Att våga minnas

Utöver att våga minnas vill Ewa Cederstam förstå det till synes obegripliga. Fem år efter att hon skrev om arbetet med filmen Våga minnas, sätter hon här punkt med en nyskriven epilog. Med den nya filmen Förövare sätter hon även punkt för det som hände för 30 år sedan.

Share

Våldtäkt sker överallt hela tiden. Vi läser om dessa övergrepp dagligen i tidningen. Våldtäkt sker i hemmen, på gatan, i skolan, på arbetsplatsen. Ute och inne. Överallt tycks det, men ändå ingenstans. Och jag har länge undrat: Vart tar alla offer vägen efteråt, då den lilla notisen som skrivs i tidningen bleknat och blivit till ett dagen efter? Var är männen som våldtar alla dessa barn och kvinnor? För mig blir människorna bakom tidningsrubrikerna aldrig synliga, varken offer eller gärningsmän.

Jag har arbetat som filmare och fotograf i drygt 15 år och plåtat mer än 35 filmer. Drivkraften bakom mina egna filmer är att försöka få svar på saker jag inte förstår. Mina senaste egna filmer har handlat om våldtäkt och minnet av ett övergrepp. Jag gjorde Kvinnans plats 2002. Det var den första film jag regisserade själv, efter att under många år ha filmfotograferat andras filmer och delat regiarbetet på ett par filmer. Kvinnans plats hade undertiteln Vad händer med minnet av en våldtäkt och vad händer med platsen där det hände? Det var en film där jag intervjuade tio kvinnor som alla hade blivit våldtagna. Jag träffade var och en av dem under ett halvårs tid, för att lära känna dem som människor och fördjupa kontakten innan vi började spela in. Vi pratade inte om själva händelsen förrän en av de sista gångerna vi sågs. Då tog jag med mig min bandspelare och en mikrofon och ställde egentligen bara en enda fråga:

Kan du berätta för mig vad du minns av själva våldtäkten?

Med utgångspunkt i dessa kvinnors svar – vissa bildrika, andra fragmentariska och korta – fick jag en förståelse för att det kan vara mycket svårt att minnas och sätta ord på en händelse. Just detta blev viktigt att fokusera på under klippningen, att kunna berätta ett minne, hur fragmentariskt det än tycks vara. Även från en mycket dramatisk händelse som kan ha legat många år tillbaka i tiden, tycks det finnas minnesbitar, sekvenser kvar inne i varje människa som varit med om ett övergrepp.

Jag letade i polisens rapporter och fann våldtäktsbrottsplatser. Dessa dokumenterade jag sedan med en 16mm-kamera, en bild från varje plats. Jag satte ut gatunamnen i bilden för att det kändes angeläget att berätta var våldtäkterna äger rum, att platsen inte är anonym och att det kan vara precis var som helst. Rörliga bilder, men ändå stilla, filmade om natten. Bilderna av brottsplatserna, där egentligen ingenting syns av vad platsen varit med om, ställda mot de våldtagna kvinnornas egna upplevelser, blev Kvinnans plats. Jag kände att jag funnit ett spår som var angeläget och som jag ville arbeta vidare med: Att undersöka hur minnet fungerar. Jag tycker det selektiva minnet är väldigt intressant och när filmen hade premiär och visades på filmfestivaler, slog det mig att jag egentligen också hade velat höra hur männen som våldtar tänker. Vad har de själva för minnesbilder från våldtäkten? Hur resonerar de kring sin handling, sitt brott, att ha begått detta övergrepp? Hur lever de vidare med sina minnen? Det ville jag försöka ta reda på.

