Våld, arbetarkvarter och duvor

Ellen Fiske och Ellinor Hallin har tidigare gjort kortfilmen De röda ihop, tillsammans med Feronia Wennborg. Nu samarbetar de igen med dokumentärfilmen Scheme Birds, som utspelar sig i en fattig del av Skottland. Där följer de tonårstjejen Gemma som ofta hamnar i bråk, men som bakom den hårda fasaden har en nära relation till sin farfar som vänt våldet ryggen och ägnar sig åt att föda upp duvor. Filmen tävlar på Tribeca Film Festival i New York i april.

Share

Scheme Birds följer tonårstjejen Gemma som är känd av den lokala polisen för att ofta hamna i bråk, en så kallad ”scheme bird”. Enligt filmskaparna är Gemma en alldeles särskild karaktär.

– Ja, vad hon än säger så låter det självklart. Hon levererar på ett sätt som… vi har nog aldrig tidigare filmat någon som formulerar sig så, nästan musikaliskt. Till och med hen­nes röst låter som ett instrument, säger Ellen och Ellinor om sin huvudperson.

”They call us Scheme Birds”, säger Gemma i början av filmen. ”De” – det är de andra, i samhället utanför och kanske ovanför. De som inte bor i de nedgångna, subventione­rade kvarteren där våldet är vardag, där de unga killarna åker in och ut ur fängelse och där det inte är ovanligt att växa upp utan minst en för­älder. I Jer­viston en bit utanför Glasgow är scheme lurendrejeri, som att skimma, och birds betyder brudar. Här har Gemma uppfostrats av sin farfar Joseph som ordnar skönhetstävlingar för duvor i boxningslokalen om fredagarna. Hans tes är att om man har fullt upp med duvorna så hinner man inte slåss, vara bakfull eller ta droger.

Det som från början var tänkt som en kort­film, med fåglarna och frihetssymbolerna som backdrop till det hårda livet i ”the scheme houses”, har under de senaste tre åren svällt till en berättelse med många lager. För när Gemma möter Pat och de väldigt snabbt väntar barn, blir Joseph så upprörd att han tar avstånd från henne. Gemma bryter kontakten och flyttar ihop med Pat, som för första gången har en anledning att hålla sig ifrån ännu en fängelsevolta. Men när Liam föds kommer de existentiella tankarna – varför till exempel Gemmas egen mamma övergav henne som baby. Livet med Pat blir inte heller vad hon tänkt sig, och när hennes bästa vän hamnar i koma efter att nästan ha misshandlats till döds av ett gäng i kvarteret, börjar Gemma på allvar fundera över den verklighet som hennes son nu också ska växa upp i. Är det ens möjligt att bryta den onda cirkeln?

Ellen Fiske och Ellinor Hallin har tillbringat större delen av de senaste åren i Skottland, av och till. Redan efter gymnasiet stack Ellen dit.

– Jag har alltid känt mig hemma där och jag var mer sugen på att göra något där än här hemma. Jag uppskattar den där ganska snackiga kulturen. Det är rätt olikt från Stock­holm. De är varma och pratiga, även om man kanske inte direkt pratar om känslor. I västra Skottland finns en djupt rotad manskultur, man gråter inte, man visar inte svaghet. Det gäller tjejer också.

Ellinor flikar in att det också finns en massa gamla komponenter, traditionella ingredien­ser i arbetarkulturen som funnits där i evighe­ter. Som stålverken till exempel.

– Jag har en fascination för det historiska. Inte minst med tanke på det politiska per­spektivet just nu. Drömmen som gick i kras efter valet om självständighet och efter Brexit. Jag har aldrig upplevt ett sådant hopp hos människor som när de skulle rösta om självständighet. Glöden som fanns där.

En av de största utmaningarna har varit att de inte kunnat vara i Jerviston hela tiden. Att inte ha möjlighet att vänta ut vissa skeenden på plats. Som när Gemma fick veta att hon var gravid.

– Å andra sidan, vi hade ju inte kunnat hänga där hela tiden, då hade aldrig Gemma pallat. Hon, precis som de andra runtom­kring, är ju knappast någon som kommer i tid eller som man ens kan stämma träff med. Hon byter telefonnummer – och rätt vad det är kan man inte nå henne, någonstans. … ja, hela filmen handlar ju om ungdomar som inte är ansvarstagande. De svarar inte i telefon, de har relationer som bryts, de bryter kontakten med sina föräldrar, inget är bestående och gäller bara för dagen, och att vi kommer och nästan kräver att ha en relation över tre års tid, att sitta ned och snacka om vad som hän­der… Gemma har ju aldrig snackat med någon om känslor eller överhuvudtaget ana­lyserat sin tillvaro. Hon hade inte heller för­väntat sig att vi skulle komma tillbaks, hon blev rätt förvånad över det. Hon har nog inte haft kontakt med någon under så lång tid, inte ens med sin släkt. Och när det var en så turbulent tid för två år sedan, då fick vi nästan jaga upp henne. Högst förståeligt ändå. Hade man själv haft en livskris hade man inte velat ha ett filmteam i hasorna.

Kanske till och med kameran kan spela en roll för hennes liv? Som ett vittne?

– Ja, lite kan den nog påverka. Hon ser nog sitt liv mer utifrån nu. Och det känns skönt att hon kunnat kolla det vi filmat hittills och att hon är okej med det. Vi behöver å andra sidan aldrig oroa oss över att trampa över någon gräns, hon är otroligt in charge över inspelningen. När en socialarbetare kom hem för att titta till barnet ville hon inte att vi filmade till exempel, men för oss känns det snarare skönt, ur ett etiskt perspektiv, efter­som vi filmar någon som verkligen är utsatt och yngre än vi – och vi kommer utifrån och kan också dra därifrån.

I april tävlar dokumentärfilmen på Tribeca Film Festival i New York, där filmen också kommer att ha sin världspremiär. Filmen tävlar i sektionen Documentary Competition.

Text: Christina Höglund (Texten har tidigare varit publicerad i STHLM Debut, 6&7.)

 

  • Author Christina Höglund

Search in:
Professional Directory or Articles