en tillräckligt bra skådespelerska.

Mai berättade om sitt förhållande till Herbert Lom. Han var kommunist. Mai satte igång och höll en föreläsning för mig. Jag kände mig alltmer beklämd av hennes självklarheter. Men Mai var helt uppfylld av sina nya tankegångar, instängd i sin egen idévärld och förskansad inom sig själv.
Men Mai hade också en stark tro på sig själv och sina egna möjligheter. Hon var modig. Hon arbetar tidvis mycket hårt. Och framför allt har hon en tro på att hon har något viktigt att säga. Att Mai höll monologer och inte alltid kommunicerade med sina åhörare tog dock inte knäcken på vår vänskap.

Ett möte i Köpenhamn hos vår gemensamma vän, regissören Barbro Boman. Mai och författaren David Hughes, som hon då var gift med, kom körandes från Sverige, övernattade och skulle sedan hem till Provence. Mai hade sett Kjell Gredes film Hugo och Josefin(1967), som jag tyckte mycket om. Mai spydde etter och galla över denna, i hennes tycke, urusla film. Hon imiterade elakt barnen i filmen. Jag blev upprörd, eftersom jag hade sett hur fint Kjell Grede arbetat med barnen, eftersom jag haft en liten roll i filmen. Stämningen mellan oss blev oförsonlig. Jag tyckte att Mai brast i generositet när hon bedömde andra filmskapare.

När jag besökte henne i Frankrike sommaren 1970 var det Vilgot Sjömans tur att avrättas, för Nyfiken-filmerna. Vi åkte bil i södra Frankrike för att leta platser till Mais planerade film om van Gogh. Förutom Mai och David var också fotografen John Bulmer och hans flickvän Mary med på resan. Jag tog Vilgot i försvar. Mai hämnades genom att frysa ut mig och mina försök till samtal.
Efter att ha deltagit i den franska fredsmarschen Marche pour le désarmement sommaren 1981 ringde jag Mai från Paris. Hon hade hälsat mig välkommen till sin nya boplats Le Mazel i Ardèche. Nu skulle det bli av. Mais hem var på väg att bli lika vackert som det hon hade skapat i Provence. Hon hade en genial förmåga att finna gamla hus och sen rusta upp dem bit för bit. Henne unge älskare Glenn, som var stenläggare till yrket, hade lagt vackra golv i bottenvåningen. Men det var Mai som planerat hur husen skulle renoveras och inredas. Jag minns det stora vackra rummet med en gammal öppen spis från 1600-talet. Från cd-spelaren Bach-musik. På ett tungt, brunbetsat bord låg konstböcker uppslagna vid sidan av en hög vas med solrosor. Det luktar unket av vattnet i vasen och över böckerna lagrar sig dammet. Denna blandning är för mig mycket typisk Mai.

Jag saknade David, hennes förre man. Och det gjorde kanske Mai också. Han hade brutit upp flera år tidigare, då de ännu levde kvar i Mas d’Aigues vives. Han fick allt svårare att skriva, måste tillbaka till England och sitt eget språk, sa han. Mai fick böcker antagna, medan hans manuskript refuserades. Hon lyckades driva igenom sina filmprojekt och såg till att David anställdes som stillbildsfotograf vid inspelningarna. Livet levdes på hennes villkor.

Sigtuna, 11 februari 1983:
Mai Zetterling, min nära vän under tonåren, har bott här i lägenheten under tre dygn. Hon hämtades tidigt i morse av en taxi, som körde henne till en intervju i direktsändning av Nyhetsmorgon. Detta med anledning av hennes medverkan i Kvinnofilmfestivalen i Stockholm, där hennes nya engelska film Scrubbers visas. Till Sigtuna vill hon för att arbeta. VI gick upp till Stiftelsens bibliotek och lånade böcker om och av Agnes von Krusenstjerna, för en filmidé hon har. Mai skummar böckerna – en teknik jag aldrig lyckats lära mig. På femton timmar avverkar hon böcker som skulle ta mig veckor av koncentrerad läsning.