Att våga prata
Det är som om det gång på gång skapas samma mediabild både av offer och gärningsman. Bilden av en man som inte kunde sätta stopp för sin ohejdbara sexualitet. En man som burit på ett inre tryck eller bara inte kunnat hejda sig, eller en man som varit udda på något vis. Och så bilden av kvinnan som offer som inte kunde avböja mannens kåthet, styrka och makt och därför blev våldtagen. Jag undrar: Är det tabu i vårt samhälle att träda fram som våldtagen kvinna? Är det för svårt för vårt demokratiska samhälle att våga se att det händer här, att det finns så många utsatta kvinnor och barn i vår omedelbara närhet. Som blivit offer för helt, eller nästan helt, vanliga män, pappor, styvpappor, chefer, lärare, pojkvänner. Det tycks som om mediebevakningen vid rättegångarna mot ”kända” våldtäktsmän blir till enorma samhällsinsatser. Nästan som vid VM-finalen i fotboll eller vid oljekatastrofer, men ändå inte… för trots allt som skrivs, är det på samma gång så väldigt tyst om varför och vem som utsätts, utsätter. Vad är det vi egentligen får veta? Oftast ingenting nytt alls.

Våldtagna kvinnor skräms till tystnad på grund av den skam och ibland skuld de känner. Kvinnan tänker att hon valde fel väg, kom i samspråk med fel man, gick hem själv i natten, hade på sig utmanande kläder, valde fel man att skaffa barn med eller helt enkelt bara blev utsatt för en galning. Som offer kan det kännas näst intill omöjligt att prata med någon, efteråt – vem orkar höra? Kvinnor möts av en skyll-dig-själv-mentalitet som kanske ätit sig för långt in i den svenska folksjälen. Eller tappar modet inför det faktum att så få män blir dömda för våldtäkt i Sverige.

Är det möjligt att vi kan få till ett bättre samhälle, där vi vågar börja prata i tid, där vi ger samtalet utrymme? Kan man hindra dessa män att begå nya våldtäkter? Tror vi på ett samhälle där vi lär oss empati? Där dessa våldtäktsmän får ta ett mycket större ansvar för sina handlingar, sina känslor och tillkortakommanden, och inte kan gömma sig bakom att de inte har ”mått bra” eller inte ”haft någon att prata med”. Bland gärningsmännen finns allt från höga polischefer till ”monster” som Hagamannen och Helenmannen, vanliga män, familjefäder som begår övergrepp mot sina egna döttrar och söner, män som våldtar sina fruar. Män som inte har lärt sig att hantera sin aggressivitet.

Är det en alltför stor skam att vi kanske alla måste se vår egen del i problemet? Att vi kanske får det samhälle vi förtjänar. Varför har vi inte redan från lågstadiet ett ämne i skolan som heter empati? Vi måste sträva efter ett samhälle som har råd och utrymme att ge föräldrar möjlighet till stöd redan då barnen är små. Så att vi alla blir delaktiga och så att vi ser till att alla kan få hjälp. Och kan förresten våra fängelser verkligen hjälpa dessa män att komma stärkta tillbaka ut i samhället efter avtjänat straff, eller är de för evigt bundna till brottet och skulden?

Min starkaste drivkraft till att göra en film om våldtäkt är att vi måste börja prata om de bakomliggande orsakerna, hur jobbiga de än är. Vi måste på något vis sätta press på männen att själva ta sitt ansvar. Och vi måste kanske försöka att förstå varför de trots allt begår våldtäkterna. Allas vår tystnad är ett jätteproblem. Vi engagerar oss politiskt, i nödställda, i utsatta djur, i giftbesprutad mat, i regnskogar, i högre lön och i vissa krig. Men här hemma förs dagligen ett ”krig” mot kvinnor och barn som på något vis blir nedtystat.

Män som våldtar
Jag bestämmer mig för att göra en film där våldtäktsmännen själva förklarar, beskriver och delger oss sitt liv. Och för att försöka finna ett antal män som kan och vill ställa upp. Jag kommer fram till att det bästa vore att hitta några män på ett fängelse, män som blivit dömda för våldtäkt. Efter att ha haft brevkontakt med och besökt ett antal olika fängelser, bestämmer jag mig för att fokusera på Skogomeanstalten utanför Göteborg, det fängelse i Sverige där det sitter flest sexualbrottsdömda män. Jag får kontakt och en bra ingång via psykologen Elisabeth Kwarnmark, som arbetar på Skogome och vars böcker varit till stor hjälp för mig under min research. Via anstaltschefen Lisbet Malmkvist får jag förtroendet att påbörja intervjuer med dömda män. Jag får visa min film Kvinnans plats och sedan får de som vill träffa mig för ett första möte.

