Koloniala blods(p)år

De samiska kvinnor som lever i glappet mellan sitt ursprung och majoritetssamhället är hjältinnor i Amanda Kernells Sameblod. Filmen är en uppgörelse med ett svart kapitel i svensk historia.

Share

Kristina röker intensivt och stirrar i marken. Om hon höjde blicken bara lite grann skulle hon se den vidunderliga fjällvärlden breda ut sig, hon skulle se ljungen, laven, året runt-snön, de små björkarna. Hon skulle se sin barndoms värld. Men hon vill inte se, hon är här på tillfälligt och halvt motvilligt återbesök för lillasysterns begravning – systern som hon lämnade för sextio år sedan, när den då tonåriga Kristina fortfarande hette Elle-Marja och beslöt sig för att sticka härifrån, och djupt begrava sin samiska identitet.

– Kan man bli en annan? Kanske, men kan man som gammal då gå tillbaka till den man var som barn och hör man hemma där längre? Det är utgångspunkten för Amanda Kernell och hennes film Sameblod. Hon har själv samiska rötter.

– Det är det där mellanrummet, ”third space”, som man kan landa i och som jag vet är en vanlig historia. Väldigt många kvinnor i min släkt har gjort enorma resor vad gäller klass, kultur, språk och identitet, de kan ha pluggat vidare, trots att det svenska systemet var utformat för att samer inte skulle kunna göra det. Ändå är de inte några hjältinnor för någon, trots att det egentligen är värsta hjälteinsatsen de har gjort!

Som på många andra håll är historien om ursprungsbefolkningen och dess kolonisatörer ett oläkt sår i Sverige. Sameblod utspelas huvudsakligen på 1930-talet och vi får följa hur Elle-Marja och lillasystern Njenna skickas till nomadskola, där samiska barn ska lära sig tala svenska, enbart svenska, och veta hut. Och vara testobjekt för Sveriges rasbiologiska institut; skallar mäts, tänder kollas, nakna kroppar kläms på och fotograferas. Det är under denna förnedring som Elle-Marja börjar forma sitt beslut. Hon är en nyfiken, tuff tonåring som vill se vad som finns bortom nästa bergstopp. Hon vill bli svensk. På en dans träffar hon Niklas, efter en tid drar hon till hans hemstad Uppsala, mer än en dagsresa söderut. Hon bränner upp sin kolt. Hon blir Kristina.

– Det är på sitt sätt en universell tonårslängtan bort, en massa människor står inför de här valen, men vilka komponenter är det som gör att man tar ett så drastiskt beslut att man vänder hela sin kultur ryggen? Det beror inte bara på längtan eller nyfikenhet utan mer, det är både en yttre och en inre press. Det är en koloniserad hjärna som tar beslutet och det är både starkt att dra – och svagt att lämna. Elle-Marja är inte bara ett offer, hon bär ju också på ett internaliserat hat mot sin egen kultur.

– Det jag vill visa är att det finns individuella val och ett individuellt aktörskap, samtidigt som det finns koloniala strukturer som påverkar samer, och svenskar, fortfarande. Det här är en svart del i svensk historia, men i princip skulle det här kunna handla om någon på en flyktingförläggning i dag.

Den ofattbara rasism som har präglat attityden gentemot samer är inte lätt att tvätta bort. Rasbiologiska institutets irrläror genomsyrade undervisning och allmänhetens attityd, och gör så i viss mån fortfarande. I det under decennier mest spridda uppslagsverket, Nordisk familjebok, kunde man i många upplagor läsa långa artiklar om det primitiva och utdöende folkslaget ”lapparna” i norr; att de var små, kutryggiga och hjulbenta, att ”de gå ofta lutade”, är misstänksamma och envisa, bland mycket annat.

– Koloniseringen har påverkat alla samer, säger Amanda Kernell. Har man på tydliga eller subtila sätt fått höra att man tillhör en lägre stående ras tror man till slut på det själv – eller man har åtminstone svårt att avgöra på vilket sätt det har påverkat ens egen hjärna. Mindervärdeskomplex är ju i det här fallet inte en individuell sak utan en större strukturell historia: Vad gör det med en om man inte får tala sitt språk, det språk man har vuxit upp med och det enda man kan, vad tänker man när man får höra att man luktar?

Det kanske skulle kunna fresta någon att sammanfatta Sameblod som fantastiskt vacker utåt (fjällvärldens dramatiska men mjukt böljande landskap) och stenhård inåt (den internaliserade rasismen). Men Amanda Kernell var tidigt klar över att det varken skulle bli ett filmiskt vykort eller en simpel historia med självklara lojaliteter.

– Jag vill inte göra en undervisningsfilm, varje bild handlar mer om en känsla. Det är på ett sätt en berättelse om att lämna och komma hem, men också om att se och bli sedd, att bli dokumenterad och dömd – och vem man ska vara för att bli älskad. Tänk om folk älskar en för den man kanske inte är?

–Det kan också vara som en samisk kvinna i testpubliken sade: Två olika filmer, en som bara samer förstår och en för alla andra. Det tänker jag är bra, det stör inte om inte alla förstår exakt alla detaljer. Det är ju det som är film, säger Amanda Kernell.

 

Tidigare publicerad i Swedish Film # 2 2016

Amanda Kernell, född i Umeå 1986. Gjort kortfilmen Våra discon 2007, samt kortfilmen Stoerre Vaerie 2015, på samma tema som Sameblod.

  • Author Niklas Wahllöf

Search in: database or articles