Barbro Karabuda (Gidlund) (SE)

Regissör, författare, journalist. Född 1935 i Lidköping, Västergötland, bortgången 2017.

Barbro Karabuda var journalist, filmare och författare. Vid 22 års ålder skrev hon sin första reportagebok, “Turkiet, mitt andra hemland”. Karabudas far, Alfons Gidlund, var ekonomichef och vd på Värmlands Folkblad, och Karabuda menar att hon ”växte upp i trycksvärta” och lärde sig skriva på maskin innan hon lärt sig skriva för hand. Fadern hade en stor påverkan i hennes liv – hans önskan att hon inte skulle bli beroende av en man i vuxen ålder. Hon utbildade sig vid Schartaus handelsgymnasium, tog examen 1952. Men Karabuda beskriver utbildningen som en otroligt tråkig period, ”Det blev en parentes. Jag längtade ut, jag längtade bort.”

Nyfikenheten, rastlösheten tog henne ut i världen. I tidiga år träffade hon sin man Günes Karabuda från Turkiet, och tillsammans skapade de ett 50-tal tv-dokumentärer från platser världen över, utöver de radioreportage och böcker de också producerat. Med sin familj har hon levt världen över, men Turkiet kom att bli Barbro Karabudas andra hem och ämne för flera av hennes filmer och böcker. Hon har blivit gripen av polis i Turkiet sju gånger på grund av sitt journalistiska arbete – sista tillfället så sent som 1981. ”Man kan bara försvinna”. Då handlade det om boken “Öster om Eufrat – i kurdernas land från 1960”. 2005 kom den självbiografiska “I olivträdets skugga” och även denna gång fick hon negativ uppmärksamhet från turkiska myndigheter, och greps ytterligare en gång med hänvisning till ett gammalt fall som avskrivits 1981.

Under den senare delen av Karabudas filmkarriär arbetade hon mer med fiktionsfilm. 1991 regisserade hon spelfilmen Violbukten, efter eget manus baserat på vännen Menekse Koyus novell. Filmens huvudroll spelades av Sven Wollter, som också producerade den huvudsakligen turkiska filmen. Mottagandet i Sverige blev svalt.

Barbro Karabuda ville med sina filmer berätta om och skapa möten med människor. ”Att vara filmregissör är att ha en massa makt – ja, men också ansvar för det hela.” 1974 gjorde hon en dokumentärfilm om militärkuppen i Chile 1973, Ambassaden. Karabuda ansåg det viktigt att försöka förklara hur folk hade haft det under den turbulenta tiden. Under inspelningen fick hon besök i sitt hem av en kvinna, en flykting från Chile, som under en natt berättade om vad hon varit med om. När Karabuda föreslog att de skulle försöka sova lite, med hänvisning till att hon nästa morgon som regissör hade ansvar för att filminspelningen fortskred, utbrast kvinnan ”Vad är en film, jämfört med det verkliga livet?”. Frågan stannade kvar hos Barbro Karabuda.

Freya Kilander (2017)
Källor: ”Katarina Hahr möter” SR 2004, Medievärlden.se, Sydsvenskan.se

 

Basic info

Main profession: Director
Born: 1935
Died: 2017
Active: 1958-1991

Filmography

Regi:
Violbukten (1991)
Argentina (1982)
Svartskallen (1981)
Barnet (1973)
Permission i Bangkok
Att gå på glödande kol (1965)
Manus:
Violbukten (1991)
Ljudtekniker:
Att gå på glödande kol (1965)
Roll:
Ungt rådslag (1958)

Read more about the films at Svensk Filmdatabas (SE)

Published works

Turkiet – mitt andra hemland (1957)
Kuwait konfidentiellt (1958)
Cypern, ön i terrorns skugga (1959)
Öster om Eufrat – i kurdernas land (1960)
Hongkong (1962)
Rosenkullen (1966)
Till Mecka (1967)
Anklagelser – ett politiskt reportage från Turkiet (1968)
Amok – ett politiskt reportage från Indonesien (1969)
Vargtimmar – berättelser om förtryck och uppror (1976)
Olivkusten (1980)
Signe och Harry (1980) med Günes Karabuda
En dag under fastan (1984)
I olivträdets skugga (2005)

Do you know more about Barbro Karabuda (Gidlund)?

Please write to us if you think that we have missed something and if you have more information to provide.

Search in: database or articles