Vad som tidigt står klart för mig är att männen har lika svårt att minnas och beskriva själva övergreppet som de våldtagna kvinnorna har. Hur kommer det sig? Jag förstår någonstans att denna förträngning handlar om skydd och överlevnad. Vetskapen om att man tillfogat en annan människa så mycket lidande, gör att det helt enkelt blir för smärtsamt. Männen som ställer upp, varför vill de vara med i min film? Det känns som om de söker en slags försoning, att få prata ut och till punkt. De som jag väljer att arbeta vidare med erkänner alla sin skuld.

Samtalets styrka
Jag reser var sjätte vecka ner till Skogome för att besöka och intervjua ett tiotal män. Så småningom väljer jag att arbeta vidare med och regelbundet träffa fem av dem. Arbetet går väldigt långsamt. Det svåra är att få till ett nära och personligt möte, ett riktigt samtal. Från början arbetar jag med redan nedskrivna frågor, jag ställer i stort sett samma frågor till alla. Men allteftersom tiden går känner jag att det fungerar bättre med att utgå från min egen nyfikenhet. Frågor om ansvar, skuld, skam och försoning blir centrala teman, liksom minnet av händelsen.

Samtalen blir som de blir eftersom jag från början saknar journalistens ingång. Jag är tvungen att hitta en intervjumetod som passar mig och som bygger på mina samtalsfrågor. Precis som i arbetet med Kvinnans plats börjar vi med att prata om barndom och uppväxt, hur de sett på sina liv hittills, för att sedan efter att antal träffar närma oss kärnpunkten: Varför våldtog du? Vad minns du, vad kan du berätta från själva våldtäkten? Mellan våra träffar arbetar jag med att lyssna och logga in allt material. Jag skriver ut allt och ringar redan in vad jag tycker fungerar. Intervjuerna spelas in på DAT, endast med ljud för jag vill att alla ska kunna känna sig så fria som möjligt i berättandet.

Jag bestämmer tidigt att inte filma eftersom jag känner att kameran skulle bli ett hinder. Jag tänker på att männen också efter avtjänat straff ska kunna komma tillbaka ut i samhället. Och jag vill inte filma intervjuer med bortvända anonymiserade män eller i efterhand ”sudda bort” eller förvränga bilden av dem. En idé jag har är att om man ser en människa i bild påverkas man väldigt mycket som publik av hur den människan ser ut. Jag har under mina år som filmfotograf ibland varit tvungen att lösa en scen eller hitta på andra bilder till någonting som ska ”täckas” eller inte kan gestaltas på annat vis. Det är ett problem med film, att man ibland tvingas in i en form, och skapar bilder för tidigt.

Viktigt för mig är att först få tag i berättelsen. Jag uppskattar styrkan i våra mänskliga röster – detta att berätta i stämningar, som ofta fungerar väldigt bra i radio, det är jag intresserad av. En förtätning och en känsla kan bli större, då orden får fungera fritt utan en kameras påtagliga närvaro. De flesta människor behöver vänja sig vid kameran och eftersom jag har begränsad tid att vistas i fängelset känns det som en mycket bra lösning att endast spela in ljudet. Jag har också en tydlig känsla av att den intervjuade kan bli mycket tryggare om det inte finns krav på att synas i bild. Vilket jag tror stärker min tes, att utan bild skapas större frihet för samtalet. Så har jag tänkt och så har jag arbetat i mina filmer.

Jag är helt ointresserad av den gängse mediebilden av våldtäktsmannen. Den som vill göra honom till ett monster och en udda existens. Jag vill få reda på vilka likheter dessa män har med oss andra. Tankar på likheter istället för olikheter färgar självklart mitt förhållningssätt, mina frågor och min förståelse för deras brott. Inte för att jag vill göra brottet mindre eller betydelselöst, men för att kunna förstå vilka mekanismer som styrt dem till att begå våldtäkt.