För övrigt äter vi gott, dricker vin eller thé och pratar avspänt. Mai skapar en kreativ stämning omkring sig. Hon säger i telefon till andra hon pratar med att hon ’jobbar som ett djur’. Hon arbetar med sista kapitlet av sin självbiografi ’All those tomorrows’. Några år tidigare har hon fått idén att be några av sina vänner att skriva var sitt kapitel om henne. Ville jag göra det? Hon hade också bett Sheila La Farge och David Hughes.  Det var bråttom. Hon ville ha det före jul och bad att jag skulle koncentrera mig på åren då vi gick på Calle Flygares teaterskola. Jag letade rätt på mina gamla dagböcker och lät detta arbete på att få ihop ett kapitel till Mais bok ta all min lediga tid. Jag skickade iväg mitt manus till julen.

Inte förrän långt senare förstod jag att Mai velat ha mitt kapitel så snart som möjligt, därför att hon vid den tiden tänkt sätta igång med att själv skriva om just sin tonårsperiod. Hon behövde stödpunkter för minnet. Hon övergav idén om vännernas bidrag. Av mina fjorton sidor återstod några få citat.

En natt när jag kommit hem från Unga Klara, där jag spelat Julia i Lars Noréns Underjordens leende, drack vi thé istället för rödvin till våra smörgåsar. Vi fick båda svårt att somna. Mai påstod att hon bara sovit i tre timmar. Men hon hade känt sig kreativ, fått många idéer och var inte alls trött. Sedan många år säger hon att hon, precis som Napoleon, bara behöver fem timmars sömn. Hon har tränat sig till att inte sova mer. Hon tar tiden tillvara genom att arbeta. Enastående…!

Dagen innan har Mai träffat sin mor Linnéa, som hon avskydde. Då får hon veta att hon haft en fyra år äldre adoptivsyster som bortadopterades och växte upp i Skåne. Systern hette Inga!

18 februari 1983:
”Mai var på föreställningen av Underjordens leende igår kväll. Sen åt vi supé intill teatern. Det var en bra samvaro. Mai varpå gott humör. Hon hade tecknat kontrakt för filmen om Agnes von Krusenstjerna. Vi rensade ut en del gammal slagg. Och kände att det finns en fast grund i vår vänskap som håller. Trofastheten från ungdomsåren finns kvar i botten.”

Så publicerades Mais självbiografi, på svenska döpt till Osminkat, drygt ett år senare. Jag läste, imponerad och gripen, skildringen av hennes barndom och tidiga tonår. Här fanns mycket att begrunda. Ensamheten, självföraktet, kärlekslösheten och äcklet. I kapitlet om Calle Flygare fann jag ett kort avsnitt ur mitt manus som innehöll vittnesmål till den stora, obeskrivbara ljusupplevelsen i Mais liv. Längre fram fann jag till min förvåning en formulering, som fick mig att stanna upp och läsa igen om igen: ”Jag arbetade hårt på instinkt och använde smärtan från det förflutna för att kommunicera – det vill säga på scenen. I det verkliga livet var jag fortfarande utan kontakt med människor. Men jag inledde en sorts vänskap med en mycket begåvad flicka i min klass på Dramaten. Hon hette Anita Björk och skulle senare bli en stor stjärna. Vi är fortfarande vänner.” Detta vårt systerskap, som jag trodde ömsesidigt, existerade alltså inte för Mai! Så lever vi våra föreställningar. Det var lärorikt. När jag berättade för Mai om min bestörtning, svarade hon att hon kunde ju inte skriva om allting.

24 november 1989:
Mai kommer flygande från London. Jag hämtar henne på Arlanda. Vi åker hem till Sigtuna. Hon stannar hos oss några dagar för att skriva en kortfattad synopsis på Maja Ekelöfs bok Rapport från en skurhink. Jag renskriver den åt henne. Hon åker till Stockholm, talar med Ingrid Edström och Peter Hald på Filminstitutet, berättar om sina planer med filmen och att hon vill ha mig i huvudrollen som Maja. Ingrid Edström accepterar och intresserar sig för idén. Mai får ja för att skriva ett manus. Hon är entusiastisk över sitt möte med Ingrid. Att äntligen få träffa en kvinna med fläta på ryggen i chefsrummet! Jag blir glatt överraskad för egen del över att få erbjudandet att spela Maja, eftersom Mai tidigare bara tillfrågat mig om statistroller, i Älskande par och Amorosa. Nu uttrycker hon sin glädje över att vi ska arbeta tillsammans. Också Margreth Weivers och Bojan Westin vill hon ha med som Majas väninnor i Karlskoga. Småsystrarna i Calle Flygares teaterskola ska förenas framför och bakom kameran.

