Nahid Sarvestani: ”Jag är min egen förebild!”

FÖRE-BILDEN. Det räcker inte med att tro på sin egen historia – om man som Nahid Sarvestani vill ta steget från dokumentär till spelfilm. Man måste ha producenter som också gör det.

Share

Har du någon kvinnlig förebild inom film?

Under alla dessa år som jag har varit verksam som regissör och producent, så har jag faktiskt haft mig själv. Är det förbjudet att säga att jag själv har varit inspirationskälla? För jag har jobbat väldigt ensam från början, och sen har jag gjort allting: filmat, redigerat, kontaktat människor, gjort research. Allting har jag gjort själv!

Men det är självklart att, under alla dessa år som jag jobbat så har jag träffat och mött många starka kvinnor, som satsar allt för att göra sin film klar. Ibland med livet som insats.

De gånger jag har varit trött eller kanske tappat hoppet om någonting, så har jag blivit inspirerad. Och det kunde vara mina närmaste vänner som Maud Nycander, till exempel, Stina Gardell, Marika Griehsel, kanske min dotter Setareh Persson som också jobbar med film. Men någon förebild, har jag inte haft. Jag själv är min egen förebild, kan jag säga!

I och med att jag har jobbat bara med dokumentärfilmer hittills, så har jag känt mig väldigt säker i min egen roll. Men efter att jag hade gjort Drottningen och jag, då kom jag på den här idén att jag skulle göra en spelfilm. Och sen sökte jag stöd hos olika produktionsbolag för att producera filmen genom dem. Jag var kanske i kontakt med fyra-fem producenter, de flesta män. Självklart uppskattade de att jag kom till dem, jag som hade ett namn, hade gjort många bra dokumentärfilmer, men de var väldigt tveksamma till att jag kunde göra en spelfilm.

Tills jag kom till Garagefilm, och där finns det två tjejer, väldigt ambitiösa, väldigt hårt arbetande kvinnor. Som istället för att göra mig osäker i min egen roll, att jag kan faktiskt ta ett nästa steg från dokumentär till spelfilm, så inspirerade de mig väldigt mycket, och stöttar mig fortfarande.

Kan vi genomföra den här filmen, då är det tack vare dem faktiskt! För jag vågade inte själv producera en spelfilm, det är stora pengar, det är inte som dokumentärfilm.

Om jag ska säga några som inspirerar mig, inte i historien, men i nutid, så är det de två, Rebecka (Lafrenz) och Mimmi (Spång).

Du har ju porträtterat många kvinnoöden i dina dokumentärfilmer, hur ser du på den här typen av satsningar som lyfter fram kvinnors insatser bakom kameran?

Jag tycker det är fantastiskt, jag visste inte att det fanns så många kvinnor. Och då förstärks man, man får mer självförtroende, att det står så många bakom en. Många av oss som är äldre är etablerade nu, men det är viktigt för den yngre generationen kvinnor som har idéer, som vill göra någonting, att se att vi är där och stöttar dem. Det är väldigt viktigt.

Från början, när jag kom till Sverige, var jag en vänsteraktivist som trodde på jämställdhet mellan män och kvinnor, det här var 35 år sedan. När jag kom till Sverige så visste jag att det här var ett demokratiskt samhälle där alla är lika. Och på det sättet körde jag på, jag tänkte inte ens att man kanske blir bemött på ett annat sätt bara för att man är kvinna, så jag körde mitt race och det gick bra.

Jag var orädd. Men sen har jag märkt att på senare tid att, just när jag presenterade spelfilmsprojektet, att det var på ett annat sätt, de såg på mig på ett annat sätt än om jag varit man.

Jag tror männen är mer högljudda, de tror på sig själva, de pratar på ett sätt, självförtroendet är högre när de ska presentera någon idé. Men en kvinna är mer realistisk, och jag tror inte att en kvinna går och presenterar en idé om hon inte vet att den går att genomföra, är mer försiktig när man ska presentera en idé. Men det betyder inte att vi inte tror på oss själva, att vi inte kan göra det här. Och jag tror det är någonting som vi måste lära oss, både finansiärer och kvinnor som ska göra någonting, att samarbeta på det sättet, att kvinnor ska bli tuffare.

För man får inte makt, man måste ta makten. Ingen ger dig någonting gratis, den måste du ta! Och samtidigt måste finansiärer vara medvetna om fördomar. Den här tjejen är lite osäker eller idén var lite konstig eller så, men man måste lyssna, man måste vara lite mer optimistisk, veta att en kvinna kan göra minst lika bra film som en man.

  • Author Freya Kilander

Search in: database or articles