När jag pratar med männen om deras övergrepp, är det knappast någon av dem som kan förklara på ett djupare plan. Varför de var i stånd ”att trassera sin egen moraliska spärr” som en av dem uttrycker det, och till att våldföra sig på en annan människa. Ofta finns en stor skuld som gör det svårt för dem att våga se sin egen del i det som hände. Det finns självklart också en yttre, allmän skuld som gör att männen har svårt att formulera sig kring och våga prata om övergreppet. Att se sig själv som en våldtäktsman är svårt.

Kanske är det en naiv förhoppning jag har, att jag tror att jag ska få några svar. Kanske går det inte. Men för mig utgör detta grunden i undersökningen och är en klar drivkraft genom filmen.

Under tiden jag arbetar med intervjuerna är det många som frågar mig: Är det inte obehagligt att träffa dem? Jag måste då svara nej. De flesta tycks fortfarande tro att våldtäktsmän på något vis går att ”skilja ut” från resten. Då hade det varit enkelt, att känna igen dem, lätt att undvika dem. Men det stämmer inte alls med min bild. Alla är pappor. Många har ett arbete, ett socialt nätverk och en familj. Hur kommer det sig att det i fängelse sitter så många på ytan ”vanliga män”? Vad det är som döljer sig under ytan kan jag inte helt förstå. Jag är ingen läkare, ingen expert men jag ser att de flesta har en skörhet, kanske lider av en empatistörning och uppvisar en bristande impulskontroll. Min ingång till att göra filmen är att det är ett ärligt försök att förstå dem. Kanske mest för att om möjligt förhindra nya män att våldta. Just denna vilja till förståelse väcker ibland avsky då jag pratar med människor om vad jag arbetar med (”kastrera dem bara!”), liksom indignation och förvåning (”vad tror du att du kan få svar på?”).

Filmens form
Allt eftersom arbetet fortskrider, ger tankarna upphov till många frågor om hur filmen ska se ut och hur männen ska gestaltas. Vilka bilder kommer jag att använda? Jag har filmat med 16mm och stillbildsfotograferat regelbundet inne på Skogomeanstalten. Med dessa bilder kombinerade med männens röster har jag velat skapa filmen, precis som i Kvinnans plats. Jag har lagt ner många månader på att använda rösterna och försöka 3D-animera männen, men det har mest känts som om jag försökt skyla över någonting. Jag har samarbetat med några duktiga animatörer. Men jag har känt mig låst av att skapa i 3D, för det är extremt tidskrävande och kostsamt. Det har känts som att jag försökt applicera en form som påminner om dataspel på någonting som för mig är mycket, mycket viktigare. Det ligger för långt ifrån mitt eget uttryck, det enkla. För mig har formen stått i vägen för det som ska sägas. Det har blivit snyggt, men känts tomt och innehållslöst. Då har jag saknat männens fysiska närvaro. Jag har fått känna på svårigheterna med att i dokumentärfilmssammanhang välja att utesluta människor ur bild.

I mitt sökande efter en slutgiltig form börjar jag fundera mycket över mina beslut. Är de riktiga? Min vilja är oerhört stark att försöka göra en levande och rik film utan att visa männen i bild. Trots att det betyder att publiken måste ta en omväg via min gestaltning. Jag åker tillbaka till Skogome för att komma längre i filmens innehåll och fördjupa samtalen. Jag vill veta varför de våldtagit. Hur det gick till, hur de kände sig efteråt, vad de tänker om vad de utsatt offret för. Kan jag komma djupare, finns det någonting mer att säga? Eller finns det lika många berättelser som de män jag träffar?

Min egen historia
Och här, mitt under arbetet på fängelset, går det plötsligt upp för mig att det också finns ett annat, kanske mycket viktigare spår att följa. En annan film att göra. En dag, efter nästan tre års arbete med filmen, får jag frågan: Men vad handlar filmen om egentligen, Ewa? Och utan att egentligen kunna svara, så förstår jag plötsligt att jag själv på något vis måste bli tydlig med min egen ingång i denna film, mitt eget intresse för ”ämnet” våldtäkt. Det slår mig att jag kanske måste vara med i filmen själv, rent fysiskt. Detta kullkastar min film fullständigt. Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, hur jag nu ska handla eller tänka.