[caption id="attachment_2852" align="alignnone" width="185"]Maja Ekelöfs "Rapport från en skurhink" Maja Ekelöfs “Rapport från en skurhink”[/caption]

Trots att Maja Ekelöfs villkor var så mycket hårdare än mina, och hennes mod så mycket större, känns hon närbesläktad. Jag delar hennes naivitet, hennes pessimism och hennes kampvilja mot oförnuftet i världen. Manuset ska vara klart i april och filmen räknar Mai med att spela in under september-oktober 1990. För att träffa Majas Ekelöfs barn åker Mai till Karlskoga. Mig skickar hon till Dagens Nyheter för att leta rätt på tidningsurklipp om Maja och göra kopior på dem. Detta gör jag med glädje. Det ligger i mitt eget intresse att få veta så mycket som möjligt om denna kvinna som jag ska gestalta. Jag läser också Maja Eklöfs andra bok, brevväxlingen med Tony Rosendahl.

Mai får idén att Maja i en fantasi ska samspråka med Sara Lidman. Hon ber mig ordna ett möte med Sara, eftersom hon vet att vi känner varandra sedan många år. Vi blir bjudna på middag i Grete Almgrens hus på Långholmen, där Sara bor under sina stockholmsvistelser. Sara pysslar ömsint om sin åldrade väninna. Halva hennes jag lyssnar mot Grete, medan Mai berättar om sina filmplaner. Sara bidrar med minnesbilder från några möten med Maja på 70-talet.

Mai har mycket att bestyra under sin vistelse. Efter att ha sett en närbild på sig själv i en engelsk film om häxor (The Witches av Nicholas Roeg, 1990), hade hon beställt tid för en ”haklift”. Tipset hade hon fått av en Dramaten-kollega som låtit skära bort lite hud på halsen med gott resultat. Jag beskådade min egen begynnande kalkonhals och konstaterade att det kunde vara behövligt för mitt vidkommande också.
-Det får du inte göra innan vi spelat in filmen om Maja, sa Mai.
– Hon var faktiskt bara femtio när hon skrev Rapport från en skurhink, invände jag. Och jag är över sextio!
– Jo, men hon var sliten och såg mycket äldre ut.
– Sant.

Efter en treveckorsperiod då Mai bott antingen hos oss i Sigtuna eller hos Brita Werkmäster i Stockholm, flyger hon iväg till London för några filmdagar och återvänder sen till sitt hus i Frankrike för att skriva manus. Under denna skrivperiod ringer vi varandra då och då. Arbetet går bra, säger Mai. Hon känner sig inspirerad. I början av april anländer Mai till Stockholm igen med sitt färdiga manuskript. Ingrid Edström och Peter Hald på Filminstitutet är inte riktigt nöjda. Mai föreslår själv ändringar och säger att hon gärna vill skriva om manuset tillsammans med David Hughes. Hon får pengar till det. Manus ska lämnas i juni.

Vi äter lunch hos Margreth (Weivers) och Bertil (Norström) tillsammans med Bojan. Vi pratar entusiastiskt om detta kommande arbete. Vi har alla rötter i Majas arbetarklass. Underbart också att få arbeta ihop igen efter alla dessa år! Calle Flygare ler i sin himmel, tror Mai. Samarbetet med David går långsamt. Han har en del artiklar som ska skrivas – och dessutom dricker han för mycket, enligt Mais telefonrapporter. Manuset blir inte färdigt i tid, och det är Davids fel, säger Mai. Hon förutspår att vi nog får tänka oss att bara spela in scenerna i lingonskogen i slutet av augusti, för att sen fortsätta inspelningen i november, eftersom hon behöver de mellanliggande månaderna till förberedelsearbeten.

Jag har tackat nej till roller på Stockholms stadsteater för att hålla hösten fri för filmen. Men augusti passerar innan de fått fram ett manus, och Mai säger nu att vi nog inte kan komma igång med filmen förrän i januari. Under tiden dyker det upp artiklar i pressen om att Filminstitutet inte längre har några produktionspengar.

I oktober söker jag Ingrid Edström för att höra hur möjligheterna ser ut för att filmen verkligen ska komma igång i januari. De har ännu inte tagit ställning till det försenade manuset. Jag får inte tag på Ingrid, ringer istället Mai och säger att jag måste ha ett preliminärt besked om huruvida jag ska ta tjänstledigt från Stadsteatern under vårsäsongen – eller gå in i repetitionerna för Fogelströms Minns du den stad, som beräknas ha premiär i februari 1991. Mai vill inte att jag ska tala med Ingrid Edström, men medger att vi nog får vänta med inspelningen till nästa sommar.

