Guldbaggen 2018: Jämställdhet, men var för sig

Guldbaggens betydelse som kvalitetsindikator och kvalitetssymbol i biobesökarnas upplevelse av svensk film, gör den – på gott och ont – till en sorts smältpunkt för den svenska filmbranschen. Både internt och gentemot publiken – den svenska, och potentiellt, internationella. Årets nomineringar visar att det återstår mycket arbete innan svensk filmbransch kan kalla sig jämställd, skriver Freya Kilander.

Share

2018 är Amanda Kernell som enda kvinna nominerad till Guldbaggen för Bästa regi (Sameblod) och Kristina Åberg enda kvinnliga producent att ha chansen att ta emot baggen för Bästa film (The Nile Hilton Incident). I sig kanske anmärkningsvärt med tanke på att priset för Bästa film de senaste tio åren hela sju gånger tagits emot av kvinnliga producenter.

I de traditionellt manligt dominerade priskategorierna finns enstaka kvinnor: Bästa foto (Sophia Olsson, Sameblod), Bästa klipp (Kersti Grunditz Brennan, Citizen Schein). För Bästa ljud/ljuddesign är Mira Falk nominerad tillsammans med Brian Dyrby för Silvana – Väck mig när ni vaknat, den första kvinnan någonsin att nomineras i denna kategori. I kategorin Bästa visuella effekter återfinns endast män detta år, i analogi med att det uteslutande är kvinnor nominerade i kategorierna Bästa kostym och Bästa mask/smink.

Det är intressant att notera att när kvinnor nominerats i de priskategorier som av hävd och tradition varit mansdominerade, är det för insatser i filmer skrivna och regisserade av kvinnor (även producerade av kvinnor, med undantag för Sameblod).

Representationen framför kameran följer ett liknande mönster. I kategorin Bästa kvinnliga huvudroll är tre av fyra nominerade för roller skrivna och regisserade av kvinnor (All inclusive skriven av en man och en kvinna, Sameblod både regisserad och skriven av Kernell). I kategorin Bästa manliga huvudroll är alla filmerna skrivna och regisserade av män. Samtliga, utöver The Nile Hilton Incident, är även producerade av män. Devisen ”write what you know” är kanske inte utan grund – men bara för att något är kanske det inte nödvändigtvis bör vara så. Är vi så olika?

Bland de nominerade för Bästa biroll-baggar ser landskapet inte särskilt annorlunda ut. Bland männen är samtliga filmer också skrivna och regisserade av män, bland kvinnorna är förhållandet 50/50. Det verkar alltså som att det räcker med att en av de tre så kallade nyckelfunktionerna bakom kameran (regissör, manusförfattare, producent) är en kvinna för att representationen framför kameran skall förbättras.

Inför 2018 års och kvällens Guldbaggegala är det med all önskvärd tydlighet som en återkommande trend gör sig påmind: När det gäller nomineringarna till Sveriges främsta filmpris återstår mycket arbete innan den svenska filmbranschen är på allvar jämställd. Siffrorna må visa på framsteg, och visst är framstegen betydliga, men bakom siffrorna finns i praktiken en förhållandevis könssegregerad bransch. Det är de kvinnliga filmskaparna som ser till att fler kvinnor kommer in i filmbranschen, som ger plats åt fler röster och breddar den genusrelaterade representationen inom svensk film – både framför och bakom kameran. Och det kan omöjligt vara upp till kvinnorna att på egen hand uppnå jämställdhet i filmbranschen.

  • Author Freya Kilander

Search in: database or articles