När tankarna väl väckts blir det till slut nödvändigt för mig att filma och ta in min egen historia. Det går inte längre att undvika: Jag måste våga berätta om mitt eget minne av en våldtäkt. Den våldtäkt som jag själv blev utsatt för i Malmö hösten 1986, 18 år gammal. Plötsligt blir det tydligt att de filmer jag hittills har arbetat med, både Kvinnans plats och den här, som fått namnet Våld, egentligen hela tiden har handlat om mig själv. Att jag plötsligt ska våga vända kameran mot mig själv, efter så lång tid, känns väldigt svårt till att börja med. Jag ryggar länge tillbaka inför det faktum att jag själv måste exponera mig. Bli ”den våldtagna kvinnan” i min egen film och kanske få en ofrivillig offerroll, den filmen erbjuder mig.

När den första chocken har lagt sig över att jag håller på med en annan film än den jag har filmat, får jag kraft att fortsätta arbeta och nu med ny styrfart. Genom kontakt med producenten Stina Gardell, som genast tror på den nya filmidén, får jag helt ny energi att börja leta mig bakåt i min egen historia. Stinas och mina samtal bygger nu på att jag ska undersöka vad som hände, börja filma mitt eget minne. Det känns på många sätt helt rätt och som en befrielse. Det är som om filmen nu väljer mig, enkelt och självklart. Att jag verkligen vill och måste byta perspektiv blir väldigt viktigt. Att våga gå in och berätta om våldtäkt utifrån mitt personliga minne, istället för att gömma mig bakom ett allmänt intresse och påstå att det är ett generellt och viktigt ämne. Beslutet gör att jag måste trycka på pausknappen ett tag. Utgångspunkten för filmen ändras totalt när jag nu med en fotograf börjar filma mitt eget minne, min resa bakåt i tiden. Det är en process som inte går att stoppa.

Att sätta mig själv framför kameran har varit svårt. Helt plötsligt träder en ny film fram, som handlar om mig och varför jag aldrig pratat med någon om våldtäkten. Detta är för mig det centrala i filmen. Varför jag känt mig och känner mig så ensam – trots att jag vet att det anmäls drygt 6000 våldtäkter per år i Sverige och att många, många fler våldtäkter begås. Men även om beslutet att sätta mig själv framför kameran definitivt gett mig panik har det också skapat ro. En själslig ro, en vilja att berätta. Istället för att ta en omväg via andra kvinnor som offer och män som gärningsmän, filmar jag nu det jag egentligen velat hela tiden, min egen våldtäkt.

Det har gått nästan tjugofem år sedan det hände. Jag vill ta reda på och verkligen minnas vad som egentligen hände den där höstkvällen 1986. Jag har sökt upp mina föräldrar som jag aldrig tidigare pratat om våldtäkten med. Varför har vi inte gjort det? Och varför fanns de inte vid min sida under rättegångarna i tingsrätten och hovrätten? Vilka tankar har de själva om varför vi aldrig pratat om att jag blivit våldtagen? Filmens nya inriktning gör att jag inser att samtalen mellan mig och mina nära är det viktigaste för berättelsen. Våra samtal framför kameran blir drivkraften och svaren de leder till blir filmens framåtrörelse. Jag vill försöka få ett svar på frågan varför det hände. Men är det möjligt?

