Jag trodde man kunde förändra samhället!

Maj Wechselmann ger oss en inblick bakom dokumentärfilmernas kulisser, delar med sig av sina erfarenheter av wallraffande, och presenterar sina två regler för filmskapande.

Share

För mig började dokumentärfilmen med ett manifest som jag skrev till min kurskamrat på filmskolan 1969 (Lisbeth Gabrielsson, som sedan blev konsulent på SFI i en människoålder).”Vi vill inte göra konserverad gröt”, (därmed syftade jag på spelfilm), ”vi vill filma samhället för att förändra det.”

Läsaren måste föreställa sig en tämligen ung dam, klädd som chefssekreterare med stram knut i nacken, mittbena, vit sidenskjorta och marinblå veckad kjol som slutar precis under knäna, schweiziska pumps. Så var jag kostymerad när jag filmade toppfigurerna inom den svenska militära flygindustrin. Wallraff hade klätt ut sig, det var förhållandevis nytt att förklä sig i Sverige.

Innan själva filmintervjun med direktörer och generaler började jag med att framhäva mitt brinnande intresse för vingkonstellationen på det nya militärflygplanet Viggen.

Rektor och studierektor på filmskolan såväl som fotografer och ljudtekniker var rasande: Tråkiga intervjuer, ingen epokgörande eller dynamisk ljussättning. Om Sveriges militärindustriella komplex skriver man böcker, man gör inte film om det ämnet, det var alla överens om 1972.

Men det beror ändå på hur det utvecklar sig. Föreställer Tryggve Holm, direktören för det då mycket mäktigare SAAB (svenska bilar och militärflygplan och 2000 underleverantörer) och dessutom direktör för SAF, Sveriges arbetsgivarförening. Filmintervjun görs i SAF:s pompösa styrelserum på Blasieholmen. På väggarna i det stora rummet syns målningar av alla tidigare direktörer för SAF i tunga guldramar.

Tryggve Holm, vithårig, äldre och med bon point ställer upp just efter en våt lunch. Jag kommer ju från filmskolan, jag är en liten ivrig elev. Till slut lutar han sig fram emot mig och säger de bevingade orden in i kameran: ”Om det så är självaste djävulen, så skall vi sälja militärflygplan till honom!”

Detta blev en överraskning för svenska folket, som trodde att det fanns regler för vapenexport. Det hela basunerades dessutom ut på ett slående sätt: Förstasidan i Expressen handlade plötsligt om att direktörer och generaler ville stoppa flickans film om det stora myglet kring Viggenplanet. Då vare sig SF eller Sandrews vågade visa filmen bildades Folkets Bio för att ta hand om min film. SF och Sandrews var rädda att bli stämda av direktörerna.

Filmen fick Filmkritikernas pris det året och Ingmar Bergman uttalade att jag var vansinnigt begåvad, jag tvivlar på att han någonsin såg filmen.

Wallraffa gjorde jag i min barnslighet i flera år. (Det är en tvivelaktig metod, man bränner sina skepp.)

I Ett litet land i Skandinavien (Danmark), charmade jag direktören för Danmarks första stora snabbköpskedja som hade döpts till Irma. Direktören hette Börge Olsen och var en liten glad rund man. Med stora begeistrade armrörelser berättade Olsen om vilka metoder han använde för att ge kunderna illusioner så att han kunde konkurrera ut Danmarks små mataffärer.

Jag filmade en rad andra populära danskar, bland andra direktören för Danmarks största multinationella industri (F. L. Schmidt) som berättade att han gav ekonomiskt stöd för att få med Danmark i EU (EEC hette det då). Jag filmade en korrumperad journalist på tabloidtidningen BT (han gjorde sedan allt för att ge filmen PR, han hade inte fattat att jag hade gjort ett nidporträtt av honom) och dessutom en kvinnlig politiker från Fremskridtspartiet, som efter filmen blev mindre populär. Jag wallraffade i världens mest svinaktiga svinstallar och motbjudande slakterier (efter filmen blev det faktiskt en lagändring i Danmark för hur man fick behandla grisar). Jag wallraffade i hönserier där alla hönsen blödde därför att de stod så trångt och hackade på varandra (om ni vill veta varifrån salmonellan i danska ägg fortfarande kommer). Sessionen i de danska djurstallarna fick mig att kräkas i en vecka.

