Ingrid Edström framstår idag som en av 1970-talets verkligt kreativa producenter. Barn- och ungdomsproduktion blomstrade under hennes ledarskap på Sveriges Television med metoder som hon hämtade från sina erfarenheter inom svensk barnteater. Hon utvecklade en tillit till sina medarbetare som stimulerade kreativitet och bar frukt. Utan Ingrid Edström hade klassiker som Tårtan, Vilse i Pannkakan, Kalles klätterträd eller Skrot-Nisse knappast blivit av.
Ingrid Edström bodde som barn på Skansen där hennes far var kanslichef och hade hand om engagemangen: ”Jag minns hur jag en gång blev uppsliten mitt i natten och någon satte på mig en nationaldräkt, tryckte en blomsterbukett i min hand och tog med mig ut på Sollidens scen. Där stod en stor rödhårig gubbe som tog emot blommorna och gav mig en blöt puss. Det var Anders de Wahl. En nödutryckning för ingen hade gett de Wahl några blommor.”
Ingrid Edström växte upp i en teaterälskande familj där alla hennes syskon (Per, Lars och Britta) kom att ha ledande roller inom teater och tv. Själv hade hon siktet inställt på att bli skådespelare. ”Jag ska bli den nya Greta Garbo” sa hon. Efter kriget flyttade familjen till Västerås där Ingrid Edström spelade Kristina i amatörsällskapet Scenklubbens uppsättning av Mäster Olof.
Tjugo år gammal, med flickskola och teaterstudier i bagaget, sökte Ingrid Edström upp Bengt Lagerkvist i Gamla stan, där han drev en källarteater. Några år senare var Ingrid Edström med och startade en ny teater i en gammal biolokal i Gamla stan. Där blev hon kvar under större delen av 1950-talet: ”Det var en spännande tid. I början gick allt otroligt bra. Jag avsåg att börja en skådespelarkarriär men drabbades som så ofta senare av att jag blev engagerad av helheten som störde min koncentration på skådespeleriet. Vi hade ett kassaskrin med pengar som ingen hade koll på. Jag öppnade ett bankkonto och skaffade en kassabok och en revisor. Sedan sydde jag kläder, byggde dekor och städade teatern. Egentligen hade jag bestämt mig för att aldrig sitta på kontor och aldrig sy ett stygn mer när syslöjden var över. Nu befann jag mig boende på kontoret där jag skötte all administration och sydde alla kostymer.”
Ingrid Edström kom till Sveriges Television 1957, rekryterad av Barbro Svinhufvud som hade varit chef för Sveriges Radios barnprogramsredaktion och senare blev planeringschef på Sveriges Television. För Ingrid Edström var tv främst en frilansgrej, och ett sätt att tjäna lite pengar. Hon blev mamma till Johan 1958. Men det tog hennes nya arbetsgivare knappast någon notis om: ”Jag fattade aldrig att jag kanske hade rätt att vara barnledig. Jag var programledare och producent. Barbro Svinhufvud var min chef. Vi sände en direktsänd barnpjäs varje månad. Tomas Bolme var en av barnskådespelarna. Vi visade Innan vi lägger oss med Inga Tobiasson och Skogsbrynet med Nils Linnman. Jag var producent till mitten av 60-talet och vice chef på barnavdelningen.”
1969 var Ingrid Edström med och startade TV2:s Barnredaktion och hon blev också dess chef. Därmed börjar guldåldern för barn- och ungdomsfilmen i svensk tv som sedan varar hela 1970-talet ut. Men Ingrid Edströms insatser är svåra att spåra eftersom hon sällan förekom i några eftertexter. Därför utgör filmforskaren Malena Jansons kartläggning över denna epok en viktig pusselbit till SVT:s historia, i boken När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen (2014): ”Det första Ingrid Edström gjorde som chef var enligt egen utsago att förändra de avtal som gällde för barnprogrammakare och på ett diskriminerande sätt skilde sig från avtalen för dem som gjorde vuxenprogram.” Detta var viktigt för att kunna knyta till sig de bästa kreatörerna, menade Ingrid Edström, även om det tog tid.
Däremot gick det att vara tydlig när det gällde målsättningar och ambitioner, vilket framgår av Barnredaktionens ”Målsättning för barnprogramverksamheten”. Där fastslogs att barnprogrammen måste ha fasta sändningstider, rimliga budgetar, samt att de skulle kunna uppvisa kvalitet, jämlikhet och variation. Ingrid Edström såg sedan till att dessa mål möttes, dels genom att förbereda marken i styrelserummen och på ekonomiavdelningarna, dels genom att själv hitta rätt material och kreatörer.
Ingrid Edström såg till att ovanliga och excentriska konstnärspersonligheter fick ta plats i rutan och utvecklas till fullfjädrade filmkonstnärer. Bland dessa märks särskilt Staffan Westerberg med Vilse i pannkakan och Håkan Alexandersson och Carl Johan De Geer med Tårtan och Doktor Krall. Ingrid Edström gav även grönt ljus till så pass unika och långsiktiga projekt som animationskollektivet POJ:s filmer (Kalles klätterträd) och Jan Lööfs Skrot-Nisse.