Jag har under våren 2010 träffat, filmat och pratat med min familj, min man, min mamma, min styvpappa, några nära vänner, min dåvarande pojkvän och min terapeut. Jag har letat efter domar i Stadsarkivet i Malmö och i hovrättens arkiv och funnit material från domar, utdrag ur polisens förhör och bilder från polisens arkiv. Detta material vill jag gärna använda i filmen. Jag arbetar långsamt framåt. Vissa dagar flyter det på och jag finner energi och framåtanda medan andra dagar kantas av ett ifrågasättande av vad det är jag egentligen är ute efter. Går det att väva in sin egen berättelse i ett redan filmat material? Måste jag nu helt släppa taget om den ursprungliga filmen och tre års arbete? Eller går det att finna en balans mellan det jag gjort och det jag gör nu. Jag slås av att jag nu försöker berätta om något som färgat mig mer än jag någonsin trodde då jag först började undersöka våldtäktens mekanismer i Kvinnans plats. Den här filmen, som jag ger namnet Att våga minnas, blir mycket mer personlig och jag vill våga vara helt ärlig framför kameran. Jag är övertygad om att jag är på rätt väg och kommer att göra en viktig film. Efter vårens inspelningar och genomklipp förstår jag hur viktigt det är att historien får växa fram sakta och med mitt eget uttryck. Att jag på så sätt ska våga närma mig de allra svåraste frågorna. Frågorna som rör mitt minne, min skuld, mitt ansvar och min försoning.

När jag har visat scener ur filmen har många reagerat starkt. För våldtäkt väcker många känslor: rädsla, avsky och aggressivitet. Det är som toppen av ett isberg, det vi ser är endast en mycket liten del. Många människor jag möter tycks ha egna erfarenheter av våldtäkt på något vis. De flesta jag träffat, både min familj, mina vänner, kollegor inom filmbranschen, finansiärer och mina elever vid filmskolor har tankar om övergrepp, om våldtäkt, antingen det är självupplevt eller inte. Men ingen jag träffar vill spontant prata om det. Jag tror jag är något stort på spåret med min film, att våga glänta på locket, att släppa ut även det svåra. Min film framkallar många tankar, allt från ”angeläget och obehagligt” till ”men herregud kan hon vara mitt i en process och verkligen hantera detta?”. ”Fy fan äckliga snubbar.” ”Känner du skuld?” ”Det går aldrig att hindra att nya våldtäkter begås så varför försöka göra en film?” ”Vad är det egentligen du vill berätta?” ”Ska du verkligen lämna ut dig på det viset?” ”Tänk om andra ser dig som ett offer?” ”Kommer du att orka?” ”Kände du inte på dig att mannen du pratade med på gatan var obehaglig eller skum?” ”Hur såg han ut, såg han äcklig ut?” ”Efter filmen sätter vi punkt, då har vi pratat klart om våldtäkten.” Dessa påståenden och frågor gör bara min blick och min vilja skarpare och jag vet nu att jag ska göra färdigt denna film. Nu tar jag mig slutligen rätten att helt enkelt göra den.

Mina egna minnen växer fram samtidigt som vi filmar. Och det är så jag vill ha det, det är det med denna film som jag gillar mest. Att svaren kommer med frågorna och vägen dit är resan bakåt i tiden. Min styrka är att våga ändra, fördjupa och revidera. Att låta filmen gräva sig djupare på det viset. Men när är jag egentligen färdig? När ska jag ha filmat klart, ha begränsat filmens ram och form? Samtidigt som jag skriver ner dessa frågor till mig själv blir jag varse att filmen nog inte kan anses riktigt färdig förrän jag vågat tränga ner allra djupast i mitt minne. Men jag ser fram emot den dagen då filmen äntligen ska visas, klara sig själv och möta en publik. Till dess – och jag tror inte det är alltför långt dit – måste jag arbeta vidare. Jag tänker att för tjugofem år sedan skedde ett övergrepp, som jag tvingas bära med mig. Som format mig till den jag nu är. Och som har blivit min drivkraft när jag gjort mina tidigare filmer och påverkat mig så mycket att jag inte ens kunnat se att dessa filmer egentligen också handlat om mig själv. Idag är jag väldigt tacksam för att jag fått stöd, så att jag vågar se och lyssna inåt till min egen historia och filma mitt eget minne. Att jag till slut vågar minnas.