Filmen debatterades i danska tidningar i två månader. Den kunde inte visas av dansk TV, utan den fick gå som länk från SVT ned till Danmark med efterföljande diskussion i studio (som också direktsändes genom DR med bland andra den kommande danska konservativa statsministern, som hade flugits till Stockholm för att debattera filmen). I slutet av diskussionen gav han mig en praktutgåva av HC Andersens äventyr: Prinsessan på ärten.

Från SFI:s beskrivning: ”Filmens huvudperson är Ellen, 30 år. Hon är gift med en rörmokare och hemma med parets två barn. Hon hävdar bestämt att hon inte är intresserad av politik. Filmen vill visa Ellen det Danmark hon inte fick läsa om i skolan, klassamhällets Danmark: Danmark är ett samhälle i stark förvandling. Strukturomvandlingen slår obönhörligt mot småbönder och småföretagare. Vi får också träffa direktörer från koncerner och multinationella bolag. Deras uttalanden ställs i direkt relation till Ellens förhållanden. Ellen träffar arkitekter som har byggt de nya betongförorterna men som själva aldrig skulle kunna tänka sig att bo där. De sociala klyftorna ökar. Trycket och kraven från EG skapar en skrämmande social nedrustning. Det är framför allt människor som Ellen och hennes barn som får betala priset. Filmen mynnar ut i en uppmaning till politisk handling.”

Sista gången jag wallraffade en hel film igenom var med Tredje världskriget, en serie för SVT, om bland annat atomupprustningen i Europa i allmänhet och upprustningen i Västtyskland i synnerhet. När jag intervjuade tyska fredsforskare i Berlin och Hamburg förvånade de sig över att jag hade lyckats komma in på de tyngsta vapenindustrierna i Tyskland, ingen vanlig tysk journalist hade fått tillstånd att sätta sina fötter där.

Jag hade läst mig igenom de tyska vapentidningarna (som var i fyrfärgstryck vilket var lyxigt då) och lagt märke till att journalisterna på vapentidningarna till synes ställde kritiska eller kluriga frågor till vapendirektörerna – som i själva verket var lätta att besvara. Alltså skrev jag brev till samma direktörer med kritiska frågor som var ännu lättare att besvara. Mina brev till Tyskland bar SVT:s brevhuvuden. Det måste ha känts tillräckligt tryggt för direktörerna att få framträda i utländsk TV och förklara sig. Alla sade ja – från Howaldtwerke i Hamburg, som framställde ubåtar och kryssare – till det jättelika Tiger Tanks utanför München, som producerade stridsvagnar. Informationschefen för Tiger Tanks stod framför kameran och berättade med stolthet om sina egna krigserfarenheter i en Tiger-stridsvagn i Hitlers armé vid östfronten 1942.

Det var 1979 när det kalla kriget redan var mycket kallt, missiler med atomsprängladdningar stod mittemot varandra längs gränserna ned genom Europa och tyska terrorister jagades överallt: Tysk höst.

Två lärare och generalmajorer på Hamburgs militärakademi hade skrivit en tung avhandling om tyska militärens omedelbara behov av neutronbomben. Neutronbomben var den mest praktiska bomben i stadsstrider, eftersom den dödade alla människor och lät husen stå kvar. Min korrekta klädsel till trots föll det ut en massa barnteckningar av en fyraåring, när jag öppnade mitt skrivblock. Generalmajorerna såg förbryllade och misstänksamma ut.

Jag har wallraffat hos en blodig general som deltog i inbördeskriget i El Salvador, han förklarade varför han var tvingad att skjuta barnsoldater. Jag har wallraffat hos direktören för världens största skeppsvarv, sydkoreanska Hyundai. Jag har wallraffat hos Ian Lundin, direktör för Lundin petroleum och hos andra oljedirektörer. Men ju äldre man blir dess mindre attraktivt blir det att wallraffa, man får mera lust att lära känna människan bakom fasaden, att försöka se de mänskliga dragen. Fast ibland har vissa människor makt att tiga ihjäl de viktigaste fakta – och lider samtidigt av en så påfallande brist på moral – så det enda man kan göra är att låta dem framstå klart med sina lögner och fördomar.

