Theresa och Iga gör slow cinema

Är en inblick i en rik ambassadörsfru och lyxhustrus vardag verkligen något att berätta om? Efter dokumentären Ouga Girls återkommer Theresa Traore Dahlberg med sin tredje västafrikanska film – Ambassadörens fru, som vann Tempo Short Award och är uttagen till dokumentärfilmsfestivalen Visions du Réel i april.  

Share

När jag sett Theresa Traores Dahlbergs kortfilm Ambassadörens fru är det flera scener som inte vill ge med sig, som stannar hos mig efteråt.  Som när ambassadörens fru, en kvinna i yngre medelåldern, promenerar i sin trädgård. Vi ser henne på håll och hon går försiktigt, håller sig bara på den färggranna stenlagda gången. Hon går ut ur bild, men kameran följer inte med. Vi blir kvar och tittar på den konstfullt stenlagda gången. Efter en stund kommer hon tillbaka och fortsätter att gå lika försiktigt som förut.

I en annan scen ser vi ambassadörens fru sitta vid poolen. Hon har en röd baddräkt. Varsamt sänker hon sig ner i poolen och börjar göra några gymnastiska övningar. Sedan simmar hon, fram och tillbaka. Allt medan vi hör ljudet av en såg och ser en trädgårdsmästare som har klättrat upp högt i ett stort träd för att såga av en av dess grenar.

Theresa Traore Dahlberg tycker mycket om ”slow cinema”. Och hon är förtjust över sitt samarbete med fotografen Iga Mikler som fotograferat både Ouaga Girls och Ambassadörens fru. Iga Mikler har redan en tung CV inom svenskt filmfoto och har bland annat fotograferat kortfilmen Pojkarna (2015) av Isabella Carbonell och Sophie Vukovics första långfilm Shapeshifters (2017) och även premiäraktuella dokumentären Gunnel Lindblom – ut ur tystnaden. Tillsammans utforskar de stunder när saker tycks hända i det fördolda, eller inte alls, som lugnet och stillheten i sig pockar på vår uppmärksamhet.

-Ser man igenom de förföriska bilderna så blir det ofta intressanta diskussioner om maktrelationer, livsval och strukturer inom en. Folk ser olika filmer i filmen, och det en ser säger ju mycket om vad en inte ser, säger Theresa Traore Dahlberg med ett skratt.

En av utmaningarna med det filmiska berättandet, ja, allt berättande, handlar om vad vi väljer att fokusera på – och att kunna stå fast vid våra val, både som filmregissör och som filmpublik. Är en inblick i en rik lyxhustrus vardag verkligen något att berätta om – även om den utspelar sig i ett intressant västafrikanskt land? Varför inte filma vad ambassadören gör istället, eller vad som har förändrats i Burkina Faso sedan det historiska valet 2016? Men just det valet, att inte filma det dagspolitiskt aktuella eller det som kanske vissa bedömer som viktigare, är det som gör Ambassadörens fru till en så fascinerande film.

Det här är frågor som Theresa Traore Dahlberg fått tidigare, under inspelningen av Ouaga Girls. Flickorna på bilmekskolan tyckte först att det var konstigt att hon så gärna ville filma dem, de som inte var några kändisar eller gjorde något särskilt intressant.

Med Ouaga Girls, som hade premiär på Folkets Bio hösten 2017, klev Theresa Traore Dahlberg över till långfilmsformatet i en dokumentär berättelse om en grupp västafrikanska kvinnor som går sista året på en skola för kvinnliga bilmekaniker. Det är en film om unga kvinnor i västafrikanska Ouagadougou, med samma drömmar som vi alla har eller har haft, och om den gemenskap som finns när man står på tröskeln till det okända.  Som till exempel i det här fallet med en grupp unga kvinnor som är på väg ut ur tonåren och in i vuxenvärlden.

Theresa Traore Dahlberg har lätt för att skratta och berättar hur nära hon kom de unga kvinnorna på bilmekskolan. De hade inte valt utbildningen själva, men de hade hamnat mellan stolarna i samhället. Många kom från traumatiska upplevelser, vilka på skolan hanterades varsamt i samtal med skolans psykolog.