Epilog
Filmen ga minnas fick premiär 2012. Vad vi inte visste inför lanseringen, var att filmen skulle få ett sådant varmt mottagande och bli så omskriven. Stina Gardell, filmens producent, Ylva Swedenborg och jag arbetade med distributionen. Ylva arbetade hårt för att få många tidningar att skriva och lyfta frågan, konsekvenserna av våldtäkt, och det hann bli åtskilliga tv- och radioinslag. Det blev en drömstart för filmen. Genom ett bra samarbete med Våra Gårdar och Folkets Bio fick filmen en större chans att möta en publik. Vi ville bredda den traditionella vägen med att bara visa en film på biograf. Istället erbjöd vi en film- och samtalsturné där filmen ingick som en del. Genom att hitta ut till ett större antal biografer runt om ute i landet ville vi börja tala om konsekvenser av våldtäkt. Vår idé var att sprida filmen ihop med ett samtal efter visningarna, ett samtal där jag själv deltog och som inkluderade publiken och inbjudna gäster från orten insatta i problematiken kring våldtäkt. Inför turnén gjorde vi testvisningar då vi bjöd in socialarbetare, diakoner, polis, lärare, kuratorer och psykologer, alla som dagligen möter offer och gärningsmän i sin yrkesutövning. Vi ringade in ett antal frågor till publiken inför vår turnéstart . Frågor om offrets känsla av skuld, om sexualitet och av upplevd tystnad var primära frågor som vi ville diskutera, lyfta och kanske besvara tillsammans med publiken. Vår tanke var att visa Våga minnas i en film- och samtalsturné, från början upplagd som en resa runt i landet till ett drygt 20-tal platser. Men allteftersom vi kom igång hörde fler och fler biografer av sig. Lars Gillergård på Våra Gårdar var en trygg klippa, han arbetade nära oss för att säkerställa distribution och lansering. Samarbetet med Folkets Bio blev fint där vi nådde ut genom deras biografer. Vi fick en flygande start genom premiären på Tempo dokumentärfestival. Filmen fick en mycket större spridning än vi vågat hoppas på. Efter drygt tre års tid kan jag nu summera att jag har besökt ett 70-tal enskilda biografer med vår film- och samtalsturné. Jag har även rest utomlands, bland annat besökte jag Harare i Zimbabwe för en fullsatt visning, och en mycket fin debatt efter filmen. Våldtäktsfrågan är global.

Våga minnas kan i sammanhanget ses som ett inlägg i en samtidsdebatt om våldtäktens konsekvenser, en film som vill mer än att bara vara en film, en film som vill förändra bilden av offer, och tystnaden, som ofta uppstår efter ett övergrepp. En film som vill lyfta tystnadens konsekvenser för enskilda individer, men också en film som kan förändra samhällets bild av ett offer, och för att denna bild ska kunna förändras över tid. Höga tittarsiffror på biograf säger inte hela sanningen om ens films förmåga att kommunicera med en publik, eller en films förmåga och vilja att förändra på djupet. Våra visningar, med en betydande social impact, där vi varit med och skapat forum och faktiskt förändrat bilden av våldtäktsoffer.

Jag tänker nu att genom filmen, har vi varit med om och lyckats sätta fokus på övergrepp och bidragit till en större diskussion om våldtäktens konsekvenser, i ett samhälle. Vad ett övergrepp på en enskild individ kan innebära, inte bara för den våldtagna individen, utan också för alla de människor som finns runt detta offer. Att det inte bara är den drabbade som drabbas av ett enskilt brott, utan hur familj, vänner och ett helt samhälle påverkas där våldtäkt finns.

Ett samhälle fritt från våldtäkt kan tyckas naivt, men om inte ens tanken och lagstiftningen verkar för att detta ska ske, var hamnar vi då? Eftersom vi faktiskt kommit långt och lagstiftat och vill ha en nolltolerans till exempelvis för dödsfall i trafiken, kanske vi också ska kunna lagstifta och ha en nolltolerans för våldtäkt?

Vi blev inbjudna till Riksdagen för att visa Våga minnas. Vår introduktion handlade om en hur en ändrad våldtäktslagstiftning kan se ut och synen på offret. Att en ny lag för en nolltolerans kan bli ett mått på hur ett samhälle mår, ett samhälle fritt från våldtäkt kanske är en utopi, men nyskrivna lagar, och att våga prata om våldtäktens konsekvenser på ett individplan, som påverkar och blir till ett samhällsplan, är en början.