Att manipulera sina intervjuoffer?

Visst tycker väl även jag att det är oerhört mycket skönare att filma människor som jag solidariserar mig med, fast om man ska ge rättvisa även åt den mest sympatiska människan, så måste man leva med vederbörande många år – det gör inte alla dokumentärfilmare. Jag är inte du, jag har inte levt ditt liv – jag har även svårt att förhålla mig till mitt eget liv. I själva verket vet jag för litet om din bakgrund och dina bevekelsegrunder. Men man kan göra det lättare för dem man intervjuar genom att pudra dem på näsan eller att massera dem – massera brukar vara bäst. (Jag har gjort fem porträttfilmer.)

Dock finns det tumregler när man filmar människor, som man definitivt inte hade lärt sig på SVT när jag började som dokumentärfilmsproducent. Det handlar om relativitetsteorin: instrumentet påverkar alltid objektet. Om instrumentet är för stort påverkar det objektet så mycket att allting förvrids eller stelnar. När jag var producent för SVT på sjuttiotalet kom vi åkande upp till Avesta för att intervjua en järnverksarbetare som gick fyra skift (det gjorde alla på järnverket i Avesta). Vi kom rutinmässigt i SVT:s buss med fotograf, ljudtekniker, elektriker och med mig, producenten. Med hänsyn till den uppståndelsen som enbart SVT:s buss utanför hans bostad väckte, förefaller det mig fortfarande som en gåta att det överhuvudtaget gick att få ett vettigt ord ur mannen. Fortfarande händer det att dokumentärfilmare kommer åkande med massor av lampor, ställningar och avskärmningar, hur spontan tror de att den person de filmar vågar vara?

Det optimala sättet att filma är det som jag använder nuförtiden: En oteknisk, lite förvirrad äldre dam med en mindre HDV-kamera och ett enbensstativ, en filmare som använder sig av en eller två lampor eller det befintliga ljuset.

Solidaritet med den människa man filmar?

Solidaritet kan ta sig olika uttryck. När jag filmade svarta kvinnor som suttit i fängelse och torterats därför att de kämpat mot apartheid i Sydafrika, ställde jag mig först och diskade tillsammans med dem. De blev överraskade, för de hade aldrig sett en vit kvinna diska. Det var lättare att filma sedan.

I norra Indien sov jag i fattiga internatskolor när jag skulle intervjua personalen. I bergskedjan Darampur sov jag på golvet i en lerhydda och lärde mig att kavla chapati innan min fotograf och jag följde med de kvinnor som klättrade i träden för att plocka löv till de indiska cigaretter, bidis, de tillverkade. Kvinnorna föll ofta ned från träden och fick aldrig någon ersättning när de blivit invalider.

I El Salvador bodde jag på snickarens golv i den lilla staden Illubasco när jag skulle filma ungdomarna i ungdomsgängen, de så kallade Maras.

I Palestina sov jag på golvet hos Christian Peacemakers i den öde utrymda gamla staden i Hebron, därigenom fick jag ett väldigt fint kontaktnät hos den lokala befolkningen i Hebron. Jag propsade på att få bo hos en palestinsk bonde 20 kilometer söder om Hebron, medan jag filmade hans familj. Jag hade överhuvudtaget inte kunnat förstå hans utsatta situation i förhållande till de israelska bosättare som bodde 200 meter därifrån, om jag inte hade levt hos honom och hans höggravida fru, barnen och djuren. Jag hade inte heller fått så bra och avslappnade bilder från hans sons skolklass om inte jag hade bott hos sonens far.

