Sveriges första filmkritiker – ett stilbildande pennskaft

Vera von Kraemer var styvdotter till Hjalmar Branting och Sveriges första filmkritiker. Social-Demokraten var den första tidning som vågade sig på att publicera Veras ”biografspalter”, som präglades av saklighet, snusförnuft – och humor.

Share

Sveriges första filmkritiker var en oförvägen kvinna som trotsade tidsandan och ensam smög in på Stockholms biografer – för att skriva om den senaste nymodigheten – de levande bilderna.

Onsdag den 18 mars 1909 dyker något nytt upp i dagstidningen Social-Demokraten. Under rubriken ”Biografspalten” meddelas att tidningen kommer att publicera ”korta referat från biograferna i Stockholm, dock endast i den mån tid och utrymme medger, då biograferna nu vuxit till ett stort antal. ” Tidningen försäkrar att man kommer att visa ”all tillbörlig hänsyn till människans behov av omväxling, fantasi, skönhetsintryck och äventyrsglädje, vilka behov icke få kringskäras av pedantens brist på förståelse, men ej heller få sin näring av det plumpa och det smaklösa.”

Det är ingen dålig satsning, i synnerhet som detta anses vara det allra första exemplet på filmkritik i svensk press. Själva Biografspalten skrevs av Maudlin, som på Kosmorama ser ”en serie verkligt vackra och instruktiva bilder från en vinskörd i Italien”, ett ”fantasistycke” kallat Hin håle i smedjan och ett ”skickligt gjort tokerisceneri” med titeln Det underbara ägget. Sedan blir det avbrott för de ”oundvikliga sångerskorna” i mellanakten, därefter visas Statshemligheten, ”ett patentpreussiskt drama med sablar och sporrar”, och slutligen ”en ganska lustig kärlekshistoria” kallad Trägen vinner.

Tip-Tops program är en blandad konfekt som inte skiljer sig så värst mycket från Kosmoramas. Maudlin är glad över att få slippa ”trollkarlar och chansonetter”, däremot är luften dålig och golvet är nerskräpat av apelsinskal. Det som visas är vinterbilder från Schweiz, ”tämligen tråkiga”, en dramatisering av hur Marseljäsen kom till (!), en ”inte vidare kvick men oskadlig” skildring av den stora jordbävningsolyckan i Messina i södra Italien, samt ett rafflande äventyr ur de populära Paris-mysterierna.

Maudlin hette egentligen Vera von Kraemer (1878-1940) och var litteratur- och teaterrecensent i Social-Demokraten. I och med biografspalten ovan räknas hon också som Sveriges första filmkritiker. Vid den här tidpunkten var Vera drygt 30 år och en redan välkänd penna i huvudstadspressen. Det var på eget bevåg som hon gav sig ut till Stockholms biografer för att skriva om de rörliga bilderna, och så här berättar hon själv om bedriften:

”För mitt nöjes skull gick jag på bio andra kvällar än teateraftnar. Att gå på bio var något att halvt skämmas för – i synnerhet för en teaterrecensent! Emellertid hemställde jag till redaktionen att få recensera de filmer jag på detta sätt såg. Förslaget togs upp utan entusiasm från redaktionens sida och absolut utan entusiasm från biografägarnas! Tidningen ville icke bekosta biobesöken, biografägarna sågo med misstro på detta fruntimmer, som ofta ensam, ville kom in och se film för att skriva om det.”

Vera von Kraemer föddes 1878 på Gotland. Hennes mamma var en polismästardotter från Stockholm, Anna Jäderin, och hennes far, Gustaf von Kraemer, var en adlig löjtnant med finlandssvenskt påbrå. Anna och Gustaf var ett vackert men omaka par, och en dag när Vera var knappt fyra år fyllda, tog mamma Anna henne och hennes yngre bror Henry vid handen och flydde till Stockholm.

Anna gifte ganska snabbt om sig med en ung amanuens som ett par år senare skulle vara med om att bilda det socialdemokratiska partiet och leda det in i en helt ny fas i Sveriges historia. Veras nya pappa hette Hjalmar Branting. Hennes riktiga pappa dör kort efter skilsmässan. Veras enda minne av honom är rädsla.