Av Peter Hald får Mai så småningom ett negativt besked efter att han läst det omarbetade manuskriptet. Ingrid Edström hör inte av sig alls. Mai känner sig illa behandlad. Hon har på ett tidigt stadium kontaktat TV och presenterat sin Maja Ekelöf-idé. Ingrid Dahlberg har meddelat att hon inte är intresserad. Mai förbannar Sverige, som inte tror på henne, trots att hon visat vad hon kan med Älskande par, Flickorna och Amorosa. Bengt Forslund är den ende som är villig att satsa några miljoner ur sin Nordisk Film- och TV-fond på Maja – en städerska i världen. Bengt tycker visserligen, som jag, att fantasiavsnitten blivit för många och är både överväldigande och kostnadskrävande. Maja själv har tappat markkontakten. En lågbudgetfilm har svällt över bräddarna.

Snart ringer Mai från Frankrike och berättar att hon funnit en engelsk producent som är intresserad. Hon är redan i färd med att översätta manuset till engelska. ”Vi SKA göra den här filmen”, säger hon trosvisst. Den 7 februari hämtar jag Mais engelska script på Bengt Forslunds kontor. Till min glädje upptäcker jag att hon strukit en del överflödiga och mycket kostnadskrävande avsnitt i den här versionen. Detta är det bästa jag läst. Och Maja känns nu mycket nära. Jag skriver några entusiastiska rader till Mai. Vi talas åter vid i telefon. Mai berättar att hon fått ett anbud från England. Hon är i färd med att skriva manus på en tidig Karen Blixen-roman (The Angelic Avengers, 1944). Mai var glad över att få ägna sig åt Blixen ett tag och tjäna lite pengar på det. Nu är det snart maj, och fortfarande inget besked från Ingrid Edström om det nya engelska manuset.

När jag kommer hem till Sigtuna efter midnatt efter att ha spelat i Minns du den stad, väntar ett expressbrev från Mai som är i Madrid. Hon börjar med att berätta att hon sitter i en kommitté som ska se ut de trettio bästa europeiska filmerna 1925-1990. Efter några dagar hemma i Le Mazel ska hon till Cannesfestivalen dit hon blivit inbjuden av en fransk kvinnlig producent. Nu är det så att det kanske blir en fransk-engelsk produktion av Maja – och Jeanne Moreau är intresserad av rollen! Mai ska möta producenterna och Moreau i Cannes. ”Ja, jo, jag är mycket ledsen å dina vägnar och hoppas att du kan försöka förstå mitt problem. Maja måste jag få göra! Och nånstans,” fortsätter Mai, ”känner jag lite skadeglädje över att kunna tumma näsan åt Filminstitutet. De har absolut inte varit på min sida. Och heller inte förstått projektet, inte sett humorn….Förbannade dryga jävla svenskar, som inte vill ställa upp! Jag är för besvärlig för dem. Flickorna har blivit en kultfilm och är alltid ute i världen, Amorosa likaså. Svenska Institutet säger att det är Ingmars och mina filmer som reser ut i världen, men allt detta hjälper inte när man vill göra en ny film. Då är dom livrädda igen. Fy faaan, jag vill börja svära som Ingmar…”

Nästa morgon skrev jag till Mai att hennes brev gjort mig bestört och besviken. Skulle Maja bli fransyska? Är inte Rapport från en skurhink en mycket svensk historia? Vad med Bofors och den svenska dubbelmoralen? Sven Nykvist har just gjort en svensk inspelning med amerikanska producentpengar (Oxen). Om de franska och engelska producenterna tycker om ditt manus och tror på dig som regissör respekterar de väl också ditt omdöme när det gäller rollbesättningen?

Mai skulle ringa mig då hon var tillbaka från Cannes. Jag försökte nå henne, men gav upp efter några veckor. I slutet av maj ringer Mai, på sin födelsedag, och låter ynklig. Hon sa att inget var bestämt. Jag sa att jag läst en intervju i Aftonbladet där Mai sa att Moreau kommer att bli en underbar städerska. Och att filmen ska göras i England.

