Hur jag blev distributör - eller konsten att sluta vänta

Lena Koppel tröttnade på att vänta och att toppstyras av dramaturger och producenter. Hon tog saken i egna händer, bildade bolag och gjorde  Krocken. Här berättar hon själv om varför hon valt att bli som en filmindustrins vilde – och på köpet blev långfilmdistributör.

Share

På min senaste film Krocken är jag producent, manusförfattare och regissör. Och just nu även distributör. Det har jag varit en gång innan, med novellfilmen Den flygande norrlänningen. Den gången gick det bra. Men jag har ju aldrig varit det i denna omfattning.

Varför? kan man då undra. Jag har helt enkelt tröttnat på att vänta så länge på att få göra någonting som jag vill berätta om på film. Därför har jag insett att jag måste ha ett eget produktionsbolag – det har jag nu, Grace Film, delägt med Otto Runmark, som hjälper mig med att räkna och strukturera.

Jag har också tröttnat på att gång efter annan tappa lusten, då så många andra går in och bearbetar mitt manus – tills det i slutändan blir ganska ljummet. Det är min erfarenhet, framför allt efter Hur många kramar finns det i världen? – men även i många andra projekt. Bombay Dreams blev bra, men kunde ha varit mera vågad. Det finns en stor rädsla i branschen och den växer för varje år. Vi tvingas bli alltmer nischade och mallade.

Teman som ligger mig själv nära är svart, torr komedi – komiska relationshistorier, värme, att komma nära. Jag tycker mycket om närbilder – men säg inte det till min gamle chef Roy Andersson.

Krocken – en film utanför ramarna
Krocken är ingen renodlad komedi, den har ett tragiskt slut. Och det gör den svårplacerad, en svart komedi, just sådant som intresserar mig.

Så vi bestämde oss för att berätta denna intressanta historia om kulturkrockar i Sverige. Jag är delvis uppvuxen i Kanada, där det inte finns sådana grupperingar på samma sätt. Här är vi i våra små klickar och det är svårt att mötas mellan dem. Om det ville jag berätta. Och så träffade jag en person som ville investera i denna berättelse ihop med mig.  Och efter över 30 år i branschen, har jag så många vänner både bakom och framför kameran att där fanns det en del som ville vara med på detta projekt. Och då bestämde vi att vi gör filmen – på åtta dagar. Och förra sommaren gjorde vi det, bodde ihop och jobbade kollektivt. Det är utan tvekan galet…!

Jag kan gärna jobba på SF och andra bolag men ibland tappar jag alltså lusten av att bli så toppstyrd. Jag vill må bra och berätta historier utan att åtta dramaturger går in och ändrar,  efter sina mallar. Sedan finns det inget kvar. Det är ju egentligen lustfyllt och roligt, detta att göra film, och på det här sättet. Jag lever hellre det livet.

Arbetet med Krocken har gått ut på att både uppfinna hjulet på nytt och att luta mig mot egna erfarenheter som professionell filmskapare. Då har försökt att göra vissa saker enklare. Att skådespelare måste sitta och vänta så länge under inspelningar är inte bra, produktionen måste röra sig framåt, mera action. Och mera fokus på skådespelare, hellre än ljussättningar, till exempel. Nu tycker jag att jag har hittat en stil och en form som passar formatet.

Hands on-distribution
Krocken kommer att visas på Stockholms feministiska filmfestival i februari och sedan ha biopremiär på Roy i Göteborg den 27 mars. Krocken är inspelad i Norrköpings kommun så jag hoppas filmen kommer att visas på Cnema i Norrköping som är en jättefin biograf.

SF har sett filmen och gillar den, men vet inte riktigt hur de ska placera den, så där nåddes tyvärr ingen överenskommelse. Jag kommer framöver att fortsätta tala med olika distributörer.

Jag hoppas i alla fall kunna bidra till en typ av ”mellanfilm” som jag saknar i Sverige. Antingen ska vi göra tung art house eller så ska vi göra superkommersiell film, mellanfilmen får vi inga pengar för. Med mellanfilm menar jag film som står med ett ben i art house-genren och ett ben i det kommersiella. En italiensk film som heter Vad döljer du för mig? uppskattade jag mycket, den hade mycket svart humor, som låter oss gå ganska djupt in i karaktärerna samtidigt som filmen håller en lättsam ton, så den blir lite folklig i alla fall. När jag såg den tänkte jag ”fan att jag inte kom på den här storyn”. Jag tyckte den var otroligt bra, den hade hittat en väldigt fin kombination av det vi menar med art house- och kommersiell film. Det gör kanske En man som heter Ove.

Konsulenterna efterfrågar ”lite spets”, ”lite häftigare” och ”mera energi”, eller säger ”jag läser ingen humor här”. OK…. men ha då tillit till mig och skådespelarna, att vi hittar den humorn tillsammans! Men icke, allting ska med påtaglig tydlighet synas redan i manuskriptet, för att de ska våga satsa på en sådan film.

I väntan på att SF ska finansiera ett projekt så kommer jag alltså att fortsätta att, så gott jag kan, få ut så många av de här ”mellanfilmerna” som möjligt. Just nu håller jag på med en berättelse om en tant som inte kan betala sina räkningar. Hon är 85, bor ensam och är väldigt tuff, lite som min egen mamma. Ulla Skoog ska spela henne, hon ser fantastisk ut i proverna vi gjorde. Ett stort bolag skulle kanske gärna vilja göra henne till en kvinnlig Ove, så jag tror jag måste göra den på eget bolag, så att den inte blir tillrättalagd.

 

Krocken får premiär 27 mars på biografen Roy i Göteborg.

(Berättat för Jan Lumholdt)

  • Author Jan Lumholdt

Search in: database or articles