En återkommande åkomma bland flera intervjuade på dessa sidor är att ”det är mycket nu”. Jane Magnusson är klart smittad denna eftermiddag i början av december.
– Gina kommer och tittar i morgon, så jag är faktiskt lite nervös. Vi startade i augusti, så rätt så snabbproducerat, alltså, men det blir bra. Det blir ett avsnitt i programserien Edit och kommer både på Play och på ”riktig” tv.
Entimmasdokumentären Vad hände med Gina Dirawi? kommer att visas redan till jul – ganska precis fyra år efter filmens egen utgångspunkt.
– Den handlar om när hon var julvärd 2015 och efterdyningarna på det. Jättesorgligt, jätteintressant och en rätt fantastisk människa vad hon än rör vid. Hon har precis gett ut en roman som är så jäkla bra. Men att stå framför kameran har hon alltså ledsnat på.
I pipeline ligger även dokumentären om Madeline ”Maddy” Stuart, australisk fotomodell med Downs syndrom som slog genom på sociala medier 18 år gammal 2015, och lite senare hade både kontrakt och Vogue-jobb.
– Det har varit en bökig resa och det är kanske därför jag helst gör film om döda människor för när det är levande så måste de lägga sig i… Maddy själv älskar att se snälla saker om sig men mamman har varit missnöjd… Men nu är den klar att visa. Vi har följt henne i fyra år sedan hennes första New York Fashion Week 2015. Hon var blyg och inåtvänd och kämpade med catwalken och alltihop. Genom åren har hon fått mer och mer självförtroende och bättre språk, blivit mera social – en helt underbar förändring att ta del av.
Filmen är en samproduktion mellan SVT:s Kobra och B-Reel Films, Jane Magnussons alltmera reguljära producentpartner. Team Magnusson följde Maddy världen runt och dokumenterade karriärstegringarna. Fin hjälp fick man av olika SVT-korrespondenter som passade på att täcka in Maddys turneranden i både Sydafrika och Kina.
– De var beredda att jobba gratis tills projektet var klart eftersom de trodde på det. Det var jätteroligt. Historien är härlig och Maddy med – denna 1,49 långa rödhåriga tjej med en dröm, och mamma Rosanne som är med på drömmen. Som uppfylldes. Maddy the Model betittas nu av internationella festivaler och bör få premiär på den arenan inom kort.
Och så är det Hasse & Tage – En kärlekshistoria, som gick upp på svenska biografer i september och ännu går, snart sedd av 150 000 besökare. Inga New York-resor, ingen tyckande mamma, två genomälskade huvudpersoner och mest glädje och kärlek från alla inblandade. Jane Magnusson omfamnar det hela – inklusive nostalgin.
– Jag är inte rädd för nostalgi och jag återvänder gärna till folkhemsåren, när vi i alla fall till viss del var så himla bra, och funderar på hur vi kunde fucka upp det; vad folkhemmet faktiskt var och vad som faktiskt hände är en fråga som återkommer och som jag försöker lista ut.
Hon har med tiden dragit på sig många yrkestitlar: skribent, kritiker, författare, radio- och tv-reporter och regissör, sistnämnda utan formell utbildning.
– Jag tog lite filmkurser i USA på sin tid, på universitetet. Resten har jag lärt mig på vägen. Ihop med bra klippare och fotografer så är det ju lättare än man tror.
Viktiga cv-poster är även konstsimlärare och manusförfattare; det ena inspirerade det andra i komedin Allt flyter (2008), regisserad av Måns Herngren och alltså skriven av henne själv, från (bokstavligen) sida ett.
– I början var det jättesvårt, men väldigt roligt. Tack och lov så finns det en bra metod. Först skriver man en A4, sedan säger någon producent att det är bra, kan vi nu få tio sidor så söker vi lite pengar. Och sedan en outline på 50 sidor och efter det en på 120 sidor. Utmaningarna ökar för varje gång. Men redan på den första A4-sidan vet man hur historien ska vara. Jobbigast är nog när det kommer in folk som tycker till och sedan skriver om och om igen – tills man till slut hamnar ganska nära originalhistorien ändå. Måns var mycket inne och ändrade, och det var jättebra. Men han gjorde mera komedi av berättelsen, som jag själv först tänkte betydligt svartare – kanske något som Björn Runge kunde ha gjort. Men jag tycker hemskt mycket om Måns film.
