Ständigt på gränsen

Isabella Eklöf är en begåvad mångsysslare. Nyss långfilmsdebuterade hon med danska Holiday – och nu har hon skrivit manus till Gräns, som vann Cannesfestivalens sektion Un Certain Regard som Bästa film. – Det var för ensamt att vara författare, och jag var inte tillräckligt snygg för att få bra roller, sammanfattar hon osentimentalt sin kreativa erfarenhet.

Share

Som tonåring hade Isabella Eklöf mycket energi och vildvuxna drömmar som kanaliserades genom att spela teater.

– Stockholms friteaterscen på 90-talet var spännande, jag jobbade med både Thorsten Flinck och Magnus Dahlström.

Men hon upptäckte snart att hon fick alla de tråkiga rollerna, för att hon “inte var tillräckligt snygg.”

Isabella började filmskolan i Göteborg, Valand, och i höjd med att hon skulle sluta, sökte hon till danska filmskolan för att hon inte ville fastna i produktion.

– Jag är varken en stödjande eller en administrativ talang, säger hon. Så jag ville nog rädda min egen kreativitet.

Isabella gick alltså två olika filmskolor på raken, i två olika länder. Hon har numera sin bas i Danmark – och tycker att hon passar bättre där.

– Jag kände mig helt enkelt för udda på Valand, och jag blev också mobbad där för en incident. De svenska regelverken för vad som anses passande och korrekt är så strikta. I Danmark kan en äcklig gris som (dokumentärfilmaren) Jörgen Leth, som i en bok berättade högst opassande om sitt förhållande med en 14-årig haitisk tjänsteflicka, ändå få uttrycka sig. Det tycker jag är befriande.

Hennes egen långfilmsdebut Holiday (med dansk premiär i oktober) blev också omdebatterad efter visningen på Göteborgs filmfestival. I filmens story om en ung, undergiven kvinna i ett gäng danska knarkbaroner på den turkiska kusten, var det särskilt en brutal våldtäktsscen som kom i fokus för debatten. När Holiday visades på Sundancefestivalen i januari, såg Varietys recensent likheter i uttryck mellan Holidays regissör och Michael Hanekes.

Isabella Eklöf själv är betydligt mer intresserad av sociologi än psykologi, säger hon.

– Strukturerna som får kvinnor att underkasta sig intresserar mig mer än deras personliga känslor. Det är hela den här Roy Andersson-grejen, säger hon apropå en av sina inspirationskällor. Jag vill inte skildra hur en person ska lösa sina problem och hur känner han nu – det är så lätt att manipulera åskådaren.

Därför praktiserar hon, framförallt i sitt skrivande, en semi-dokumentär approach som syftar till en förhöjd verklighetsbeskrivning. Då funkar det bra att skriva ihop med någon – till Holiday skrev hon manus med Johanna Algren och till Gräns med filmens regissör Ali Abbasi.

– Jag gillar folks egna erfarenheter, är inte så intresserad av fantasivärldar. Genom att förvrida eller förhöja verkliga upplevelser tror jag man kommer närmare verkligheten.

Trots denna deklaration har hon just gett sig i kast med John Ajvide Lindqvists fantasivärld, som av författaren själv beskrivs som en “naturromantisk skräckthriller.”

– Det som lockade mig här var trots allt den mytologiska aspekten. Älvor, troll, näcken och allt det där har alltid fascinerat mig. Jag har Odins korpar tatuerade på bröstet. Men det är också den-fula-ankungen-inslaget i berättelsen – detta att känna sig ful och fel. Det vet jag något om.

– Dessutom känner jag Ali väl sedan tio år tillbaka. Jag vet vad han är ute efter och jag tycker om det. Så när han – flera gånger faktiskt – frågade om jag inte ville skriva manus med honom, så sa jag ja.

Novellen av Ajvide Lindqvist handlar om en kvinnlig tulltjänsteman med en övernaturlig förmåga att känna på sig vem som har något fuffens för sig. Så möter hon sin överman.

Isabella har inte sett den färdiga filmen än, klippet var öppet ända in i det sista, så det har varit “lite kaos”, säger hon om de sista veckorna före Cannesfestivalen.

För tio år sedan var hon på festivalen tillsammans med en vän som var scenografiassistent på en kortfilm.

– Vi var riktiga hangarounds som gate-craschade alla partyn vi kunde! Som tävlande i den officiella festivalen blir det säkert en annan upplevelse, konstaterar Isabella, som haft fullt sjå med att låna ihop glammiga finkläder av sina kompisar.

Efter festivalen ska hon fortsätta att utveckla ett projekt tillsammans med producenten Kristina Åberg på Atmo. En film hon beskriver som “ett psykodrama i Bergman-stil”, en berättelse skildrad i fem scener.

– Så då gör jag kanske en psykologisk film, trots allt! Är det skämmigt?

  • Author Jannike Åhlund

Search in: database or articles