Ofta har jag varit mycket fattig och ätit dåligt på mina resor, som till exempel i Vietnam. Där var det optimalt att ha diarré när jag skulle filma, för då slapp jag ha med den kommunistiska inspektören upp till byarna vid Laos gräns. Han hade inte lust att sitta i samma bil som jag med mina blöjor. Jag skulle upp till det ställe där amerikanerna under Vietnamkriget hade haft en av sina strategiska flygplatser. De amerikanska besprutningsplanen och helikoptrarna hade under tre års tid dumpat resten av sin last av avlövningsmedel, Agent Orange = dioxin, innan de landade på flygfältet. Därför låg värdena av dioxin i jorden 1000 gånger över det tillåtna, några kanadensiska forskare hade tagit prover och mätt där uppe. Tack vare diarrén kunde jag filma de missbildade barnen i den fattiga utsatta miljön, där alla barn borde ha evakuerats. Det hade nog inte partiinspektören tyckt om att jag filmade.

Ibland kan filmandet bli för svårt att tackla. Stillheten och de surrande flugorna i det vietnamesiska bondhemmet, där fyra missbildade, mentalt efterblivna ungdomar och barn sitter orörliga, samtliga har fått genetiska skador av Agent Orange. Deras föräldrar blev under Vietnamkriget upprepade gånger besprutade och har allvarliga leverskador. Alla sitter helt tysta, en son, 14 år, pillar på sin skjorta och försöker att knäppa knapparna, han misslyckas hela tiden, mamma och pappa är också tystlåtna, mammans blick pendlar hela tiden mellan tyst förtvivlan och en inre panik. Ska man filma detta? När himlen går sönder, helvetet öppnar sig?

Det känns som ett olaga intrång, precis som det känns som ett olaga intrång att gå in på en irakisk sjukhusavdelning och filma barn som förmodligen har fått cancer på grund av det utarmade uranet de utsatts för under de amerikanska bombningarna. När jag ställer frågorna om deras hälsotillstånd på engelska, vet jag utmärkt väl att barnen förstår svaren utan att kunna prata engelska.

Man befinner sig också på gränsen till det moraliska när man ber våldtäktsoffren från Ogaden berätta om våldtäkterna och tortyren. Sedan ett kinesiskt oljebolag och Lundin Petroleum började borra efter olja i The Ogaden Basin i östra Etiopien 2006 mördade den ogadeniska befrielserörelse ONLF 64 utländska oljearbetare 2007. Detta resulterade i ett Sudan i miniatyr. Även i dag fördriver etiopiska armén den ogadeniska befolkningen runt oljefälten, bränner deras byar, blockerar deras brunnar, kastar befolkningen i fängelse och våldtar kvinnorna. Man ska ha goda skäl för att få de kvinnliga våldtäktsoffren att minnas det mest chockerande och traumatiserande de har varit med om. De blir ju kvar i sina minnen långt efter att jag har slutat filma.

Under mitt liv som filmare har jag lärt mig att det är viktigt att lyssna till och filma varje enskild persons berättelse om lidandet, speciellt om vederbörande är gammal. Det fattade jag när jag gjorde film om Amaltheamannen, Anton Nilson, som hade dömts till döden därför att han hade satt en bomb under strejkbrytarskeppet Amalthea 1908. När jag filmade honom var han 93 år (1979), men hans liv stod knivskarpt för honom, varje detalj kom han ihåg. Det är möjligt att det var adrenalinet efter dödsdomen som hade givit hans minne en extra skärpa.

Även de kvinnliga tortyroffren i Sydafrika, liksom de gamla kvinnorna på ålderdomshemmet i Indonesien i Jakarta var alla före detta politiska fångar. De gamla kvinnorna från Suhartos koncentrationsläger på Java och Sumatra hade suttit upp till 20 år i fängelse under de mest vidriga förhållanden. Under åren 1965–1968 dödades mellan en halv och en hel miljon människor av Suharto och hans gäng, det minst omtalade folkmordet i hela världen. De äldre kvinnorna uppskattade sötsaker av skärt ris för de levde fortfarande oerhört knapert och i deras pass fanns den diskriminerande gula stämpeln för före detta politiska fångar, vilket hindrade dem att få medborgerliga rättigheter och pension.

Med den nya tekniken är det ohygglig billigt att spela in obegränsat antal band, intervjuer med de överlevande, och det får man lov att göra, även om detta ger ett större och tyngre efterarbete, det lönar sig till slut.

