”Ibsen med p” – en frispråkig föregångare

Bodil Ipsen var en av Danmarks första kvinnliga filmregissörer – och gjorde även film i Sverige. Som skådespelerska var hon Ingrid Bergmans största idol. I Danmark har hon fått en renässans för sin mångsidighet, som regissör av screw-ball-komedi, skräck och film noir. Sexualitet och erotiska maktförhållanden var också vanliga teman.

Dela denna sida

I augusti-september visar Cinemateket i Stockholm fyra filmer av Bodil Ipsen: En herre i frack, Den röda jorden, Mordets melodi och Café Paradis.

-Du är då en riktig karlakarl, säger den danske kungen Fredrik VII uppskattande till Louise Rasmussen, den före detta balettdansösen vid Det Kongelige Teater i Köpenhamn, som han till aristokratins och borgerskapets stora förfäran gift sig med. Hon har just i en satirisk visa uttrycksfullt hånat borgarnas moraliska upprördhet över det äktenskap som nu hotar maktstrukturen i folketingets Christiansborg.
Vi befinner oss på ett gods i Danmark vid 1800-talets mitt dit kungaparet begett sig och godsägarens fru har bytt identitet med köksan Sörensen för att slippa se sin kung i sällskap med den på den sociala rangskalan så lågt stående Rasmussen.
Sörensen och Rasmussen hette den lättsamt samhällskritiska danska filmkomedin från hösten 1940, som vid den svenska premiären ett år senare begåvades med titeln Fröken i köket eftersom köksan spelades av Marguerite Viby, som redan haft stor framgång i Sverige med filmen Fröken Kyrkråtta.
Men balettdansösen Louise Rasmussen, kungens fru, hon spelades av Bodil Ipsen, själv en av Det Kongeliges genom tiderna största skådespelare. ”Ibsen med p” som hon en gång kallades då hon som regissör med dramatisk snärt satte upp Henrik Ibsens ”Rosmersholm” på Fredriksbergsteatern i Köpenhamn, samma snärt – hopsasa! – hon använde sig av när hon i visans form kritiserar borgerskapets dubbelmoral i den där gamla danska filmkomedin.

Det är författaren Niels Birger Wamberg som i dokumentärfilmen Bodil Ipsen och filmen berättar om ”Ibsen med p”. Dokumentären är gjord av Majken S. Eliasen och Claus Kjaer vid det danska Cinemateket i Köpenhamn. Varför är Bodil Ipsen värd att uppmärksammas?

-Bodil Ipsen var inte bara en av Danmarks mest berömda teaterskådespelare utan också en av våra första kvinnliga filmregissörer, säger Majken S. Eliasen. Under 40-talet regisserade Ipsen flera filmer av hög kvalitet inom olika genrer som den spirituella ”screw ball”-komedin, det historiska kostymdramat, skräckfilmen och ”film noir”. Danskarnas Oscar, Bodil-priset, som delas ut varje år, en liten statyett föreställande filmens musa, är uppkallat efter Bodil Ipsen och den i Danmark också mycket folkkära skådespelaren Bodil Kjaer.

Bodil Ipsen regisserade sammanlagt bara tio långfilmer men hon var också teaterregissör och verksam inom dansk radio- och TV-teater. Från sin debut på det Kongelige 1909 fram till sin död 1964 gjorde hon över 200 teaterroller. Ingrid Bergman sa en gång då hon besökte henne i Köpenhamn att ”av alla världens skådespelare värderar jag Bodil Ipsen högst”.

Men det är hennes verksamhet som filmskapare under 40-talet och då speciellt de filmer hon gjorde under ”besaettelsen”, den tyska ockupationen av Danmark, som åter hamnat i strålkastarljuset. Ipsens debut som filmregissör i samarbete med Lau Lauritzen Jr hette Afsporet, på svenska Urspårad, den kom 1942 och var en dansk film noir, ett mörkt ödesdrama som blev den mest sedda filmen i Danmark under ockupationen, berättar Majken S. Eliasen.

