Till minne av Tove Torbiörnsson

För tio år sedan intervjuades Tove Torbiörnsson som nytillträdd filmkonsulent för dokumentärfilm. Vi återpublicerar Christina Höglunds intervju med Tove – som också tog initiativet till Nordic Women in Film. Här talar hon om sin passion för dokumentärfilm som berättar och berör.

Share

Efter en timme i Tove Torbiörnssons röda lädersoffa i rummet på Filmhuset, börjar jag av någon anledning tänka på Pippi Långstrump. Kanske för att det här verkar vara en människa som inte gör något krångligare än vad det behöver vara, och för att hon utstrålar en entusiasm som ändå är jordnära. Hon låter uppriktigt stolt när hon talar om de första filmer hon varit med om att få föra i hamn: Rainer Hartlebs Alla mår bra, Peter Gerdehags Hästmannen – och för att inte tala om Rebecka Rasmussons Alice och jag, en film om vår svenska första glamourtandläkare och megakändis Alice Timander.

– Det här jobbet är skitkul. Jag känner mig som en dokumentärsoldat. Jag tycker verkligen att svensk dokumentärfilm är otroligt bra, och jag är lycklig över att kunna satsa ordentligt på de projekt jag gillar. Visst händer det att man går in och stödjer med en mindre summa pengar, särskilt om det är en historia som pågår ”just nu” och filmaren inte kan vänta ett halvår på stöd. Men generellt satsar jag hellre på några få och ger då istället lite mer.

För Tove Torbiörnsson handlar dokumentärfilm främst om att beröra och att bli berörd. Hellre sprickor och skavanker och lite för långt än något som är för snyggt och tillrättalagt. Det handlar om att känslomässigt förstå hur världen ser ut. Hon tar Alice och jag som exempel:
– Där finns några scener när Alice Timander beskriver att hon inte riktigt känner att hon tillhör den här världen, och just det tror jag många känner; fast man verkligen, allt vad man bara orkar, försöker tillhöra. En bra dokumentär kan få en att se sina egna hemligheter hos någon annan.

När Tove Torbiörnsson tillträdde tjänsten som dokumentärfilmskonsulent vid nyåret 2006 sa hon i intervjuer att svenska filmare borde stanna hemma i högre utsträckning än tidigare och koncentrera sig på vår svenska samtid. Nu har hon ändrat sig… kanske. Hon skrattar och medger självkritiskt att allt hon säger kan vändas emot henne.
– Jag tycker absolut att vi ska resa i världen, just därför att vi är så bra på det. Och jag kan i nästa andetag säga att jag vill ha fler snygga filmer, genomarbetade och påkostade – samtidigt som det inte är det som är det viktiga. Det avgörande är alltid ett starkt innehåll.
Tove Torbiörnsson vill ogärna peka på generella trender i vilken film folk vill göra just nu, men hon märker att hon själv går igång lite extra på berättelser om kvinnoliv.
– Jag tycker att många kvinnor har haft ett så otroligt spännande liv som är glömt och ställt i skuggan.

Hon nämner det nya filmavtalet – som säger att minst 40 procent av kommande filmer ska göras av kvinnliga regissörer eller manusförfattare – och förklarar att det självfallet medför att man mer än tidigare tänker på att ha kvinnor som avsändare.
– Samtidigt måste man fråga sig vad filmerna egentligen handlar om. Det är minst lika viktigt att ta med i urvalsprocessen.
Tove Torbiörnssons rum i Filmhuset är tapetserat med svartvita foton, flera bilder har hon tagit själv. Hon älskar stillbildsfoto. Vi bläddrar i fotoböcker av husgudinnorna Francesca Woodman och Mary Ellen Mark och beundrar deras storhet i att vänta ut människor, att avvakta ett skeende med kameran.
Likadant tänker Tove Torbiörnsson kring sitt eget filmande, det som tog sin början för över tjugo år sedan i Nicaragua. Det var där hon lärde sig klippa film i de sena tonåren, det var då hon insåg bildens betydelse och hur roligt det var att arbeta med film. Det var då hennes pappa, Peter Torbiörnsson, började filma i Sydamerika efter att ha arbetat som utrikeskorrespondent och journalist där under tjugo år.
– Det var en intensiv period i mitt liv. Ibland tänker jag att om jag inte upplevt det jag gjorde under min uppväxt, eller om jag inte varit med om tiden i Nicaragua, så vet jag inte riktigt vad jag hade gjort idag. Jag kanske hade skrivit eller hållit på med teater eller något. Allt kokar ändå ner till storytelling.
Hon säger att hon kanske borde ha blivit ”kriminalare eller något”. Hon gillar att ta reda på folks avsikter. Och fortfarande kan hon föredra att skriva, att sätta sig ner och fabulera ihop en historia. Att göra en riktigt bra dokumentär, det kräver så mycket etik.
– Jag tycker det blir svårare och svårare, ju fler filmer man gör. Vet egentligen de här personerna i filmen vad den kommer att innebära för dem? Kan de förstå vilken makt jag har? Jag vill ju att det ska vara deras film när jag slutar. Och det viktiga är inte att någon gråter, utan det är vägen dit. Det måste vara den här personens film, inte filmarens. Det måste vara värdigt.

Tove Torbiörnsson anser också att man som filmare bör göra ett så litet intrång på personerna i filmen som möjligt; vad de ska säga, vad de ska göra.
– Det måste vara autentiskt. Ibland blir jag förvånad över hur många det är som ber folk att göra saker som är rätt onödiga. Man kan faktiskt vänta ut människor. Om denna person har något viktigt att säga, då kommer han eller hon att säga det, förr eller senare. Som filmare måste vi lita på vår historia, lita på att man hittar dit.
Hon tillägger, nästan triumfatoriskt:
– För allting känns ju! Om ljudteknikern sover, då syns det!

Det är någonstans här som jag börjar tänka på Pippi Långstrump. För Toves uppväxt tycks lika karaktärsdanande som de dramatiska åren i Nicaragua. Medan andra småflickor drömde om att bli prinsessa, såg hon en framtid som sjörövare, något som snart kom att uppgraderas till upptäcktsresande.
– Jag började ju resa med min farsa väldigt tidigt. Varje sommarlov reste vi runt, i Europa, men också i USA och Centralamerika, det hände massor med saker. Pappa försvann mest på jobb hela tiden, så jag, som var 14 år, och min lillebror, som var 7, fick klara oss själva. Vi var i Mexico, på Kuba, i USA – och då och då stötte vi på pappa. Vi var extremt blåögda, men allt gick hur bra som helst.
Det är först nu efteråt, med fyra egna barn som Tove tänker på vad som verkligen kunde ha hänt.
– Pappa och jag satt till och med i fängelse i Honduras, jag anklagades för att vara terrorist! Det var ju rätt intressant. Jag satt i förhör hela nätterna och i vår cell fanns också en spansk fotograf och en annan man som var skottskadad i benet. Vad jag lärde mig då, det är att allt är mycket mer komplext än man tror, inte svart och vitt. Jag spelade till och med schack med en av fångvaktarna. Och det är just det jag vill skildra i det dokumentära, att saker och ting inte alltid är så självklara. Vi är jävligt komplexa, vi människor… och komplexa historier är svåra, men det är det som är spännande.

 

Tidigare publicerad i Swedish Film 2006

  • Author Christina Höglund

Search in: database or articles