I dag har vi de möjligheter som vi inte alls hade när jag började som filmare. Då låg 16mm-filmen i tiominutersrullar som under viss stress skulle laddas in i ett filmmagasin via en laddsäck. Man stack händerna i laddsäcken och kände sig fram, man fick aldrig se någonting, för filmrullarna fick ju inte exponeras för ljus. När man satte igång att spela in måste man använda klappa för att synkronisera – där gick en halv minut av de tio minuter som fanns på filmrullen som sedan skulle synkroniseras med magnettape, först skulle kvarttumstapen spelas över till 16mm magnettape, så man kunde synka upp film och ljud, enbart synkningen tog ett par veckor när man kom hem. Kameran var av järn och vägde sina modiga kilon (Arriflex eller Aeton) och kostade en kvarts miljon, och den radiostyrda separata ljudbandspelaren var för säkerhets skull till stor del av bly. En enda dags filmande gick sällan under 20000 kronor inklusive hyra av utrustning, team, framkallning och kopiering av filmrullarna. Ett begagnat klippbord typ Stenbeck gick på 125000 kr. Klippte man två rutor fel, som eventuellt hamnade i ett obskyrt hörn på golvet, hade synken gått åt helvete, det var lögn att hitta den igen. I dag markerar den digitala redigeringen om ett klipp är synk eller inte, har man gjort fel är det bara att trycka på undo.

Den tunga utrustningen gav det starka könet övervikt om inte monopol när det gällde att filma. De små digitala kamerorna har betytt en demokratisk revolution först och främst för oss som inte kan bära så tungt.

I dag kostar en bra digital kamera fortfarande kring 50000 och ljudutrustningen som sätts på kameran ca 15000. Men de digitala banden går på mindre än en hundralapp, de ÄR synkroniserade, de ska vare sig framkallas eller kopieras och de rymmer en timmes inspelning = 6 rullar gammaldags 16mm-film.

Två filmer jag gjort där research och intervjuer borde ha varit en trivial sak visade sig rymma problem som de flesta grävande journalister råkar ut för någon gång. Hur löser man sådana problem? Den första var En tillsannolikhet gränsande visshet och handlade om alla ryska ubåtar i svenska farvatten, de gav upphov till en unikt stor militär upprustning och det nya militärflygplanet JAS, som till dags datum har kostat oss ca 130 miljarder kronor. ”Maj Wechselmann ifrågasätter den universella sanningen att ryska spionubåtar opererar utanför vår kust”, skrev Eskil Block, försvarsforskare, som i Sveriges första nättidning KOM ansåg att jag var sovjetisk spion.

Filmen hade aldrig kommit till om inte Klas Olofsson, direktören för Svenska Filminstitutet, just hade arbetat i Köpenhamn för Nordiska Rådet i fyra år och då fått höra danskarnas vitsar om svenskarnas ubåtar.

Det var till exempel omöjligt att få fram basala fakta om havsbottnarnas belägenhet och sedimentering i Sverige. Om till exempel Hårsfjärdens botten var platt skulle det ju vara svårt att gömma sig där. Men i Sverige var kartan över Hårsfjärdens botten hemligstämplad. Så jag fick åka till Danmark, där Hårsfjärdens botten inte var hemligstämplad. Den var platt som en pannkaka.

I Danmark, Norge och Västtyskland hittade jag experter som motsvarade de svenska experter som inte ville uttala sig. Ett exempel på någonting som ingen ville redogöra för i Sverige, och som jag därför måste söka svar på i utlandet, var frågan om vad man kan ”se” med ljud under vattnet.

En sonar avtecknar ekot av alla föremål under vattnet. Redan under första världskriget lyckades den engelska marinen förstöra 90 procent av de tyska ubåtarna med hjälp av de sonarer som fanns då. När jag besökte en modern fabrik för fiskesonarer i Norge visade det sig att man 1985 kunde se skillnad mellan en torsk och en sill på fiskesonarernas TV-skärmar – 1985 hade dessutom varje fiskebåt i Skandinavien med självrespekt en sådan fiskesonar. Av samma skäl ansåg experter i Norge, Danmark och Västtyskland att man borde låta fiskebåtar jaga ubåtar.