Vera växte upp i en spännande tid där Hjalmar och Anna Branting står mitt i händelsernas centrum. Hjalmar blir chefredaktör för Social-Demokraten och kämpar för de nya socialdemokratiska idéerna. Anna förvandlas snabbt från hunsad officershustru till en av Stockholms mest framgångsrika journalister. Som René, teaterkritiker i Stockholms-Tidningen, blir hon både läst och fruktad. Under långa perioder är det rent av hon som försörjer hela familjen när Hjalmar inte tjänar så mycket.

Vera berättar om sin uppväxt och tiden fram till 1925, då Hjalmar dör, i självbiografin ”Brantings på Norrtullsgatan”. Journalisten Lena Svanberg, som skrivit en bok om Anna Branting, kallar Veras memoarer för ”en av de mest hatfyllda böcker en dotter någonsin skrivit om sin mamma.” Jag undrar om vi läst samma bok, för jag tycker mycket om Veras berättelse, full av värme för de människor som präglade den offentliga debatten för nu över hundra år sedan. Vad som slår mig, under den tiden som jag följer spåren efter Vera, är hur lätt hennes eget liv hela tiden hamnar i skuggan av Anna och Hjalmar.

På Arbetarrörelsens arkiv finns inte särskilt mycket bevarat om Vera, men jag hittar hennes skolbetyg. Vera var en duktig flicka, särskilt i historia och geografi, men hon var usel på välskrivning. ”Vera skrifver slarvigt” står det redan i hennes första betyg från Whitlockska skolan 1887. Omdömet kommer att följa henne under resten av skoltiden. I en annan mapp, eller fascikel som det heter på arkivspråk, hittar jag ett av Veras handskrivna manus. Det är en artikel till Social-Demokraten som handlar om heminredning och jag tror att den är skriven sommaren 1909. Vera skriver med stora, mjukt rundade bokstäver, inte elegant men mycket lättläst.

Vera tog aldrig studenten, även om Anna och Hjalmar säkert inte skulle ha haft något att invända mot det (deras andra dotter Sonja tog både studenten och blev jurist). Istället slutar hon skolan vid 16 års ålder och börjar försörja sig som översättare. Länge har hon hand om översättningarna av Social-Demokratens följetonger.

Åren kring sekelskiftet är Vera en av huvudstadens nattugglor. Hon hänger på stans caféer, hotell Rydbergs bar och Journalistföreningen, går på teater och konserter. Särskilt sångstjärnor som Anna Norrie och Yvette Guilbert gör ett stort intryck. Vera är också en entusiastisk anhängare av Ellen Keys läror och livsstil, och under hela sitt liv kommer hon att försöka göra sitt bästa för att leva enligt sin idols paroller.

1899 gifter sig Vera med en musikkritiker som heter Boo Hjärne. Hon får en tjänst på Svenska Dagbladet och det är här hon lär sig journalistik, skriver krönikor, gör översättningar och notiser. Men Boo Hjärne är en slarver som drar på sig stora skulder, och eftersom Vera är den enda av de två med en inkomst, är det hon som får stå till svars inför fordringsägarna.

Vera lyckas till slut trassla sig ur sitt olyckliga äktenskap. Och sedan träffar hon mannen i sitt liv. Han heter Hugo Lindblad och är journalist på Aftonbladet. De lever ett tag utan att vara gifta, vilket väcker Hjalmars och Annas ogillande, allt frisinne till trots. Men när redaktören för Svenska Dagbladet vill att Vera ska ta hand om barnmodet, säger hon upp sig. Det är nu hon får det eftertraktade jobbet som litteratur- och teaterkritiker i Social-Demokraten hos sin styvfar Hjalmar Branting, tidningens chefredaktör.

Social-Demokraten var vid sidan om Arbetet i Malmö, arbetarrörelsens främsta organ kring sekelskiftet. Den kom ut som dagstidning mellan 1885 och 1958, då den bytt namn till Morgon-Tidningen. När Vera skriver sin första biografspalt, finns det drygt 25 biografer i Stockholm. Men det går inte längre att locka med nyhetens behag. Biografägarna använder folkkära varietéartister, sångare eller trollkarlar som dragplåster i mellanakterna och braskande annonser i dagspressen. Man har också börjat tala om ”biografelendet” och Pedagogiska sällskapet driver frågan om filmcensur.

