Tjugo långsjalar för en nobelpristagare

Ingen författare – vid sidan av Astrid Lindgren – har varit så viktig för den svenska filmen som Selma Lagerlöf. Redan innan någon spelfilmsproduktion alls kommit i gång i Sverige blev hon indragen i den kinematografiska sfären.

Share

Våren 1909 blev Selma och nyblivne chefen för AB Svenska Biografteatern i Kristianstad, Charles Magnusson uppmanade att göra film av ”Nils Holgerssons underbara resor”. De var inte ointresserade, men författaren tvivlade på genomförbarheten och hänsköt frågan till sin rådgivare, överläraren Alfred Dalin i Huskvarna, som hörde till initiativtagarna bakom boken och hyste ett närmast faderligt ansvar för Nils Holgersson. Dalin avrådde bestämt med orden ”De mekaniska bilderna av olika slag befordra icke barnfantasiens sunda växt, utan hindra och förslöa den”. Så det blev ingen Lagerlöffilmatisering den gången. Det blev i stället Fänrik Ståls sägner och Värmlänningarne som på sommaren blev Svenska Bios första inspelningar. De höll sig i alla fall på marken.

Nästa år gick Selma Lagerlöf tillsammans med änkedrottning Sofia och en imponerande rad andra kulturpersonligheter in som aktietecknare i det nystartade och exemplariskt välartade biografaktiebolaget Victoria (döpt efter den nya drottningen). Insatsen medförde vissa sidovinster, till exempel att bolagets fotograf 1910 gjorde hemma-hos-reportage på hennes nyligen återköpta Mårbacka att visa upp på landets biografer se filmarkivet.se

Selma Lagerlöf hade flera motiv för att intressera sig för film. Hon var nyfiken på alla tekniska nymodigheter och insåg att kinematografin både konstnärligt och ekonomiskt hade framtiden för sig – men också att kombinationen rymde en latent konflikt. Den skulle hon snart och kännbart konfronteras med. Hennes konstnärliga samvete var starkt men inte alldeles omutligt, och hon behövde alltid pengar till Mårbacka. Hon var för övrigt klart medveten om att filmens samhälleliga meriter inte enbart låg på det estetiska planet. ”I och för sig tycker jag att filmen är en god sak. Jag har så mycket bott i småstäder och på landet, jag vet att människorna där behöva denna förströelse, den hindrar mycket kortspel och mycket drickande.”  (Brev till Kaja Hansen 28/5 1924)

Victoriabolaget blev inte långlivat, men Charles Magnusson och Svenska Bio hade framgångar, flyttade till moderna ateljéer i Stockholm och utbildade två begåvade regissörer, Victor Sjöström och Mauritz Stiller. Vid mitten av 1910-talet började företaget målmedvetet satsa på konstnärlig kvalitet för att erövra Europamarknaden när första världskriget förlamade filmproduktionen på kontinenten. Inget var mer lockande än att få med den världsberömda nobelpristagaren på den planen: konstnärlig kvalitet ansågs liktydigt med litterär. Victor Sjöström var den som först samlat tillräckliga meriter för att närma sig nobelpristagaren. 1917 hade han begått sin höglitterära filmdebut med Henrik Ibsens Terje Vigen. Det ryktades att hon sett den och blivit riktigt imponerad. Så Sjöström tog mod till sig och planerade en filmatisering av Tösen från Stormyrtorpet.

Varför just den, kan man fråga? Kanske för att berättelsen balanserar så lagom mellan det publikfriande och det konstnärliga, ett melodramatiskt kolportage men med fina psykologiska och moraliska vändningar och med utrymme för kvalificerat skådespeleri. Det är den av hennes berättelser som genom åren lockat till ojämförligt flest filmatiseringar utomlands.

Med vördnad och vånda reste Sjöström upp till författaren i Falun för att få läsa upp sitt manuskript. Han blev överraskad, nästan lite stött när det visade sig att hon framför allt fäst sig vid de spektakulära actionmomenten i Terje Vigen. Men uppläsningen gick bra, hon var mycket nöjd och bjöd på supé. När hon sedan såg den färdiga filmen tillsammans med Sjöström blev hon så gripen att tårarna glittrade i hennes ögon. ”Det var verkligen mycket vackert och väl inspelat”, skrev hon efteråt. Lars Hanson och Karin Molander tyckte hon gjorde sig bäst (alltså inte titelrollens Greta Almroth, som annars höjdes till skyarna och som gick så in i rollen att hon aldrig kom ur den igen). Stormyrtösen blev publiksuccé i Sverige och porten ut till den stora världspubliken för svensk film. Selma Lagerlöf fick ett obegränsat förtroende för Sjöström.