Genom att åka till den gamle tyske konstruktören som redan 1944 konstruerade den ubåt som gick på grund i Gåsefjärden 1981, framkom andra egendomliga fakta: Ubåten som var 13 meter hög hade med hög fart gett sig in i en fjärd som var 5,5 meter djup. Den berömda U-137, eller Whiskey on the Rocks var i själva verket den andra ubåten i världshistorien som gick upp på land.

Jag gjorde tyvärr en tabbe: Jag skojade om svenska medier och deras detaljerade beskrivningar av ryskt grodmansbajs innehållande rester av rödbetsoppa på klipporna i Karlskronas skärgård. Jag skojade om en hel del andra uppgifter i medierna också. Det är knappt tillåtet att argumentera sakligt i så allvarliga frågor – att skoja om dem är förbjudet. Då har man inte förstått de svenska koderna, och man har ställt sig för långt utanför det goda sällskapet, man är oförlåtlig – och det har jag i princip varit sedan dess.

I slutet av 1991 reste vi till Irak för att dokumentera konsekvenserna av det som i svenska medier hade kallats ett kirurgiskt krig, ett krig där enbart soldater och militära anläggningar drabbats. Vi kom till Bagdad just efter att FN-rapportören, Prins Aga Khans, rapport offentliggjorts. I den kunde man läsa att 21 utav 22 elkraftverk i Irak hade bombats under Gulfkriget. På Saddam Husseins informationsministerium propsade vi på att få se och filma dessa bombade elkraftverk, men det var omöjligt. Vi kunde få filma de utslagna vattenreningsverken som stod stilla därför att det inte fanns elektricitet. Vi kunde få filma vattnet på gatorna. De elektriska pumparna som skulle pumpa bort kloakvattnet, stod stilla, därför hade kloakrören sprängts och kloakvattnet stod högt på gatorna i alla de städer vi reste till.

Så här gick det till när vi plötsligt fick tillstånd att filma sprängda kraftverk. Jag måste uppsöka en toalett och vi befann oss inte så långt från en jättehög av ruiner som bevakades. Jag gick till vaktkuren och frågade om vi kunde få lov att ringa till chefen för ruinhögen. Elkraftverket i Basra hade som de andra sprängts på ett sätt som vittnade om långa och grundliga förberedelser av den amerikanska militären. Man kan inte spränga ett kraftverk utan att först ha kortslutit dess högspänningsledningar. Därför hade kraftverken först bombats med missiler som spred ut spiraler av stål som kortslöt ledningarna – sen hade själva kraftverken bombats. Basra elkraftverk som hade försett 1,5 miljoner människor i södra Irak med el hade under det sex veckor långa kriget bombats 18 gånger. Det var ett oljekraftverk som bredde ut sig över en halv kvadratkilometer. Varenda rör och ledning hade förvridits, sprängts och brunnit. Jag trodde jag stod framför ett nytt Auschwitz. ”På sjukhusen dog människorna framför oss i realtid”, sade min ljudtekniker, Joakim Hallman. De dog av kolera, tyfus och andra vattenburna sjukdomar när vattnet inte kunde renas. I Bagdad fanns det 1991 3,5 miljoner invånare som inte fick rent vatten, därför att vattenreningsverken stod still.

Det tog tio år innan filmen Ett rättfärdigt krig eller ett folkmord i Gulfen kunde visas på annat än biografer och filmfestivaler. 2001 visade TV4 en beskuren version.

Regel nummer ett i filmmakeriet: Gör aldrig en politiskt kontroversiell film utan att ha stöd av de stora Tvkanalerna eller åtminstone av filminstituten.
Då kan du nämligen lika gärna låta bli – filmen kommer aldrig att visas förutom för ett litet fåtal. (Detta gäller minst tre filmer jag har gjort.)

Regel nummer två: Tro inte att du är någon och tro inte att du kan gå mot strömmen. Du kommer enbart att krossas.

 

Tidigare publicerad i Filmkonst nr 127/SFI

  • Author Maj Wechselmann

Search in: database or articles