Urspårad handlar om en rik kvinna ur överklassen som går sin undergång till mötes när hon plötsligt förlorar minnet och irrar omkring bland tjuvar och prostituerade i Nyhavn, som då var Köpenhamns undre värld. Hon förälskar sig i en av tjuvarna och inleder ett sadomasochistiskt förhållande, mycket djärvt skildrat av Bodil Ipsen, som i flera av sina 40-talsfilmer gav sexualiteten, erotisk besatthet och maktförhållandet mellan man och kvinna en framträdande plats. För den tiden ganska vågade scener.

-Det är uppenbart att det sexuella maktspelet intresserade Bodil Ipsen, säger Claus Kjaer, Majken S. Eliasens medregissör till dokumentärfilmen om Bodil Ipsen, flikar in: det märker man tydligt också i hennes film från 1944 som heter just Besaettelse,”Besatthet”, och som indirekt kanske också var en kommentar till den tyska ”besaettelsen”. När filmen sent omsider hade premiär i Sverige hösten 1945, efter andra världskrigets slut, döptes den till Du skall icke hava lust. Men det är just vad den gamle textilfabrikören i filmen har när han förälskar sig i den unga liftarflicka han plockar upp i bilen på väg till sin sommarstuga.

Det finns alltså de som försökt dra en parallell mellan detta mörka ”film noir”-drama från 1944 och den politiska situation som rådde i landet, mellan mannens våldsamma besatthet av flickan och Tysklands ”besaettelse” av Danmark. Men Bodil Ipsens förhållande till Nazityskland är en omdiskuterad fråga. Hon hade varit medlem av den dansk-tyska vänskapsföreningen, hon åkte på teatergästspel till Berlin men – menar Claus Kjaer – hon var en ”opolitisk” person och dessutom gift med en motståndsman som tvingades fly till Sverige.

Bodil Ipsens man var redaktör för den danska veckotidningen Billedbladet och när han publicerade en bild av författaren Kaj Munk som satt vid sin kristallmottagare och lyssnade på BBC:s nyhetssändning blev tyskarna rasande. Och när Bodil Ipsen i sin debutfilm Urspårad 1942 placerade den judiska skådespelaren Illona Wieselmann i den kvinnliga huvudrollen så stack också det i ögonen på tyskarna.
Direkt efter kriget med premiär i december 1945 regisserade så Bodil Ipsen den mest berömda så kallade danska ”motståndsfilmen”, De røde enge, på svenska Den röda jorden.

Den röda jorden var en mycket nationalistisk film som blev en stor publiksuccé också internationellt, det var det här man ville se efter den tyska ockupationen, hur modiga danska motståndsmän bekämpar ockupanterna, säger Majken S. Eliasen och Claus Kjaer.

Det finns en berömd scen i Den röda jorden där skådespelaren Preben Neergaard som angivare blir hårt ansatt av motståndsrörelsen och där Bodil Ipsen på känt manér hårt pressade sin skådespelare att ge allt. Efter en fyra timmar lång repetition var Neergaard så psykiskt nerbruten att han ”var” sin roll.

Bodil Ipsen var en mycket engagerad och noggrann personinstruktör som ofta själv under repetitionerna ”spelade” alla roller för att visa hur hon hade tänkt sig det hela. Det tekniska ljud- och kameraarbetet överlät hon åt sina medarbetare, som medregissören Lau Lauritzen Jr och den duktige fotografen Valdemar Christensen.

I filmernas förtexter stod det ofta generöst: ”Filmen är gjord i samarbete med…” t.ex., fotografen Valdemar Christensen, ett samarbete som dock upphörde efter kriget, eftersom det avslöjades att Christensen var nazist och under ockupationen helt öppet hade burit hakkorset på sitt rockuppslag. När motståndsdramat Den röda jorden började spelas in var han redan avskedad.

1946 gör Bodil Ipsen en film i Sverige åt Europa Film i Sundbyberg, Bröllopsnatten, en komedi om en skilsmässa med Sickan Carlsson och en sjungande Max Hansen i huvudrollerna. ”Bodil Ipsens regi märker man föga av. Ungefär lika lite som av Kar de Mummas dialog.” Skrev tidningen Expressens recensent.