Då och då skriver pressen om de rörliga bilderna, helst när en ny ståtlig biograf ska invigas. En av tidens mest praktfulla biografer var Orientaliska teatern, ägd av den legendariske Häst-Nisse (som beställde ett antal filmer av Anna Hofmann-Uddgren). Orientaliska teatern låg i ”Dronninggatsstråket”, trakten kring Drottninggatan där de flesta biograferna låg i Stockholm på den här tiden. Det var här man hittade Kosmorama och Tip-Top, och det var också här som Vera promenerade varje dag mellan sitt arbete på Social-Demokratens redaktion och sitt hem vid Odenplan.

Under januari-februari 1909 skriver Vera en stor artikel om Victoria Benedictsson, hon recenserar pjäser av Anne Charlotte Leffler, Somerset Maugham och Per Hallströms ”nya stycke” Eroticon. När hon klagar på den bristande logiken i en Feydeau-fars märks den kvickhet och skärpa som hon kommer att utveckla också som filmrecensent: ”Men inte går en dam till ett illa sett hotell, där hon inte vill bli sedd, i en absolut unik och uppseendeväckande elegant kostym av ljusgrön klänning och eldröd frack!”

I mars debuterar alltså Vera som biografkrönikör. Det är betecknande att hon i första hand skriver om själva biograferna. Kanske var det inte så konstigt, med tanke på att en kritiker än idag bara existerar så länge det finns en marknad. Veras biografspalter är följaktligen delvis konsumentupplysning. Hon ger information om filmernas handling, hur biograflokalerna är och om det är värt priset. Men hon är också vaken för de rörliga bildernas egenart och teknikens möjligheter. I recensionen från Tip-Top kommenterar hon till exempel att texterna inte är översatta till svenska, ett oskick som hon gärna återkommer till. Hon gillar heller inte tintade filmer:

”Fontänerna i Versailles äro vackra, men skulle göra sig bättre om man slapp se dem färglagda.”

Det som fascinerar henne mest är ”naturbilderna”. Den 20 mars 1909 berömmer Vera programmet på Olympia (på Biblioteksgatan 12) för sina bilder från Munkfors järnverk i Värmland och sophämtningen i Paris. Hon ser också en film om en tysk kejsarjakt och man förstår hennes entusiasm över det som troligtvis sker i en enda lång tagning ”… när man ser ryttarskaran gunga iväg på hästryggarna över ett stort fält, där de myllrande hundarna försvinna som streck i gräset.”

När det gäller de dramatiserade filmberättelserna betonar Vera främst handlingen och ”ett bedömande av spelet”. Här märks influenserna från teaterkritikern ”René” som var känd för sina skådespelarporträtt. Den 24 mars skriver Vera om programmet på Orientaliska teatern där man visar den rafflande Handen: ”Den är mycket spännande, man glömmer att divan ser lite härjad ut för den effekt hon förstår att ge åt sin fasa, medan hon dansar i tyll och spetsar. Till slut sitter man med hjärtat i halsgropen, fastän det hela går i biograftakt, d.v.s. dubbelt så fort som i verkligheten.”

Veras filmkritik är det direkta tilltalet, hon resonerar hellre kring konkreta detaljer än fördjupar sig i teori eller estetik. Hennes texter, oavsett om de handlar om film, litteratur eller teater. Präglas av nykterhet och saklighet. Ibland är hon snusförnuftig och till och med präktig. Men hon kan också vara oväntat kvick och egensinnig. I hennes texter finns även drag av Hjalmars strävan efter försonlighet och Ellen Keys uppmaning att ”koncentrera sig”, d.v.s. vara sann gentemot det man älskar.

Men enligt Gunder Andersson, Eva Bjärlund och Ingmari Eriksson, som redigerat antologin ”Motbilder – socialistisk filmkritik” (1978), var det Vera som satte standarden för framtidens filmrecenserande: ”lite referat, impressionistiskt upplagda, lite svepande omdömen utan förankring i några redovisade värderingar, jublande utbrott inför främmande miljöer, klapp på axeln alternativt dunk i ryggen åt skådespelarna… och total frånvaro av analys av vad filmen egentligen innehöll, vilka värderingar som den avspeglade etc.”