Det senaste året har jag letat vidare och hittat tillbaka till mitt grundmaterial ur Våld. De intervjuer jag påbörjade med männen i fängelse behövde jag få göra färdigt, jag tänkte att de kunde bli till en kortfilm. Under våren 2016 har nu filmen Förövare fått premiär på Tempo Dokumentärfestival, visad i tävlan och nominerad till Tempo Short Award. I filmen berättar och beskriver männen själva hur de minns övergreppet. Deras egna tankar och minnen av själva våldtäkten. Jag ser ett tydligt samband mellan Kvinnans plats och Förövare, i båda fallen minns offer och gärningsmän lika lite. Genom mina tre filmer Kvinnans plats, ga minnas och Förövare ser jag starka beröringspunkter. Det är på något vis samma tystnad, som både offer och gärningsmän stundtals ”gömmer sig bakom” och känner. Hur kommer det sig? Varför uppstår detta minnesbortfall?

Och jag funderar på hur denna tystnad i ett samhälle påverkar oss, vi som lever vidare efter ett övergrepp oavsett om vi utsatts eller utsätter. Filmen ld som jag pausade, i och med att jag började filma mitt eget minne och som blev filmen Våga minnas, blev slutligen Förövare. Plötsligt såg jag mitt grundmaterial på ett nytt sätt. Genom min erfarenhet och mina tidigare filmer fann jag slutligen ett sätt att lyssna på de mellanrum som uppstår i mina intervjuer, att kunna lyssna på männens egna minnen och det som männen själva säger. Jag var helt övertygad om att det svåraste var att skapa bilden. Hur ska jag visualisera ljudintervjuer? Men plötsligt en natt vaknade jag med ett ryck och jag såg tydligt ett kärr framför mig, en möjlig inspelningsplats, en suggestion och mötet med det okända, det mörka kärret, det förgängliga. Ett kärr som en spelplats där allting dras ner, förstörs, en metafor för livet, det ändliga. Jag är så glad över att min film Förövare nu äntligen blivit klar! En film som satt långt inne, var tvungen att gå via mina två tidigare filmer. En film som vill sätta gärningsmännen själva på kartan. Jag vill att vi lyssnar till vad de själva har att berätta. Vad de tänker, och hur ser de själva på brottet? Genom deras egna reflektioner tänker jag att vi kan försöka förstå, inte brottet men kanske männen? Jag arbetar nu med lansering och distribution av filmen och jag hoppas att Förövare, som tidigare filmer om våldtäktens konsekvenser, får en chans att landa hos en publik. Förövare handlar om de män som våldtagit och nu sitter i fängelse dömda för våldtäkt. En film om hur männen själva ser på brottet, på sin egen skuld och på möjligheten att komma vidare efter avtjänat fängelsestraff.

Jag vill att vi genom min nya film Förövare bryter även gärningsmännens tystnad, detta för en ökad kunskap om varför våldtäkt ändå sker. En film om försoning, om att försöka förstå brottet för att kunna gå vidare i livet. Jag vill problematisera och se människan som begått gärningen. Sätta in detta i en samhällelig kontext, där media ofta är med och skapar monster av männen som begår övergrepp. Min film är ett försök till förståelse, utan andra bevekelsegrunder än de rent humanistiska.

Nu sätter jag punkt, genom att ha fullbordat en triologi om våldtäktens konsekvenser. Hösten 1986 i Malmö, det var här allting började – nu 30 år senare sätter jag punkt, ser hur min drivkraft att vilja berätta om våldtäkt ibland tagit omvägar. En del av mitt liv har hunnit bli film, andra filmer har blivit till genom mötet med andra våldtagna och de som våldtagit. Förhoppningsvis kan filmerna nu leva vidare och tala till en publik långt bortom mitt eget öde och liv.

Se Våga minnas via Vodeville

Tidigare publicerad i Filmkonst nr 127/SFI

  • Author Ewa Cederstam

Search in: database or articles