”Vi var glada, unga, kära - och hade skoj!”

När Ingrid Ryberg dokumenterar det svenska 70-talets kamp för queer-rättigheter träffar hon en smart samling stolta, roliga och kreativa människor, formade under en unik och gränsbrytande era. En armé av älskande får sin premiär på Stockholms filmfestival.

Share

”Homosexualitet är förmågan att älska någon av samma kön”.

Textrutan, skriven med den karakteristiska vattenfärg man så gärna använde under perioden, återfinns i filmen Bögjävlar, regisserad av ett kollektiv som tröttnat på att se sin verklighet förvanskas i film efter film. ”Vi anser oss själva experter på vår verklighet och vill pröva att skildra den”, säger de, då det beger sig.

Ingrid Ryberg låter duken svämma över av tidsanda, i såväl kornigt kontrastrikt svartvitt som soligt mjuk färgcelluloid, där uppspelta, utkomna tjejer och killar tumlar runt i ett svenskt 70-tal av dynamik och förlösning. Håkan tar sig ett skönt bad ihop med Pelle. Eva och Maria flirtar ömt och lekfullt. Jan Hammarlund sjunger om värdens sötaste Ville och Stockholms city fylls av plakat med budskap som ”Varför blyg? Sluta smyg!” och ”Låt hundra fikusar blomma”. På Sergelplattan är läget skarpt och styrkan skjutklar, denna armé av älskande, oförmögen att förlora.

I sin lyhörda dokumentär, kallad just En armé av älskande (efter en strof ur Rita Mae Browns dikt ”Sappho’s Reply”, landar Ingrid Ryberg ofta i 1977, något av ett märkesår. Den så kallade frigörelsedagen som med åren ska växa sig till Pride-festivalen äger rum för första gången; högt på programmet står Socialstyrelsens sjukdomsstämpel som ännu vanpryder homosexualitet. Och som ska väck.

Det är också i denna gränsbrytande era som filmerna Bögjävlar, Eva och Maria och Kvinnan i ditt liv är du bara – tripp, trapp, trull – spirar. Dessa tre med tiden alltmer välbevarade hemligheter bildar kärnan i dokumentet, ihop med de som för drygt 40 år sedan var med och skapade filmerna.

Idén känns klockren, och blir även en fin kompanjon till Mette Aakerholm Gardells Leva. Älska., som hade premiär tidigare i år.

– Visst, håller Ingrid Ryberg med. Och Mette och jag är av samma generation som skildrar en äldre generation, vilket också Cecilia Neant-Falk och Nina Bergström gjorde i Väninnor, som kom 1996. Hittills är det bara vi. Det har inte funnits så stort intresse för den här sortens material tills helt nyligen, när filmarkivet.se lade upp Bögjävlar och nu också Eva och Maria, efter att jag ordnade en visning på Filmhuset, som blev fullsatt och uppskattad. Detta är filmer som primärt har varit kända inom sina egna kretsar och det är faktiskt på grund av att jag har intresserat mig för att forska kring detta som de nu dyker upp igen. Det är inget som någon har tillvaratagit i några arkiv eller så, vilket är en diskussion jag också har velat lyfta med filmen. Det är inte bilder av vad som helst, utan berättelser om ett queert liv medan det är fördömt av majoritetssamhället – så det är ju motståndshandlingar i sig. Oavsett kvalitet är det unikt och värt att bevara. Förhoppningsvis finns det mer som jag ännu inte har kommit i kontakt med, kanske inga överväldigande mängder – men om det inte tas om hand nu så kommer materialet att blekna bort.

Blek är ingalunda den färgstarka skara som höll ställningarna den gången, och i mångt gör det än. Sonja, Håkan, Marie, Olle, Annalena och deras vänner som övervann hindren med kreativitet.

– De var smarta, pålästa, genomtänkta. Bara den här manövern att vända något till en ny, bra och fullt fungerande innebörd – ”förmågan att älska någon av samma kön”. Språkaktivism av finurligaste klass. De har en underbar humor.

Att det långt ifrån alltid var roligt både anas och artikuleras. Håkans pojkår tyngdes av utanförskap och tvivel på att livet var värt att leva. Men mitt i det motiga hände något med tiden han befann sig mitt i. ”Jag fick uppleva en otrolig upprättelse!”