Jag förvånas lite över de hårda orden. Vera undersökte ju ett nytt fenomen, ett nytt konstnärligt uttryck. Hon var av naturliga skäl nyfiken, entusiastisk, kanske lite svepande i sina omdömen, gärna jublande och ryggdunkande. Och under det här första halvåret 1909 skriver Vera faktiskt bara tre biografspalter i Social-Demokraten. Den fjärde augusti bryter storstrejken ut och allting blir kaotiskt. Vera är ”ledig” under strejken och passar på att lära sig väva. Hennes mor Anna stannar också hemma vilket leder till att hon får sparken från Stockholms-Tidningen. Hon går emellertid över till Social-Demokraten och blir dess främsta teaterkritiker mellan 1909 och 1917.

Men vad hände med Veras filmrecensioner? Blev hon utkonkurrerad av sin egen mamma? Vera ger själv inga ledtrådar. Åren kring storstrejken var en svår tid för familjen Branting. Vera skriver att ”det kom en kall ring omkring Brantings”.

1912 har biograferna etablerat sig som ett populärt folknöje. Vera berättar: ”På små lokaler smög man sig in, litet generad, och såg levande bilder, som ofta var ’skrattretande’, enligt de långa programmen, tryckta med stor stil som för fyraåringar. Man kom när som helst och satt så länge att man märkte att programmet vevades om igen, då kunde det hända att man rusade till nästa brandkårsutryckning. Att se brandkåren var en upplevelse, vad man sökte var mest verkligheten, men man måste ta med på köpet ’roliga’ stumpar med karlar på byggnadsställningar, omkullskuffade och med en hink murbruk över sig eller köksor, som krossade tallrikar, bagare som gömdes i skorstenar och sotare som gömdes i mjölsäckar.”

Kring 1915 hade de flesta stora dagstidningar sina egna filmkritiker. Några av de mer tongivande är kvinnor, som signaturen Marfa, Elsa Danielsson i Dagens Nyheter. Hon var den första kvinnan som fick fast anställning som filmkritiker och skrev i DN mellan 1915 och 1925. En annan är signaturen Quelqu’une, Märtha Lindqvist, som skrev i Svenska Dagbladet från 1916.

1913 har Vera inget ”fast” och bestämmer sig för att göra något helt annorlunda: Hon reser till Japan – ensam. Det är året före första världskriget och en kvinna, allra minst en gift kvinna, ger sig inte gärna iväg ensam på en lång resa österut. Men Vera stiger ombord på en fraktbåt till Japan och tar tåget hem med transsibiriska järnvägen genom Korea och Kina. För att inte sitta sysslolös har hon med sig en översättning, en novell av en ung norsk författarinna vid namn Sigrid Undset. I efterhand kan Vera stolt konstatera att hon var den som introducerade Sigrid Undset på svenska. Hon skriver också material till flera reseskildringar som publiceras så fort hon kommer hem: En resa över Sibirien och En resa i Japan, ”med illustrationer efter fotografier tagna av författarinnan”.

Väl hemkommen får Vera arbete på Stockholms-Tidningen, sin mammas gamla tidning. Veras första uppgift, eftersom hon nyligen varit i Japan, blir att intervjua en japansk syfilis-expert! Under den här tiden skriver Vera om allt möjligt, men hon håller fortfarande ett öga på filmen.

Vera är också djupt engagerad i kampen för kvinnlig rösträtt. Hon är redaktör för tidningen Rösträtt för kvinnor, som gavs ut av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt, men redan i en artikel i tidskriften Idun, från 1907, har hon formulerat ett glasklart skäl till varför kvinnor ska ha rösträtt:

”Skälet hvarför jag för min del vill ha rösträtt bäres icke af några upphöjda motiv, det är jag skyldig att erkänna. Ur tidsandan, uppfostran, själfförsörjningsplikten och debetsedlarna har det vuxit fram en häpen undran, hvarför vi kvinnor skola stå utanför.” … ”Jag vill ha min rösträtt för att jag är en normal, fullvuxen människa, det är allt. Och jag ser intet skäl, hvarför jag ej skulle få den.”