-Det var nog ett rent beställningsarbete, och Bodil Ipsen hade kanske svårt att höra när den svenska dialogen klingade falskt, tror Majken S. Eliasen och Claus Kjaer vid Det danska filminstitutet. Bröllopsnatten fick aldrig någon biopremiär i Danmark.

Men tre år senare, 1950, hade Bodil Ipsen återigen stor framgång i hemlandet med Café Paradis, ett realistiskt drama om en lockande öl- och vinstuga i Köpenhamn med den folkkäre danske skådespelaren Ib Schönberg i en allvarlig roll som alkoholiserad affärsman som förlorar allt, sitt arbete, sin familj, sina vänner.

Bodil Ipsen var berömd för att locka fram okända sidor hos skådespelare som kanske hamnat i ett visst fack, som Ib Schönberg, den i vanliga fall godmodige komikern, som i Café Paradis verkligen fick visa vad han kunde, säger Majken S. Eliasen.

När Bodil Ipsen själv uppträdde som filmskådespelare kunde hon i gengäld locka fram en komisk ådra hos sig själv man inte var van vid efter alla de tragiska primadonnaroller hon brukade gestalta på teaterscenen ofta med Poul Reumert som motspelare. Han, den store traditionalisten, hon den moderna realisten som kunde improvisera sig fram genom föreställningarna på det Kongelige.

Bodil Ipsen och Peter Malberg var det älskande paret i Emanuel Gregers film Bolettes brudfärd från 1938. Fyra år senare regisserar hon själv en komedi som gått till den danska filmhistorien: Herre i kjole og hvidt, det vill säga En herre i frack, en elegant blandning av dansk folke- och amerikansk ”screwball”-komedi, den första av tre filmer regisserade av Bodil Ipsen med den karismatiska svenska skådespelaren Gull-Maj Norin i en ledande roll, Norin som var en stor sång- och filmstjärna i Sverige och inte minst i Danmark på 30- och 40-talet.

I filmen En herre i frack måste den blyge konsertpianisten spelad av Mogens Wieth välja mellan den ljusa och söta Bodil Kjaer och den mörka och farliga Gull-Maj Norin i rollen som psykoanalytikern som försöker få pianisten att bli av med sina hämningar.

Gull-Maj Norin, Bodil Kjaer och Mogens Wieth är en trio som återkommer ett år senare, 1943, i Bodils Ipsens historiska kostymfilm Drama på slottet. Ipsen hade egentligen velat samarbeta med regissören Carl Th. Dreyer och ha en roll i hans film om häxförföljelser på 1600-talet, Vredens dag, men det lät sig inte göras, och istället valde hon att själv spela in den något mer melodramatiska Drama på slottet.

I Drama på slottet förekommer några erotiska scener med en naken Gull-Maj Norin som väckte stor uppmärksamhet, bilder som inte fick ställas ut i biografernas skyltlådor, och i filmen återfinner man Bodil Ibsens intresse för sexuella lekar och erotisk besatthet.

Mordets melodi från 1944, den tredje och sista långfilm Bodil Ipsen gör med Gull-Maj Norin, var den första danska ”rysaren”. Den byggde på ett hörspel för radio om en seriemördare i Köpenhamn och det är den alltid lika demoniske danske skådespelaren Angelo Bruun som spelar Gull-Maj Norins ex-man, en hypnotisör, som är erotiskt besatt av henne och som i slutscenen tvingar henne att åter sjunga ”mordets melodi”.

-Fortfarande går det kalla kårar längs ryggen när man i Danmark hör någon nynna på ”mordets melodi”, säger Claus Kjaer. Den och flera andra av Bodil Ipsens filmer finns nu utgivna på dvd och kan på så vis kanske nå en ny publik. En publik som då också kan upptäcka svenskan Gull-Maj Norin, denna Marlene Dietrich-liknande femme fatale.

Texten är en redigerad version av Lars Lönroths program ”Ibsen med p” i Kulturradion, våren 2008

 

  • Skribent Lars Lönroth

Sök personer eller artiklar