Därmed kunde han ge sig i kast med ett gigantiskt projekt, att filmatisera ”Jerusalem”! Nu utvecklades en unik kreativ relation. Regissören Sjöström ville inte som så många andra skära ner i epiken för att gynna dramatiken. Han ville tvärtom bygga ut och gestalta i bild även sådant som hon bara antytt i ord. Hon var förstås smickrad över hans respekt för textens skiktningar men blev nästan ängslig när Sjöström använde två filmer enbart till romanens prolog. Ingmarssönerna hör till nyckelverken i det som brukar kallas den svenska stumfilmens storhetstid och innehåller partier av enastående kinematografisk originalitet. Det gick inte lika bra med film nr 3, Karin Ingmarsdotter. Nu besannades författarens misstankar. ”Emellertid vet jag, att jag undrade om detta skulle slå an på den stora allmänheten. Det var nog för mycket, som inte var roligt. Karin själv fann jag också mycket ledsam. Det skulle ha varit en stor skådespelerska till rollen”. Den aktris hon avfärdar så drastiskt är Tora Teje. Även kritikernas mottagande var svalt, så Sjöström lät det fortsatta Jerusalemprojektet anstå tills vidare.

I början fick Selma Lagerlöf 2 000 kr per film i honorar plus 2 öre metern för varje försåld kopia. Det var hon nöjd med, affärskvinna som hon var. Men när det kom ett flott anbud från ett tyskt bolag skrev hon till Magnusson att hon gärna ville fortsätta att samarbeta med Svenska Bio (för säkerhets skull ber hon ändå om råd om vilket pris hon ska begära av tyskarna). Magnusson var mer än villig att teckna ett långtidskontrakt om en Lagerlöfinspelning per år i fem år. Honoraret höjdes raskt till 10 000 kr per film.

Sjöström gick vidare med Körkarlen. Som vanligt for han upp till henne med manus. ”Fredag kom Sjöström hit och läste upp filmlibretto till Körkarlen. Det var ganska duktigt gjort, och han själv var så gripen, att han darrade på rösten och hade tårar i ögonen just som en annan”. Sjöström mindes å sin sida att det blev en oroande tystnad efter uppläsningen, innan hon kom med den förlösande frågan ”Kanske direktören vill ha en snaps?” (Den lilla tystnaden före snapsen inspirerade P O Enquist till dramat ”Bildmakarna”). I själva verket var hon djupt engagerad av läsningen och aktivt delaktig i den fortsatta utformningen av scenariot. Den färdiga filmen blev tillräckligt mirakulös för att kasta glans också över en nobelpristagare.

Även Mauritz Stiller gjorde från början ett gott intryck (”fin och trevlig som alla unga skådespelare”). Efter den ceremoniella manusuppläsningen fick han hennes godkännande att regissera Herr Arnes pengar. Det blev också en fullkomligt lysande film. Hon var lycklig över det färdiga resultatet (även om hon sa sig hellre ha sett Harriet Bosse än Mary Johnson i rollen som Elsalill) och särskilt belåten med att samtliga texter var ordagrant tagna ur hennes roman. Hon borde nog ha blivit misstänksam över en liten självsvåldighet från Stillers sida. Han ändrade boktitelns ”penningar” till ”pengar”.

Härnäst ville Stiller göra film av ”En herrgårdssägen”. Men den här gången var manus så fjärran från hennes berättelse och avsikter att hon bestämt sa nej. Stiller var ömsevis påstridig och ödmjuk. Slutligen tog han till utpressning. I maj 1922 skriver Selma Lagerlöf till Valborg Olander: ”Stiller var själv här i söndags och jag kom till korta som jag alltid gör. Inte så dock, att jag på något sätt ändrade mitt omdöme. Men av helt ekonomiska skäl kunde jag inte få min vilja fram. Dessa nya direktörer, Sjöström och Stiller har det naturligtvis ekonomiskt svårt /…/ och därför sätta de nu allt sitt hopp till denna smörja. Om jag sade nej nu förklarar de båda två, måste de upphöra med sitt försök. Alla deras arbetare vid Råsunda (100 man) skulle bli brödlösa, de själva måste gå i konkurs och ta anställning i utlandet /…/ Om de bara däremot lyckades slå igenom med en enda film, så att den bleve populär därute, så skulle de för all tid vara räddade, och de skulle också kunna återvända till att göra god konst igen! Ja, som jag inte hade mod att ta på mig ansvaret för människors ruin, så gav jag efter. Men filmen får inte kallas en Herrgårdssägen, och de få tillkännage, att det endast är uppslaget, som är taget ur min bok.” Filmen fick titeln Gunnar Hedes saga. Sjöström och Stiller låg verkligen illa till. Efter kriget upphörde de goda konjunkturerna, och bägge valde mycket riktigt att flytta utomlands när resurserna tröt här hemma