Kortfilmen Fettknölen (2018) skrev hon ihop med Liv Strömquist, vars teckningar var grund i denna animerade film. Cupcake (2014), ännu en kortfilm, skrevs av Karolina Ramqvist. Framtida spelfilmsmanus gror också i Jane Magnussons bakhuvud.
– Jag vet inte riktigt om jag får lov att prata om dem. Men det känns positivt. Spelfilm är roligt – fast det är ju dokumentär med.
Hennes dokumentärer är Ebbe the Movie – Mannen, myten, affären (ihop med Karin af Klintberg, 2009), Trespassing Bergman (ihop med Hynek Pallas och Fatima Varhos, 2014), Christina Lindberg (ihop med Ika Johannesson, 2015), Bergman – Ett år, ett liv (2018) och Hasse & Tage – En kärlekshistoria (2019). Flera av dem är små tidsresor till det där alltmera svunna Sverige och dess alltmera unika särart. Jane Magnussons såväl naturliga dragning som påtagliga lämplighet för kallet beror säkerligen på hennes eget perspektiv under de skildrade åren.
– Jag är ju inte uppvuxen i Sverige – pappa arbetade för ESAB, Elektriska svetsningsaktiebolaget, och vi var utstationerade på olika platser. Sverige var något man kom hem till på somrarna under 70- och 80-talet och det var bara ett perfekt land där alla hade jättefina tänder och perfekt sjukvård. I Göteborg fanns det en enda uteliggare, Evald Sjödahl, som visst var jätterik och faktiskt ville bo som han gjorde. Så Sverige var ju perfekt. Jag bodde i Singapore och Hong Kong och USA på 70-talet, och där var det emellanåt rätt fattigt. Som nu i Sverige. Folkhemmet hade sina problem, det var ett inte alltid så fritt samhälle, men jag undrar ändå om inte folk hade det bättre, och hade bättre samhörighet och bättre framtidsutsikter då jämfört med nu. Så det tittar jag på.
Vilket i hög grad även Hasse och Tage gjorde på sin tid.
– De blev ju mer och mer kritiska till folkhemmet med tiden, tog avstånd från Palme och sossarna, blev alltmer politiska.
Vilket vi påminns om i filmen, liksom det faktum att olika falanger, vilket både moderaten Anders Björck och socialdemokraten Ingvar Karlsson entusiastiskt bevittnar, hade lika stort nöje och lika stor kärlek till duon – en lika ovanlig som viktig enande faktor.
Som ytterligare ”common ground” i Hasse & Tage – En kärlekshistoria gör Jane Magnusson det smågeniala draget att spela in alla intervjuer (utom en enda) i parets skrivarstuga i Vita Bergen, ganska orörd sedan det begav sig och numera under Danielsson-Alfredson-barnens beskydd. Extra fint är det att se hur i stort sett alla medverkande en dag samlas och gemensamt putsar upp lokaliteterna.
– Ja, jag tänkte va fasen, det handlar ju om att damma av kulturarvet och påminna om Hasse och Tage. Och nu var ju den här stugan lite förfallen så vi bestämde att alla som är med kan ju få utföra någon liten praktisk syssla. Ingvar Karlsson dammsuger, Anders Björck målar, folk skottar och klipper gräset. Du kommer att få se mer i tv-serieversionen som kommer i jul.
Under tiden kontemplerar Jane Magnusson kommande projekt. Två, kanske tre av dem gör sig så smått redo att med tiden se dagens ljus.
– Men jag berättar inte om dem just nu. Dels för att jag ännu inte helt vet ifall de blir av, och dels för att folk gärna snor idéer.