Marie beskriver inspelningen av Eva och Maria i synnerhet men även perioden i allmänhet så här: ”Vi var glada, unga, kära, och hade skoj!”

Det svenska 70-talet, väl så paradoxalt, luckrade upp de mossiga och rigida regelverken medan frisinne, aktivism och en önskan om att riva ner och bygga nytt tog sig plats. Ett i sanning tidstypiskt exempel är den aktör som möjliggör två av de tre filmerna, nämligen Socialstyrelsen. Som när det här utspelar sig har öronmärkt medel för kulturarbetare i en stor kampanj om sex och samlevnad i samband med lagen om fri abort.

– Då blev det ryktesspridning inom den lesbiska rörelsen – det finns pengar att söka. Det handlar visserligen om abort men det verkar inte spela så stor roll, vi kan tolka in oss i det, som lesbiska. Det är fascinerande och udda, särskilt som Socialstyrelsen ju var den myndighet som satte sjukdomsstämpeln. Och alltså samtidigt stöttade två lesbiska filmer – Kvinnan i ditt liv är du och Eva och Maria.

Bögjävlar, enligt Håkan så namngiven eftersom ”vi valde det värsta ordet som man bara inte tog i munnen på den tiden – men det gjorde vi!”, hade stöd av Filmverkstan. En ”anti-inspiration” till att den gjordes är en annan film från 1977, Vilgot Sjömans Tabu.

– Alltså, kollektivgänget var faktiskt i kontakt med Vilgot Sjöman. De hade fått titta på manus och tydligt sagt att så kan du inte skildra oss. De erbjöd sig också att ge honom några råd. Men han var inte intresserad. Och det är ju lite som Håkan säger i filmen att Bögjävlar delvis var en Tabu-protest. ’Nu måste vi göra något eget för Vilgot har ju verkligen missbrukat sitt mandat.’ Och det är ju en ganska sunkig film, och rätt obegriplig. Nu ligger i alla fall Bögjävlar med på DVD-utgåvan av Tabu. De två hänger ju ihop.

– Som lustigt sidospår hittade jag ett urklipp med Vilgot där han står och filmar frigörelsemarschen och blir intervjuad av en reporter. ”Ja, Vilgot myser – hans fiktion har blivit till verklighet” står det. Han tar med andra ord åt sig äran för att ha förutsett den här paraden.

Nej, den äran är det gänget som Ingrid Ryberg återförenar i en lummig kolonilott mitt i Tantolunden som ska ta åt sig – inklusive att ha fått bort sjukdomsstämpeln 1979. Därefter har AIDS-eran kastat mörka skuggor och dagens klimat blåser emellanåt brunkallt.

Men idag kan man odla sin kärlek till sin partner och har samma rättigheter som ”heterofilerna”.

– De har tagit sina liv i egna händer, och är formade av att de har krävt att få leva som de vill leva. De är stolta över vilka de är och över vad de uträttat. De är hela människor.

Bland plakatens slagord skymtar ett ”S och bög”, och även ett ”M och bög”. Armésoldaterna i filmen är dock ganska fast förankrade på vänsterkanten. Är inte detta ändå en tvärpolitisk kamp?

– Olle skämtade låtsat upprört om att ”Nu är där ju moderater och allt möjligt!”… Och man ska inte glömma att vänstersidan hade en god dos homofobi. Men de bildade ju Homosexuella socialister som reaktion på att det bara var party och raggande och så organiserade de sig på vänsterkanten. En av de trognaste medlemmarna var Gunnar Almér*, som enligt Jan Hammarlund betalade sin medlemsavgift ända till sin död 2016. Det hade varit så roligt att kunna visa filmen för honom!

Jan Lumholdt

Fotnot: En armé av älskande visas 15 och 18 nov under Stockholms filmfestival. Filmen får premiär 14 december.

*Gunnar Almér, medlem i Bögjävlar-kollektivet och senare internationellt uppskattad vice utlandschef på Svenska Filminstitutet, gick bort under inspelningen av filmen.

 

 

  • Author Jan Lumholdt

Search in: database or articles