Hon fick ångra sin medgörlighet. Stillers tilltagsenhet visade sig inte vara tillfällig utan ideologisk. Han hävdade filmkonstens rätt att utveckla sina egna funktioner och uttrycksmedel i stället för att buga för litteraturen. Med samma stolta anspråk tog han itu med Gösta Berlings saga, och när han genomdrev sina filmiska tilldiktningar mot hennes vilja kände hon sig grundlurad. Provokationen ledde till en brytning. ”Men nu, då jag ser att Ni anser, att boken endast bör vara en inspirationskälla, och att materialet bör omsmältas till något helt nytt uteslutande avsett för filmen, då måste jag säga ifrån ärligt och bestämt, att jag inte kan vara med längre.”

När Sjöström och Stiller emigrerat måste andra ta hand om de återstående delarna av Jerusalem-projektet. Nya filmdirektörer och iscensättare som hon inte har stor respekt för ska göra Ingmarsarvet och Till Österland. ”De äro lugna hyggliga karlar dessa regissörer, de ha inte Sjöströms genialitet eller Stillers reklamlust och deras verk är också lugnt och medelmåttigt.” Men hon får fortfarande hyfsat betalt. ”Tänk att Hemberg hade pengar med sig och betalade 20000 kr. kontant i tjugo långschalar.”

Än en gång fick hon rycka ut som hjälpgumma när filmbolaget råkade i bryderi. I Ingmarsarvet skildras ett ytterst dramatiskt skeppsbrott som censorerna vid Statens Biografbyrå ville klippa. I ett brev till byrån hävdade Oscar Hemberg att dr Lagerlöf motsatte sig klipp och ansåg scenföljden psykologiskt och dramatiskt nödvändig för dramat. Censorerna gick henne till mötes, om också med stor tvekan: ”Då hon synes ikläda sig det moraliska ansvaret, ha vi av just denna grund ansett oss kunna ikläda oss det formella.” Med Selma Lagerlöf tog inte ens Statens Biografbyrå strid.

Den som främst sattes att förvalta arvet efter Sjöström och Stiller var Gustaf Molander. Han blir också filmbolagets huvudförhandlare med Selma Lagerlöf. Honom tycker hon inte om. ”Molander är nyss rest. Han är en märkvärdigt död och ointressant figur, fastän han är en så fin människa. Hans ärende var just vad jag hade fått veta av Dig, att fråga om jag inte hade någon idé på lager, som jag kunde lämna ut åt dem /…/ Han hade ganska litet reda på mina noveller, det får jag säga /…/ Jag antar emellertid, att man stannar vid Charlotte. Han fick lunch och skjuts till Sunne, sade inte ett ord varken om stället eller maten. Fröken Lundgren tyckte, att han var en träbock.” (Brev till Valborg Olander 10/3 1928)

Charlotte Löwensköld blev nästa Lagerlöfprojekt och ett av bolagets första trevande talfilmsförsök. Det blev en total katastrof. Efter det vågade sig bolaget inte på att filma något av Selma Lagerlöf förrän hon var död.

 

Texten är ett föredrag som Leif Furhammar höll på KB 2008 till 150-årsminnet av Selma Lagerlöfs födelse.

Brevcitaten huvudsakligen hämtade ur följande utgåvor i urval av Ying Toijer-Nilsson:

Selma Lagerlöf: Brev. 2, 1903-1940 (1969)

Du lär Dig att bli fri: Selma Lagerlöf skriver till Sophie Elkan (1992)

En riktig författarhustru: Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander (2006)

 

  • Author Leif Furhammar

Search in: database or articles