-Under tiden vi filmade blev mödraskapet en allt viktigare röd tråd i filmen. Flera i klassen som jag filmade hade förlorat sina mödrar, vissa var unga mödrar, någon i klassen blev gravid. Under tiden jag jobbade med filmen gick jag själv igenom missfall, graviditet, förlossning – och blev bonusmamma till två barn. Så frågor kring mödraskap var definitivt on my mind.

Inspelningen präglades också av ett internationellt filmteam. Hur fungerade det?

-Jag strävade ju efter att ha ett blandat team med både svenska och burkinska medarbetare. Men det kunde bli missförstånd, som till exempel om ljudpersonen höll bommen i bild och fotografen ville påpeka det. Ljudpersonen kunde inte engelska och fotografen kunde inte franska. Det tog ett tag men sen hittade vi ett gemensamt språk.

Theresa Traore Dahlberg är intresserad av platser, både de geografiska och de som utgörs av våra olika stationer i livet, och det är ett genomgående drag i hennes filmer: Hennes första film, som hon gjorde som elevfilm på StDh, var den uppmärksammade kortfilmen Taxi Sisters (2011). Där fick vi följa den kvinnliga taxiföraren Bourys vardagliga yrkesliv i Dakar, huvudstaden i Senegal och en av Västafrikas största städer. Boury berättar otvunget och med mycket humor, om hur hon är en av 15 kvinnliga taxichaufförer i en stad med 50 000 manliga taxichaufförer. Varje dag möter hon en man som ifrågasätter hennes rätt att sitta bakom ratten. Varje dag hävdar hon envist sin rätt att finnas där på Dakars gator i sin gula taxibil.

Man skulle kunna säga att Theresa Traore Dahlberg strävar efter just detta: att skapa överraskande stunder av igenkänning. Eller som filmkritikern Eva af Geijerstam uttrycker det i sin recension av Ouaga Girls: ”Theresa Traore Dahlberg har en förmåga att närma sig de människor hon filmar med sinne för närhet och respekt”.

Theresa Traore Dahlberg blev kontaktad av Fabienne Thibault, den förre franske ambassadörens fru i Burkina Faso. Ambassadörens fru ville att hon skulle filma den konsert som hon förberedde för en utvald skara gäster i sin trädgård. Theresa Traore Dahlberg gick med på det, om hon samtidigt fick filma ambassadörens frus vardag. Hon fick tre dagar och följde med ambassadörens fru på sånglektion, när hon simmar i sin pool, när hon bestämmer hur stolarna ska stå i konsertlokalen. Hon ogillar att bli kallad ”Madame l’Ambassadeur”- eftersom det ju inte är hon som är ambassadör. Hennes jobb är att vara diskret i bakgrunden av sin man, ambassadören Gilles Thibault (som var Frankrikes ambassadör i Burkina Faso mellan 2013-2016). Samtidigt inser hon hur den uppgiften krockar med den egna ambitionen att bli operasångerska. Som sångerska ska man ju ta plats och både synas och höras.

Ambassadörens fru blev en helt annan film än Theresa Traore Dahlbergs tidigare filmer.  Där finns inga av de yvigt pratglada kvinnor som vi fått träffa i hennes föregående filmer. Men ljudbilden, och musiken, fortsätter att vara viktiga beståndsdelar i hennes filmer. Theresa Traore Dahlbergs pappa heter SaÏdou Richard Traore, en välkänd burkinesisk musiker och hans musik finns med i Ouaga Girls, som han även samproducerade. I Ambassadörens fru är ljudbilden lika spännande som talande. Den enda musiken i filmen får ambassadörens fru stå för, med ansträngd operaskolad röst.

-Det blev en oväntat tyst film… eller högljudd tystnad kanske man kan beskriva det som, säger Theresa Traore Dalberg.

 

  • Author Mikaela Kindblom

Search in: database or articles