Av Ingrid Edström fick jag sedan veta att den kvinnliga franska producenten inte visste att Mai skrivit rollen för en svensk skådespelerska som var vidtalad. Ingrid hade påtalat den moraliska aspekten av att låta rollen gå till Moreau, men Mai hade påstått att jag var helt införstådd. Den franska producenten tyckte för övrigt att filmen kunde väl spelas in i Sverige – och Moreau dubbas till svenska.

Månaderna gick. En höstdag ringde jag till Le Mazel. Fann Mai deprimerad. Ett ovanligt tillstånd för henne. Hon hade inte öppnat mitt sista brev. Visste fortfarande inte hur det skulle bli med filmen. Men blev glad över mitt samtal. Det kändes som en försoning.

1992 hälsade jag på Mai igen. Tillsammans med Sheila La Farge, Ulla Ryum och Ellen Castberg från Köpenhamn skulle vi fira jul i Le Mazel. Som alltid var hon bekymrad över sin ekonomiska situation. Själv bekymrade jag mig över hennes arbetssituation. Alla olika filmmanus som hon inte fått förverkliga som regissör! Jag hade just läst hennes engelska manus på boken Flyttfågel, som hon hoppades få spela in i Holland i sommar.  Och Maja Ekelöf-historien, som hon förvandlat till ”Tre städerskor i Europa” och skrivit flera olika manus på, visste hon inte heller om hon skulle komma att få göra.

Min förbittring inför sveket som jag upplevde då hon bytte ut mig mot Jeanne Moreau som Maja Ekelöf är utredd och bortblåst, tack och lov. En smärtsam påminnelse fick jag när Mai en kväll sa att Moreau inte längre är aktuell för rollen. Dessutom hade Mai sett henne i ett tv-program nyligen och tyckt att hon åldrats på ett sätt som stämde illa med städerskerollen. Som om Moreau någonsin passat som Maja Ekelöf! Annat än som publikdragande namn, förstås…

I mars 1993 blir Mai sjuk och opereras för en cancersvulst i april. Under sommaren som följde mådde Mai bra. På hösten kommer hon till Sverige för att försöka få Filminstitutet intresserat av Flyttfågel, som hon hoppas kunna börja spela in till sommaren. Hon skulle också prata om manuset hon skrivit på Sara Lidmans lilla berättelse om granen. Under året som gått med operation och mentala upplevelser hon haft i drömmar och i kontakt med mediet Nanette hade varit det mest fantastiska i hennes liv, sa hon. På allhelgonadagen körde jag Mai till Arlanda. Hon skulle återkomma till Sverige efter några veckor var det tänkt. Men så blev det inte. Det sista jag såg av henne var hur hon drog iväg bagagevagnen med alla sina tunga väskor. Hon reste alltid med fler kollin än hon själv kunde bära. En tid senare berättade Mai i telefon att hon fått besked om att en ny tumör hade bildats. Läkaren hade sagt att hon bara hade ett halvår kvar att leva. ”Men så ska det inte bli”, sa Mai segervisst. Denna tumör skulle hon bekämpa med meditation, visualisering och healing. Vi höll telefonkontakt under vintern. I ett av samtalen berättade hon att hon blivit ”opererad” av en healer. Han hade tagit bort tumören, sa Mai.

Den 18 mars var jag i min dotter Anjas lägenhet för att vila mellan förmiddagens radiorepetitioner och kvällsföreställningen av Onkel Vanja på Boulevardteatern. Jag slog på tv:n och fick då till min bestörtning höra på nyheterna att Mai Zetterling dött i London.

Till sonen Louis hade hon sagt, när hon till slut accepterat att hon skulle dö: ”Jag har så mycket att göra på den andra sidan!”. Det låter likt Mai. Att leva i illusioner. En styrka när det gäller skådespeleri, att ge sig in i illusionen, i rollgestalten. Som författare och regissör gäller det att envist hålla fast vid sin vision, att förverkliga den. Mai satte gärna de mer eller mindre färdiga manuskripten i händerna på sina vänner. Jag tror inte att hon väntade sig kritik, bara uppbackning inför det fortsatta skrivandet. Jag har nog inte tillräckligt understrukit Mais besatthet när hon arbetade. Både under manusskrivandet och under inspelningstiden. ”Man kan göra allt vad man vill”, upprepade hon ofta. Det var hennes motto. En ovanlig, modig och märkvärdig människa var hon allt.

Se filmer av/med Mai Zetterling via Vodeville

  • Author Inga Landgré

Search in: database or articles