Men 1918 får hon ett erbjudande som hon har svårt att motstå. Det handlar om att börja på Svenska Bios – sedermera Svensk Filmindustris – marknadsavdelning och för Vera är detta chansen att äntligen få leva ett vanligt liv, utan journalistyrkets oregelbundenhet och sena tider. Hon längtar efter ett riktigt hem och en riktig familj. Det är lika viktigt för Vera som att få skriva. Arbetet på Svensk Filmindustri blir mer krävande än hon hade trott, men Vera blir ändå kvar i tio år. Hon medverkar bland annat i bolagets egna filmtidskrifter och publikationer och 1921 ser man henne göra ett inlägg i SF:s tidning Filmnyheter i en debatt som var infekterad redan då: Författarinnan Elin Wägner har kallat filmen för en ”följdföreteelse” och funnit det absurt att filmen skulle kunna vara en angelägen samtidsspegel. Jag gissar att debatten tagit fyr med anledning av Victor Sjöströms film Körkarlen, som haft premiär i början på 1921. Vera är i varje fall inte sen att ge svar på tal. Hon nämner D.W. Griffith som ett exempel på ”filmregissörer som skapat filmer ut ur medvetandet av vad som sker just nu” och hävdar bestämt att det finns gott om filmiska sociala skildringar som ”tränga genom sin åskådliga kraft vida djupare än böcker med samma ämne.” Avslutningsvis skriver hon: ”Om man alltså i litteraturens namn finner det absurdt att själar kunna låta sig påverkas av filmen, vore det lika barockt att de kunna låta påverka sig av det stora påverkningsmedlet – det skrivna ordet.”

Samtidigt som hon skriver detta, jobbar Vera med översättningen av Martin Andersen Nexös storslaget socialrealistiska roman ”Pelle Erövraren”.

Efter 1929, när hon slutat på SF, arbetar Vera främst som författarinna och översättare. Hon är förbluffande produktiv och översätter så väl litterära juveler som ”Dasjenka – en hundvalps levnad” av Karel Capek som ett tiotal böcker av den idag helt bortglömda engelska romansförfattarinnan Netta Muskett. Vera översätter också norskan Edith Öbergs samtidsromaner, varav ”Blomman i mitt knapphål” från 1931 blir filmen En stilla flirt – en av SF:s stora 30-talssuccéer med Tutta Rolf i huvudrollen.

Även som författarinna varvar Vera stort och smått: Hon skriver barn- och företrädesvis böcker för unga flickor med titlar som ”Barnen på Snigelgatan”, ”Den dumma Jolanda” och ”Elfenbensasken”. Och hon ger ut en lång rad handböcker om allt från spetssömnad till läderarbeten, samt hur man löser knutar mellan mor och dotter, äkta makar och mellan husmor och hembiträde.

1928 fyller Vera 50 år och tidningen Idun och SF-journalen hälsar på hemma hos jubilaren i Veras och Hugos villa i Ålsten. Vera beskrivs som en ”nutidskvinna” med smakfullt inredda rum med storblommiga tapeter, en vävstol, en vacker gustaviansk soffa, minnen från Veras resor och en papegoja vid namn Polly. På bilderna i reportaget syns också familjens adoptivdotter Greta-Lisa.

I journalfilmen ser vi Vera omgiven av vänner, blomsterkvastar och porslinsvaser. En man ger henne en kyss, säkert Hugo, och då vänder hon sig plötsligt mot kameran och ler förstulet, som om hon rodnade.

1939 kommer hon ut med memoarboken ”Brantings på Norrtullsgatan”. Vera dör den 22 oktober 1940.

Artikeln är ursprungligen publicerad i Chaplin, 2/95.

Källor:

Arbetarrörelsens arkiv

Kungliga biblioteket: Svensk Mediedatabas och Libris

Motbilder – socialistisk filmkritik (1978), red. Gunder Andersson, Eva Bjärlund, Ingmari Eriksson

Stumfilmen i Sverige. Kritik och debatt (1975), Elisabeth Liljedahl

Brantings på Norrtullsgatan (1939), Vera von Kraemer

http://www.kvinnofronten.nu/Formodrar/vera-von-kraemer.htm

 

  • Author Ingrid Stigsdotter

Search in: database or articles