En rik flora växte fram av tv-program för barn och unga – eller kanske rättare sagt för alla med barnasinnet i behåll. Många av ”hennes” program och tv-serier har blivit tv-klassiker med lika många lager som en tusenbladstårta. Ta bara, som exempel, de tre strandade sjömännen i Tårtan, mjölet som ligger som en magisk slöja över det skitiga bageriet, de kärleksfullt palperade gräddtårtorna, gorillan som är ”depraverad”…
Under Ingrid Edströms tid på SVT:s Barnredaktion producerades även mycket annat som både väckte beundran och glädje. Men också kritiska röster höjdes eftersom det som visades i rutan aldrig hade förekommit förut, som till exempel program där barnen själva fick påverka innehållet. Barn fick göra egna nyhetsprogram och vuxna gjorde dokumentärer för barn utifrån barns egna frågor, om allt från rymden till hur det känns att dö. Det krävdes ett idogt och envist arbete från Ingrid Edström och hennes medarbetare som med Malena Jansons ord ”gjorde sig kända som pigga debattörer och skickliga barnprogramlobbyister.”
En annan viktig del av SVT:s Barnredaktion var de inköpta barnprogrammen och serierna som också kom att prägla denna legendariska epok i rutan. Tillsammans med inköparen Elisabeth Lysander såg Ingrid Edström till att agera snabbt: ”Långt innan TV1 hade påbörjat en liknande planering hade vi hunnit lägga på oss de flesta godbitarna. Elisabeth hade med sin ihärdighet ett väldigt fint försprång under många år. Vi slängde oss iväg till Paris och köpte den nyproducerade Babar och den färska tecknade Tintin plus en massa annat bra. Babar blev ju kanalens öppningsprogram i december 1969.”
Dessutom såg Ingrid Edström till att ligga i framkant när det gällde det tekniska. I samband med den nya kanalbildningen hade SVT genomfört en rad utbildningar för den nya personalen som man hade rekryterat. Det gjorde Ingrid Edström medveten om vad som var på väg, inte minst färg-TV: ”Under utbildningstiden hade jag gjort några tekniska program och en instruktionsserie för televerkets personal, så jag hade fått en viss inblick i vilka problem som kunde komma att uppstå när färg-TV infördes. Det gick en massa rykten om hur besvärligt det skulle bli, det mesta var grundlöst och överdrivet. Den vanliga rädslan för ny teknik. Den första stora färg-TV produktionen som skulle göras var Mumintrollet med Lasse Pöysti och Birgitta Ulfsson, och Viveka Bandler som regissör. Gösta Ekman spelade kungen. Några av de nyutbildade producenterna började jobba med produktionen, men det var en väl komplicerad uppgift för dem så vi tog över Ulla Berglund från den gamla barnavdelningen. Hon klarade av det med glans och hade hon några problem på vägen så inte hade det så mycket med färgen på skärmen att göra.”
Ingrid Edström var chef på SVT:s Barnredaktion fram till 1979. Därefter var hon chef för SVT i Malmö. 1982 återvände hon till Stockholm för att vara chef för hela TV2 fram till 1988. Hon var också chef under en kort period för Riksteatern (1987).
1989 utsågs Ingrid Edström till chef för Svenska Filminstitutet och blev således den första kvinnan på denna post. Hon fortsatte att värna om filmskaparnas kreativa processer och etablerade Växthuset, en kortfilmssatsning och en kreativ plantskola för många nya filmtalanger som drevs av producenten Lisbet Gabrielsson. Ett annat långsiktigt projekt i samma anda var Guldbaggen för Bästa kortfilm som delades ut för första gången 1995. Men det var en turbulent tid med ett nytt filmkonsulentsystem som skulle implementeras och mycket nedskärningar. Ingrid Edström lämnade chefsposten 1994 för att bli lärare på Den Danske Filmskola istället.
Som pensionär har Ingrid Edström fortsatt att vara en aktiv kraft och en inspiration för yngre generationer. Hon var i många år verksam inom Folkets Bio och var ordförande i Folkets Bios riksförening. Hon var med och bildade Wift Sverige 2003 och utsågs till Wifts Hedersmedlem 2009. Hon har varit aktiv medlem i styrelserna för Dramatiska Institutet och OFF (Oberoende filmarens förening). Hon är alltjämt aktiv som styrelsemedlem i Svenska Filmakademin.
Många av oss som mött Ingrid Edström kan berätta om hennes nyfikenhet, envishet och dådkraft, i synnerhet när det handlar om att stå upp för konstnärers kreativa utrymme. Samtidigt finns där också en tydlig förväntan, som att något faktiskt förväntas av en. Man kanske kan kalla det för en lekfull stränghet. Än idag, kan hon, 90 år fyllda, spänna ögonen i en och säga: ”Ja, om du bara skakade kameran lite mindre så skulle det ju kunna bli något.”
Mikaela Kindblom (2021)
Källor: Malena Janson, När bara den bästa TV:n var god nog åt barnen (Karneval förlag, 2014), dn.se: ”Hjärtat klappar för svenska bio” (2006-03-23), samt samtal med Ingrid Edström.
Basic info
Main profession: Producer
Born: 1931
Active: 1960-
Filmography
Utöver titlarna nedan har Ingrid Edström producerat en mängd program för svt, främst för barn, under åren 1957-1988.
Manus:
Skorven (1960)
Producent:
Tiden är en dröm – Del 1 Sverige 1859 – 1879 (1999)
Medproducent:
Friends (1988)
Verkställande producent:
Betraktelse (1994)
Roll:
Dansaren (1994)
Övrig medarbetare:
En frusen dröm (1997)
Frihetsligan (1994)
Tack till:
Ljusår (2008)